Kungen är här: Kapitel 21-25

Kapitel 21

Kapitlet börjar med tre symbolhandlingar: Jesus rider in i Jerusalem (21:1-10), Jesus rensar templet (21:11-17) och Jesus och fikonträdet (21:18-22).

Låt oss börja med berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem. Hur många åsnor rider Jesus på? I den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta, står det två åsnor, medan det i det hebreiska originalet, Sakarja 9:9, står ”en åsna, ja bara ett föl”. I vår text är det Septuaginta som citeras, således två åsnor.

Folk lägger ned sina mantlar och kvistar för Jesus. Bakom detta ligger beskrivningar från Gamla testamentet av hur härskare hyllas av folkmassor. När Jehu utropades till kung bredde man ut kläder (2 Kung 9:13), och Simon Mackabeus hyllades med kvistar när han tågade in i Jerusalem runt år 140 f Kr (1 Mack 13:51, 2 Mack 10:7).

Budskapet till samtiden: kungen är här.

Folket skanderar Psaltaren 118:25: ”Hosianna”, som betyder ”Rädda (oss), snälla!”, och de lägger till orden ”Davids son”, för att ännu tydligare markera den messianska innebörden.

”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn” (21:9) – denna vers kommer Jesus senare, i 23:39, att återknyta till.

Den andra symbolhandling som Jesus gör, efter att ha ridit in i Jerusalem, är att rensa templet. Händelsen är förlagd till hedningarnas förgård, där dessa transaktioner genomfördes. Offerkulten var en god inkomstkälla för de ledande prästsläkterna, inte minst för översteprästen Kajafas. Kritiken mot offerkulten var gammal, redan Jeremia dundrade: ”Detta hus, som mitt namn är utropat över, tar ni det för ett rövarnäste?” (Jer 7:11). Jesus citerar Jesaja 56:7, vilket leder tankarna till hela kapitel 56 hos Jesaja, som handlar om att olika typer av främlingar ska få besöka templet på frälsningens dag. I linje med detta kommer blinda och lytta – personer som inte fick besöka templet – fram till Jesus, och han botar dem. Orena och barn är nu fullvärdiga kultdeltagare. Och barnen sjunger även de ”Hosianna, Davids son”.

Budskapet till samtiden: Kungen är här, men han är inte som de andra kungarna.

Den tredje symbolhandlingen handlar om fikonträdet som vissnade. Även här är det möjligt att ta hjälp av Gamla testamentets texter för att förstå innebörden. I profettexterna brukar nämligen ofruktbarhet i naturen symbolisera folkets avfall från Gud. Som det står i Jeremia 8:13: ”… inga druvor växer på vinträden, och inga fikon på fikonträden” (se även t.ex. 1 Kung 11:29-31, Jes 20 och Hes 4). Men det finns en annan tolkning, som jag nog lutar mer mot. I antiken symboliserade nämligen fikonträdet despoter, onda härskare och dåliga ledare. Givet liknelsen som följer på denna text – liknelsen om de dåliga arrendatorerna av vingården – skulle det vissnande fikonträdet således betyda att Jesus står för ett annat ledarskap än det som översteprästerna och romarriket utövar. Denna tolkning passar i mina ögon in bättre i sammanhanget.

Eftersom budskapet till samtiden även här blir: Kungen är här, och han är inte som de andra kungarna.

21:33-46. Liknelsen om arrendatorerna i vingården anspelar på Jesaja 5:1-7. Vingården är i normalfallet en symbol för Israel; vinet är nämligen glädjens och frälsningens dryck. Skördetiden är en vanlig bild för tidens slut. Hörnstenen som det står om i vers 42 är förmodligen den kilformade stenen högst upp i ett valv, den sten som gör att konstruktionen håller. Utan denna hörnsten – kollaps.

Givet sitt sammanhang (berättelserna om rensningen av templet och förbannelsen av fikonträdet föregår ju denna liknelse) blir liknelsen en skarp kritik av Israels religiösa ledarskap. De ser inte till det viktiga utan bara till pengar och makt, med konsekvensen att vingården vansköts. Liknelsen har dessutom tydliga kopplingar till Jesus själv: man griper sonen, släpar ut honom ur vingården och slår ihjäl honom. Och det är just de ledare och det ledarskap som Jesus kritiserar som kommer att vara delaktiga i detta.

