Dom och fest

Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

Text: Joh 5:22-30

Det här den stora festens dag – livets triumf över döden, godhetens seger över ondskan, helheten över splittringen, gemenskapen över övergivenheten, läkedomen över lidandet, friheten över förtrycket, rättvisan över orättvisan.

Det är vår Konungs dag – vår Frälsares stora dag – dagen då allt blir helt. Gud blir allt i alla. Dagen då Kristus kommer till oss!

Många av bilderna är fantastiska och det slås på stora trumman.

För mig blir det associationer till lejonet Aslan i ”Sagan om Narnia” (C S Lewis) och Frodo och Sam på bland lavan som rinner utmed berget när ringen äntligen blivit förintad i ”Sagan om Konungens återkomst” (J R R Tolikien).

Vad väcker domsöndagen för känslor i dig? Nyfikenhet? Rädsla? Undran? Tröst?

Jag vet många som har undvikit att gå till kyrkan på domsöndagen för att helvetespredikningarna har väckt ångest och rädsla. Det är förfärligt. De predikningarna vill jag vara utan. För omvärlden blir det nästan obegripligt att tala om dom.

Men är det obegripligt? Vad håller vi på med i vår tid? Vad är nyckeln för att förstå detta? 

Dels tänker jag att det finns något vi känner igen.

Det finns något i oss själva som handlar om dom och fördömande av oss själva och andra.

Därför att nästan alla har vi erfarenheter att bli utsorterade eller att vi sorterar ut.

Det börjar redan som liten. Redan som barn blir vi bort- eller till-valda p g a klädsel, uttal, utseende m m.

Som vuxna är sorteringen mer subtil, men inte mindre grym.

Vi sorterar inte bara saker utan också människor – ha kvar – slänga – cyniska domar många gånger. Vill det sig riktigt illa så kan någon av oss bli mobbad, verkligen bli utdömd – ett helvete för den som är med om det.

Rädslan styr ofta vårt dömande och fördömande. Rädslan för det nya och för det annorlunda, för det jag inte förstår. Rädslan att förlora makt, kontroll, status ….

Rädslan för att själv hamna utanför.

Många är dem som hamnat utanför och fördömts – pga. ras, sexuell läggning, hur fort jag klarar och förstår saker o s v

Varje tid har sin sortering. Det är inte konstigt om sorteringen känns skrämmande, vi känner ju igen den. Den är inte ny – den pågår hela tiden. Och den leder många gånger till hemska konsekvenser.

Men nog finns helvetet – det kan jag garantera – det finns just nu och här.

Vad ska vi annars kalla kriget som pågår i Syrien/Irak eller morden på Yasidier?

Vad ska vi annars kalla vapen och knarkförsäljningen som står för en oerhört stor procent av världshandeln, mer än handeln med matvaror och behövliga ting.

Vad ska vi annars kalla det sexuella våldet mot kvinnor i stora delar av världen?

Vad ska vi annars kalla svälten som pågår samtidigt som världen svämmar över av pengar.

Vad ska vi annars kalla barnsexhandel och trafficking?

Vad ska vi annars kalla morden på unga män som pågår i vår närhet?

Vi vet att ALLT I LIVET INTE är ok, inte godtagbart t o m ont.  Det finns det som förstör och förgör livet, människors sinnen och naturen. Det måste vi försöka stoppa, göra motstånd emot och ta avstånd ifrån. Det behöver vi inte Kristus för att veta.

Däremot behöver vi Kristus för att komma ihåg att den yttersta bedömningen av våra liv, gör inte vi, utan Gud. Det gäller både idag och på den yttersta dagen i våra liv. Vi behöver hjälpa varandra att komma ihåg det. Guds är domen, inte vår. Och det innebär något helt annat än det vi känner till.

Det är Jesus som gråter vid Lasarus grav, det är Jesus som rörs av änkan från Nain som förlorat sin son, det är Jesus som går hem till den skamfyllda Sakaios, det är Jesus som rör försiktigt vid den osynliga kvinnan som inte kunnat räta sin rygg på 18 år, det är Jesus som säger till kvinnan som begått äktenskapsbrott enligt judisk lag – inte heller jag dömer dig, det är Jesus som våndas i Getsemane och ropar på korset – som får döma.

Ingen annan.

Ingen annan.

Som döpta är vi redan dömda – i dopet sker både domen och döden, där sker uppståndelsen och befrielsen. Där har vi mönstret för hela vårt liv och för vårt slut.

Talet om domen kan vara svårt att höra när livet är mörkt och jag inte känner mig värd någonting, när ångesten drabbar mig och rädslan hotar att ta över. När självbilden är mörk. Då är det som om domen kommer av sig själv och det blir fullständig natt. När jag känner mig stark är det lättare att tänka efter och fundera.

Våra liv skiftar mellan svaghet och styrka. Och vi delar alla bräcklighetens villkor. Låt oss komma ihåg det när vi drar slutsatser om varandras liv, och om vårt eget. Låt oss försöka att lämna det – för domen är Jesus, inte vår. Det är vårt hopp och vår tröst.

Det har för människor genom historien, som levt under svårt förtryck varit en tröst att tänka på Kristi återkomst, då ska världen bli helad och läkt, då ska rättfärdigheten råda, inte orättvisan. Då ska kärleken råda, inte hatet. Då ska barmhärtigheten råda, inte cynismen och iskylan.

Och så sjöng man:

We are all traveling in the footsteps
Of those that'd come before
And we'll all be reunited
On that new and sunlit shore

When the saints go marching in
When the saints go marching in
Lord, how I want be in that number
When the saints go marching in

And when the sun refuses to shine
When the sun refuses to shine
Lord, how I want to be in that number
When the saints go marching in

Oh when the saints go marching in
Oh when the saints go marching in
I wanna be for that number
When the saints go marching in

Oh when the trumpet sounds its call
When the trumpet sounds its call
Lord, how I want be in that number
When the trumpet sounds its call

Oh when the saints go marching in
Oh when the saints go marching in
How I want to be in that number
When the…

Och firade Kristus konungen som bär sina får ända fram.

En risk med talet om domen är att vi hamnar i det privata och inte i de frågor som verkligen berör världen, som är djupt orättfärdiga – som fördelningen av vatten och land, av ekonomiska resurser och hur människor blir bemötta och hur olika våra rättigheter är fördelade, hur jorden förvaltas….

Om Gud skulle döma som vi gör – efter vad vi tror är rättvisa så skulle ingen av oss hålla för en närmare granskning. Rättvisan är bara tröst för den som tror sig rättfärdig.

Och Gud dömer inte utifrån rättvisa utan med nåd. Gud är barmhärtig. Gud är den som inte kastar stenen, den som inte söker sin egen upprättelse på andras bekostnad.

Gud upprättar den som präktigheten slagit undan fötterna för. Gud ger den livsmod som styrkan gjort svag.

Domen vilar inte i min eller din hand utan i Guds hand. Gud är barmhärtig – det är vår grund. Det är vår styrka och vår glädje.

Vi får fira att Kristus kommer nära och att det finns ände på lidandet. Att ondskan inte har sista ordet, utan lider nederlag.

Vi väntar något nytt och levande, en upprättad värld i samklang mellan skapelse och människa. En värld efter Guds vilja, där Gud blir allt i alla. Så låt oss jubla och vara glada för Kristus kommer.

 

Lotta Miller/präst