Att vara en perfekt svensk

Idalith, Wanwisa, Kholod, Farzad, Helen och Manal kommer från olika delar av världen och har bott olika länge i Sverige. Deras livssituation skiljer sig åt på många sätt – ålder, socialt, religiöst, ekonomiskt – ändå är deras iakttagelser rätt lika. De ser en svensk vardag fylld avindividu­ella prestationer.

– Viktigast av allt verkar vara att klara sig själv, konstaterar de och fortsätter:

– Och att vara bra på många oli­ka saker; sitt jobb, på sport, tjäna bra, vara utbildad, se bra ut, träna, ha ett fint hem, ha snygga kläder, skaffa familj – allt ska vara toppen.

Folk blir stressade och mår då­­ligt. Även sånt man gör för att koppla av ska vara perfekt, upplever Idalith. Hon tar sång och dans som exempel.

– Det organiseras och man går gärna en kurs för att lära sig ordent­ligt. Det spontana försvinner när kraven på perfektion tar över. Du tappar glädjen.

Strävan efter självständighet gör också att man inte njuter av att dela, tycker Helen.

– Var och en ska betala för sig, fast att man tjänar bra och har råd. Inte ens fika bjuder man va­ran­­dra på.

Samtidigt som det är viktigt att klara sig själv finns en utbredd rädsla för att inte passa in.

– Man väljer samma. Fast var och en för sig. I ett land där man får göra som man vill.

Helen skakar på huvudet. Hon har flytt från en diktatur och för­står inte varför man frivilligt vill vara som alla andra.

– Jag tror att det finns en oro för att göra fel och verka dum. Man vill inte sticka ut, säger Idalith.

I hennes hemland är det tvärtom. Den som inte sticker ut får det svårt.

– I Colombia måste man kämpa för att överleva. Och familjen måste hålla ihop. Att be om hjälp är naturligt.

Här är beroende snarare ett tecken på svaghet. Generationer ska dela upp sig och bo var för sig. Att prioritera föräldrar och släkt är nästan lite suspekt, uppfattar Wanwisa som har daglig kontakt med sin mamma.

 – Man tänker först på sig själv. Hemma tänker vi familj, säger hon.

Jobba och tjäna pengar är en viktig drivkraft, inte främst för egen skull utan för familjens.

Alla kommer från länder där det sociala skyddsnätet är dåligt eller obefintligt. Att visa omtanke gen-om handling och hålla kontak­ten med sin släkt förväntas. Det är också en form av perfektion, me­nar kvinnorna.

– Att ta hand om sin familj är jätte­viktigt. Vi delar vad vi kan, och vi litar på varandra.

Manal säger att hon inte skulle klara sig utan sina systrar.

– Vi pratar varje dag. Om allt.

Det finns en tydlig samsyn om den större familjens betydelse –

dit svärföräldrar, kusiner, föräl­drars syskon med flera hör, och dit även grannar kan räknas. Kholod uppfattar att i Sverige räcker tiden bara för den lilla familjen. Eftersom alla yrkesarbetar och har långa dagar finns heller inte så mycket tid för att umgås.

Sen tar självet stor plats. För stor, tycker de. Många blir ensamma.

– Att inte ha familj, att vara helt ensam, det är fruktansvärt dåligt, säger Farzad. Människor är inte gjorda för det.

Han tycker om friheten att få bestämma själv. Planering och svensk tidspress har han heller inget emot, men ensamhet – nej, det priset är för högt. Familj vill han ha.

– Lite ensam och ibland, det är bra, men inte att bo själv. Vi behöver dela känslor och tankar. Vi behöver kärlek, säger Kholod.

Vänner kan ersätta familj. Men til­liten blir inte den samma, tror de. Fast familjelivet kan också vara krävande. Det ger trygghet att vara många men förutsätter anpassning. Den som är äldst har mest att säga till om och könsrol­lerna är tydliga.

– I Syrien har kvinnorna ansvaret för att fostra barnen, männen för att försörja familjen. Många kvin­nor jobbar också utanför hem­met om de vill, men de be­höver inte. Fast kriget har ändrat mycket, alla måste hjälpas åt, säger Kholod.

Idalith berättar om hur det i den katolska kulturen finns för­vänt­ningar om att passa in i givna fa­miljestrukturer.

– Det är svårt att bryta mot dem, om man nu skulle vilja det, säger hon.

Det kan till exempel gälla tradi­tio­ner om utbildning, eller att föräldrar offrar allt för att barnen ska studera.

– I många länder är utbildning det enda som tar dig framåt. Att då bryta med familjens önskningar är nästan omöjligt.

Religionen ställer också krav. Alla sex kommer från länder där religion är en självklar del av livet. Samtliga är troende, olika starkt visserligen, men de upplever att religiösa regler format dem.

– Jag tror det är lättare att leva om man tror att det finns en Gud som ser hur man lever, säger Kholod. Att det jag gör har betydelse inte bara nu utan för framtiden, att det finns en fortsättning.

Wanwisa, som är buddist, tänker i liknande banor. Handlingarna i det här livet påverkar hur det blir i nästa.

– Att tänka på andra, hjälpa och dela med sig kan jag se som en positiv kraft från religionen, säger Idalith. Människor blir inte lika själviska.

Men att tro på en högre makt innebär också kontroll. Moraliska regler. Rätt och fel. Fast förlåtel­sen finns.

– Ingen är felfri.

Farzad slänger träningsväskan över axeln och drar vidare.

– Jag är på väg till gymmet. Är lite tjock. Ska bli perfekt.

Han skrattar högt och klappar sig på magen.

Så var det där med tiden också. Den som måste passas. ”Museet stänger om fem minuter.” Idalith tömmer koppen i hast. Ingen trot­sar högtalarrösten. Och ytterdör­ren, den är redan låst.

Helena Söderqvist