Salta bad året runt för Ingegerd
Klockan är kvart över åtta när Ingegerd Larsson kommer gående med sin cykel i vit morgonrock och med badmössan som skymtar fram under cykelhjälmen. Det är ingen ovanlig syn för dem som bor i närheten, snarare tvärtom – Ingegerd badar flera gånger i veckan under hela året. I vår fyller den morgonrutinen 20 år. Ingegerd själv fyller 89 i december.
Vi träffas vid Möttviksbadet som ligger mellan Näsetbadet och Smithska udden. Det är en mulen morgon och några regndroppar förnimms i den kyliga höstluften. Men vattnet är klart och det är bra sikt ut över Amundöarna och Torholmen. Snart kommer också Ann-Sofie som brukar bada tillsammans med Ingegerd på vardagar.
Alla badstegar är upptagna för året, utom en.
– Den lämnar de kvar till mig, säger Ingegerd.
Ann-Sofie tar hand om badrocken medan Ingegerd med beslutsamma kliv går ner för stegen. Utan tvekan skjuter hon ifrån ut i vattnet och Ann-Sofie guidar henne från bryggan så att hon inte simmar in i någon av de många brännmaneterna. Efter en liten simtur byts de av. Fjorton grader är det i vattnet denna dag, fyra grader varmare än på land. Men termometern tittar de på först efteråt.
När baden är avklarade och torra kläder kommit på, dricker vi varsin kopp varmt vatten på bänken med mest lä. Samtalet rör sig kring utsikten; en hök som flyger förbi och en motorbåt som sannolikt är på väg att titta till sina hummertinor. De konstaterar att badrutinen ger dem möjligheten att på nära håll följa årstidernas gång. Båda är glada över badgemenskapen.
– Ann-Sofie är 15 år yngre än mig, och det blir ju en trygghet att hon är med. Säger hon att jag inte ska gå i någon gång, då lyder jag, säger Ingegerd.
Jag är i så länge att jag hinner be hela bönen och sträcker ut armarna i takt med att jag ber. Det är härligt. Det ger en väldig trygghet. På helgen när jag badar själv brukar jag också be: Gode Gud, se till att jag kommer upp igen. Det är inte självklart.
Ingegerd Larsson
Ingegerd har bott i Möttvik sedan hon och hennes man Lasse köpte och byggde ut en sommarstuga på sjuttiotalet. När Lasse fortfarande levde brukade han ta en morgonpromenad medan Ingegerd badade, och de hade ett system för att han skulle se på håll att allt var väl.
– Om jag hade cykeln ställd på tvären betydde det att jag var i och badade, förklarar Ingegerd. När jag kommit upp ställde jag istället cykeln så här, då visste han att allt var som det skulle. Han var väldigt noga med det.
Det är tre och ett halvt år sedan Lasse dog, men Ingegerd bor kvar i huset. I rabatterna utanför blommar det fortfarande av luktärter och Ingegerd plockar med sig några in. Dem ska hon ta med sig till gudstjänsten på äldreboendet Bjöla om en stund, där hon är ideell arbetskraft på tisdagar. Ingegerd har ett stort hjärta för andra människor, det märks när vi sitter ner och pratar. Omsorgen om andra verkar lika naturlig som hennes tro och engagemanget i kyrkan. Hon uttrycker själv att hon lever nära Gud. Hon känner ett ansvar i att försöka leva som en kristen och vill att det ska märkas för de människor hon möter.
Medan vi fikar på hembakade bröd, kanelbullar och rulltårta pratar vi om livsglädje. Ingegerd betonar vikten av att kunna se glädjen i det lilla. Ett gott samtal, en vacker blomma, kråkorna som väntar på henne på morgnarna nere vid Möttviksbadet. Hon är tacksam över förmågan att se ljust på livet, medveten om att det inte är alla som har lika lätt att kunna glädjas åt små saker.
- Ibland när jag träffar någon kan jag tänka ”den här människan skulle behöva Jesus”.
Hon berättar att hon också haft sin beskärda del av sorger, bland annat med sjukdom inom familjen, men att hon fått kraft att ta sig igenom det och att Gud har hjälpt henne hålla livsglädjen uppe.
Ingegerd brukar be medan hon badar.
– Det bara kommer. ”Vår fader, du som är i himlen…” Jag är i så länge att jag hinner be hela bönen och sträcker ut armarna i takt med att jag ber. Det är härligt. Det ger en väldig trygghet. På helgen när jag badar själv brukar jag också be: ”Gode Gud, se till att jag kommer upp igen.” Det är inte självklart.
Doktorn har konstaterat att hon är ung i kroppen för sin ålder. Ingegerd är säker på att det delvis beror på vinterbaden.
- Det är något med det bruna fettet som man pratar om, som utvecklas när man vinterbadar. Det isolerar och gör att man inte blir frusen som många äldre annars blir.
Ingegerd fyller år nära jul och ser fram emot sin 89-årsdag. Då kommer hela familjen från sina olika håll i världen och samlas i Ingegerds hus. Hon visar hur de brukar duka upp till långbord på diagonalen, tvärs igenom vardagsrummet. Barnen och barnbarnen betyder mycket för Ingegerd och det märks att hon är glad och stolt när hon berättar om dem. Ett av barnbarnen brukar ge henne presentkort på badsällskap i julklapp. Då tar han med sig fika och så badar de ihop under ett visst antal gånger under året.
Jag frågar om hon har något tips till den som funderar på att börja vinterbada.
– Börja! Och fortsätt! Man ångrar aldrig ett bad.
Text och foto: Helena Andersson
