Hon vill att vi slutar jaga det perfekta livet

– Och så undrar människor varför de inte får ihop livet. Själv undrar jag när projektet ”jag” ska komma till vägs ände, säger Josefine Arenius som längtar efter en vändpunkt.

Hon har skrivit och ­talat om det i tid­­ningskrö­ni­kor, ­blog­­­gar och sociala medier – om 2010-tals­människans jakt på det perfek­ta livet. Det där färgsynkade, gärna i vitt och beige, som gör sig så bra på Instagram. Utan skavanker och brister. Utan ån­gest, missar och miss­tag. Där en­sam är stark, där man tror på sig själv, lär sig att sätta sig själv först och där det mesta går att lösa med mer träning, rätt kost och en genom­tänkt projektplan.

För då kan ingenting gå fel. Eller?

– Jag är med i en Facebookgrupp för kvinnor med över 90 000 med­­lemmar och jag vet inte hur många inlägg jag har läst på temat typ ”Hej, jag är en ensamstående mamma som studerar, kör fyra ­yogapass i vec­kan och engagerar mig i hemlösa katter i Honduras men känner att livet saknar mening. Vad ska jag göra?”. Och så kommer svaren från de an­dra i gruppen om att hon ska yoga ännu mer, tro på det hon gör och inte låta någon annan person berätta för henne vem hon är – och jag tänker: Men vänta nu. Hur lever vi? Är det verkligen ett yogapass till som hon behöver?

– Ibland kan jag inte hålla mig och går in i de där dialogerna, men förstår att jag uppfattas som jobbig när jag ifrågasätter och inte säger det som förväntas.

Josefines analys är att jakten på kontroll och yta håller på att ta själva livet ifrån oss – bokstavligen. Försäkringskassan rapporterar att mellan 2010 och 2015 ökade antalet sjukfall med psykiatriska diagnoser med 57 000. Anpassningsstörningar och stressreaktioner stod för 66 procent av ökningen och det var framför allt kvinnor som drabbades.

Utbrändheten märks även i Jo­se­fines närhet där det vanligaste svaret på frågan ”Vad var det som hände?” är att man baxnat under pressen och all förväntan om hur det skulle vara.

– Det handlar om det där trycket från andra – verkligt eller självpåtaget – om det perfekta. Det finns en så stor ängslan. Många söker bekräftelse på att de är någon och för att få det, behöver man göra vissa saker. Man behöver ladda jaget, det egna varumärket, med rätt grejer och rätt beteende – till exempel vad man tränar och äter, vad man har på sig, vad man gör på fritiden. Och här har jag en teori om Gud, säger Josefine och börjar rita en triangel på en servett, med ordet Gud i toppen.

Förr var Gud och kyrkan det vär­desystem som höll ihop livet för många människor, resonerar Josefine och ritar vidare. I basen eller botten på triangeln sätter hon människorna. Triangelns grän­ser är vårt ramverk. Våra koder, regler och uppfattningar om vad som är rätt och fel och hur man ska leva sitt liv.

– Sedan kapades Gud bort, säger Josefine och drar ett streck så att triangelns topp försvinner.

En mer sekulariserad värld väx­er fram. Kvar finns fortfarande en ram och kvar i botten lever människorna vidare, men toppen är platt. Någon kanske skulle säga att den här varianten innebär större frihet, medan Josefine istället är inne på att den avkapade toppen innebär precis det som skissen visar. Att det blivit lägre i tak. I alla fall andligt sett.

– I den här nya världen har vi kvar regler och uppfattningar om vad som är rätt och fel och hur vi ska leva våra liv. En sådan regel i dag kan till exempel vara att man inte ska äta socker, det har blivit en viktig livsprincip för en del personer. Men problemet är, att när vi kapade toppen och tog bort Gud – så tog vi också bort nåden. Kvar finns skuld och dom.

– Vi dömer när vi tycker att vi själva eller någon annan lever eller agerar fel och det finns ingen nåd.

Resultatet? Tja, bland annat ett väldigt högt och tvärsäkert tonläge, tycker Josefine – till exempel i Facebookgrupper där människor dis­kuterar barnuppfostran och livs­stil. Eller i kontakterna med vården och förskolan. Varför känna tillit till en läkare när man kan googla sig fram till en egen diag­­nos? 2010-talsmänniskan är minsann påläst och har koll.

På Pressbyrån säljs tidningen Träningsbibeln vilket är nästan o­mått­ligt ironiskt tycker Josefine, som kallar träning för vår tids re­ligion.

– Att inte träna är nästan hädiskt. Man har rätt att se ner på den som inte tränar.

Just det är kanske själva springpunkten – man har rätt. Rätt att ställa krav, rätt att förvänta sig saker, rätt att få.

– På förskolan blir personalen utskälld för att ett barn har på sig fel strumpor vid hämtningen. Nu var ju visserligen inte strumpor­na märkta med barnets namn, men ändå? Att personalen springer runt och sorterar strumpor, det har man väl som förälder ändå rätt att förvänta sig? På föräldramötet framförs åsikten att mattiderna på förskolan borde anpassas efter hur den egna familjen äter på helgerna. I ett samhälle där männi­skor talar otroligt mycket om sina rättigheter och väldigt sällan om sina skyldigheter, har det blivit fullt rimligt att jaget och individen alltid går före gruppens bästa.

Därför längtar Josefine efter vändpunkten. En vändpunkt där fler lyfter blicken från jag, mig och mitt och upptäcker det stora i att höra ihop med andra. Att det kanske inte är så att ensam är stark.

Första steget? Att släppa kontrol­len, att sluta jaga det perfekta livet.

– Vem har intalat oss att allt är möjligt att styra? I den ständiga jakten på kontroll, tappar vi i öppen­het inför det som händer runt omkring oss. Vi går miste om livets roli­ga överraskningar när vi bara ­rusar på.

Och vad är nästa steg? Kanske att oftare stanna upp och säga tack. Att kän­na glädje över all det som fak­tiskt är bra i livet.

– Ju mer vi säger tack, desto lät­tare blir det också att säga förlåt.

Att ”fulslappa” är också ett av Jo­sefines mer oväntade tips på vägen.

– Vi lever i en kultur där det inte är okej att ha lite tråkigt. Barn ska aktiveras och när vuxna ska kop­pla av, ska det vara på ett Instagram­värdigt vis med rätt kläder och yoga­matta. Men kanske är det inte det jag behöver. Kanske be­höver jag bara få ligga i soffan med lite chips och glo? Göra ingen­ting – fulslappa.

Det sista steget handlar om samtalen, ärligheten och nyfikenheten. Att ge sig in i ett samtal utan att på förväg veta om det ”ger nå­got”. Att våga fråga hur grannen mår efter skilsmässan och ta sig tid att faktiskt lyssna på svaret. Att själv våga visa sig skör och sårbar. Att våga be om hjälp.

Josefine fingrar lite efter ser­vetten igen, den med skissen av den avkapade triangeln.

– Det blir fel ibland och vi människor gör misstag. Det hör lik­som till. Jag önskar att nåden, den där kär­leksfulla nåden, fick större utrymme. Att fler människor kunde känna att det finns förståelse och förlåtelse. Att även när vi misslyc­kas, så är vi oändligt älskade.

JENNY HOLMBERG