Kapitel 22

I liknelsen om bröllopet möter vi en kung. Kungen är i Bibeln en vanlig bild, metafor, för Gud. Och inom judendomen vid denna tid var festen en vanlig bild för Guds rike. I liknelsen bjuder kungen in till en bröllopsfest, men ingen vill komma. De har så mycket annat viktigt att syssla med; åkrar och affärer, sociala medier och övertidsarbete. Nu gör kungen något oväntat: han sänder ut sina tjänare för att bjuda in alla som så önskar till bröllopet. Här anar vi en hänvisning till den allra sista texten i evangeliet, den så kallade Missionsbefallningen: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”. Bjud in alla! Jesus har ju evangeliet igenom visat att Guds rike just är till för alla: för barn, för utstötta, för kvinnor… för alla. Just denna liknelse får dock ett mycket överraskande slut i och med verserna 11-14. Just som bröllopssalen har fyllts dyker plötsligt kungen själv upp på scenen. Det vanliga var att prominenta och viktiga gäster dök upp först när alla anlänt. Men han kommer i detta fall inte för att delta i festen, utan för att ”se sina gäster”. Han finner en man utan ”bröllopskläder”. Inte så uppseendeväckande, kan man tänka, med tanke på att man kallat in folk från gatan till festen. Kungen tilltalar honom dessutom med det vänliga tilltalsordet ”vän” (hetairos). Men orden som följer är hårda och kompromisslösa: ”kasta ut honom i mörkret”.

Hur ska vi tolka detta slut? Jag tror liknelsen ska läsas i sitt sammanhang. Och liknelsen som föregick denna text, om vingården, handlar om att inte bära frukt. Det hela får mig att tänka på vad filosofen Kierkegaard sa en gång: ”Kristendom stavas allvar”.

Frågan om skatt till kejsaren (vers 15-22) är en klurig text. Frågan om skatt till kejsaren var nämligen en känslig fråga. De romarvänliga herodesanhängarna och de romarfientliga fariséerna ställer här en fråga som är omöjlig att svara på, eftersom det blir fel hur Jesus än väljer att svara. För säger Jesus att det är rätt att betala skatt till kejsaren kan det ses som att han accepterar och bejakar den romerska ockupationen av Israel. Och då är han ingen riktig Messias. Men om han säger att det inte är rätt, ja då kan man anklaga Jesus för att vara en uppviglare och anmäla honom till romarna. Frågan rymmer med andra ord en fälla. Det är därför det står: ”Jesus märkte deras onda avsikt” (vers 18). Han säger dessutom: ”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov?”. Ordet för ”prov” är här detsamma som när Jesus frestas av djävulen i kapitel 4 (peirasmos), och det är nog ingen tillfällighet att det är samma ord.

Jesus parerar frågan genom att finna en tredje väg: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”.

Jesus har nu gjort såväl fariséer som herodesanhängare svarslösa. Och nu kommer grupp nummer tre in på scenen: sadducéerna. Sadducéerna trodde inte – i motsats till Jesus och fariséerna – på de muntliga traditioner som vuxit fram inom judendomen under århundradenas lopp. De trodde därför inte på livet efter detta. De trodde inte heller på änglar. Därav att den kluriga frågan handlar om livet efter detta. Även i detta fall mynnar berättelsen ut i att Jesus sätter sina motståndare på plats: Gud är inte en Gud för döda utan för levande.

Frågan om det största budet i lagen (vers 34-40) var en ofta diskuterad fråga i den samtida judendomen. Parallelltexten i Markus 12:28-34 uppger att den skriftlärde ställde frågan i god avsikt. Inte hos Matteus. Grundfrågan: är det möjligt att sammanfatta hela lagen, Torah, i en enda formel? Jesus tar ställning: det går. Och Jesus gör det genom att betona kärleken till medmänniskan och kärleken till Gud (Jesus citerar Femte Moseboken 6:5 och Tredje Moseboken 19:18). Genom att göra en citatkombination på detta sätt skapar han ett eget svar: kärleken är lagens centrum, och kärleken till Gud kan inte skiljas från kärleken till medmänniskan.

