Det blev en vår igen
I år var jag på riktigt osäker på om den verkligen skulle komma, jag tänkte att den kanske skulle straffa oss helt och bara utebli. Ge oss en kvarsittning för att vi inte sköter vårt uppdrag. Att ta hand om planeten åt de som kommer efter oss.
Men den dagen våren kom till stan (om än lite väl tidigt) vaknade jag av ett ljud, en speciell fågel som jag inte hört på ett år. Eller var det en doft? Någonting var det iallafall som sipprade in igenom sovrumsfönstret och påminde mig om att det är över nu.
Och nu känner jag mig flera kilo lättare på morgnarna, bara av tanken på att jag idag kan ta den tunna jackan, och jag behöver inte ens bry mig om att cykellampan är trasig för det kommer att vara ljust ikväll när jag kör hem.
Och inget kan vara finare än när trötta göteborgare väljer innerplatsen på spårvagnen så att solen kan lysa genom rutan på dom. De har låtit mobiltelefonerna ligga kvar i knät och deras bleka leende ansikten ler med slutna ögon. Deras mobiltelefoner ligger och blinkar i deras väskor men får inget svar, för nu behöver människor tanka in ljuset. Barnen tar av sig jackorna och plockar fram hoppsasteget. Varför slutar man att göra det steget som vuxen förresten? Man åker ju rakt in i ”galenfacket” om man skulle ta sig fram på det sättet ner till bussen. Det kan vara så att världen hade sett helt annorlunda ut idag om fler gjorde hoppsasteg. Det får vi aldrig veta, eftersom det inte ”passar sig.”
Sedan är det där med prunket. För sådär tjugo år sedan, skulle jag stänga av, och typ väsa zznaark, då folk satte igång och prata om sin förundran över träd som slagit ut, lökar som växt upp eller småfåglarnas parningsrop.
Jag såg inte det de vurmade för, tyckte det var…platt, på något sätt.
Den mörka tunneln vi kravlat runt i sedan oktober, likt tappra soldater, kan också bli en slags tyst lugn trygghet. Ett skyddsrum för själen.
Klara Zimmergren
Det kan ha att göra med att jag på den tiden hellre bara ville prata oavbrutet om mig själv och mina olyckliga kärleksprojekt.
Nu är jag äldre och tycker att våren är ren och skär magi. Dessutom har jag övat upp ett slipat vårsnack som jag lätt kan leverera i kön på Ica. Om det ”speciella ljuset” , att dagarna blir längre, om skatorna som bygger etc . Fortfarande är jag lite känslig för alltför detaljerade härmningar av olika fågelläten, eller ingående uppräkningar om vad folk planterat i sina rabatter. Men det är ändå så otroligt lojalt, så snällt av Gud, eller naturen, att bara smacka på oss allt detta underbara.
I år igen.
Det är faktiskt hopp. På riktigt.
Och man kan säga mycket om oss häruppe i norra Europa, att vi är stela, tysta, asociala och bara vill sitta en och en på bussarna, (det sista är för övrigt ett fenomen jag sett på bussar i sydeuropa också, varför knö när man kan få vara ifred liksom?) men en sak är vi faktiskt mästare på häruppe, och det är hur man gör när man väntar.
Hur man tappert biter ihop i sex månader. I mörker.
Några blir ledsna av ljuset. Det är lätt att förstå. Den mörka tunneln vi kravlat runt i sedan oktober, likt tappra soldater, kan också bli en slags tyst lugn trygghet. Ett skyddsrum för själen.
Det är mycket att ta in för våra kroppar, när det där meddelandet sipprar in genom sovrumsfönstret, när grönskan senare exploderar, moppeljuden på kvällarna. Hormonerna. Uteserveringarna. Värmeböljor och ljus.
Där kanske påsken kan få komma som en tröst för de som är lite vårkänsliga, en historia om lidande och smärta mitt i allt det pulserande nya.
Men också världens bästa berättelse om att besegra ett mörker. Att åter-upp-stå.
Och kanske är det just denna vår som vi ställer oss upp, bredvid alla de ungdomar som envist kämpar för att få politiker världen över att förhindra katastrofen.
Det är vi skyldiga oss. Och våren.