Jesus har nu satts på prov vid upprepade tillfällen, och därför är det föga överraskande att Jesus nu själv tar initiativet. Han gör det genom en fråga om kung David (vers 41-46). Frågan rymmer dessutom en klurig underton: ordet för ”son” (hyios) kan nämligen betyda både ”ättling” och ”son” på grekiska. Och som läsare vet vi att Jesus är Guds son. Men det förstår ju inte Jesus motståndare, som tror att Jesus frågar efter vems ättling Messias är (vers 42).

Kapitel 23

Nu följer det som en exeget har kallat ”det mest kärlekslösa kapitlet i hela evangeliet”, ett kapitel som enligt Montefiore är ”mycket orättvist mot judendomen”. Och vi som läser kapitel 23 efter Förintelsen har svårt att invända – Matteus 23 har använts tiderna igenom för att svartmåla judar. I de sju verop som följer kallas de skriftlärda och fariséerna för ”hycklare” sex gånger. Ordet för hycklare som används på grekiska är hypokrites (jfr engelskans hypocrite). Ordet hypokrites på grekiska betyder ”skådespelare”, och ska här förstås som en person som spelar en roll men i verkligheten lever en helt annan. Det handlar om en låtsad, spelad fromhet. Och här kan texten få mening för oss, idag. För vi kan så lätt själva bli hycklare, ställa höga moraliska krav på andra men sedan inte själv leva upp till dem. Det är faktiskt märkligt att kristendomen, som uppstår som en reaktion mot hyckleri, själv har producerat så många hycklare under årens lopp. ”Jag har med åren lärt mig att människor som tror sig själv om att vara fromma, är en plåga, inte bara för sin omgivning utan också för sig själva” för att säga det med Selma Lagerlöf.

I det femte veropet står det om utsidan och insidan på en bägare. Enligt Tredje Moseboken 11:33-35 var nämligen innehållet i en bägare orent, om utsidan på något sätt blivit oren. Rabbinerna tolkade efterhand texten så att om utsidan skulle bli oren på något sätt, så behövde man inte därför hälla ut innehållet. Veropet används här i överförd bemärkelse, om ett lagbruk som var väl känt för de skriftlärda och fariséerna.

Vers 35 nämner Sakarja. Enligt Andra Krönikeboken 24:20-22 mördades prästen Sakarja på templets förgård. Andra Krönikeboken är den sista boken i judarnas Bibel; i den judiska traditionen är bibelböckerna nämligen placerade i en annan ordning. Det innebär att den hebreiska Bibeln börjar med Abels död i Första Moseboken och avslutas just med Sakarjas död, Jesus nämner med andra ord den förste och den siste martyren i Gamla testamentet här.

Kapitlet slutar med att Jesus profetiskt förutser Jerusalems och templets förstörelse.

Kapitel 24 – 25

Talet om tidens slut

Jag har tidigare nämnt att Matteusevangeliet rymmer fem tal. Detta är det femte och sista, och handlar om tidens slut. Jesus sitter på ett berg (minns: ofta sker uppenbarelser och viktiga skeenden i Matteus just på berg, jfr 17:1), och att han sitter för tankarna till Bergspredikan (5:1), men även till Liknelsetalet (13:2). Talet handlar om tidens slut, något som Jesus talat om genom hela evangeliet, men som nu koncentreras i dessa två kapitel. I kapitel 26:1 möter oss den formel som avslutar samtliga fem tal i Matteus: ”När Jesus hade avslutat…”

Ordet ”uppenbarelse” på grekiska är apokalypsis, därav att denna typ av texter, som förutsäger/uppenbarar skeenden i framtiden brukar kallas för apokalyptiska. Men är det samtiden eller framtiden som talet handlar om? Eller både-och? Detta är faktiskt en fråga som kristna bibeltolkare grunnat på och tvistat om i snart 2 000 år. Alltså: handlar texten främst om Jerusalems och templets förstörelse år 70 efter Kristus, och de erfarenheter som omgav det (den historiska tolkningen), eller handlar texterna om den yttersta tiden, om framtiden (den eskatologiska tolkningen)? Texten som kommer direkt innan talet, 23:37-24:2, handlar trots allt om Jerusalems och templets förstörelse, något som talar för den historiska tolkningen. Men den allra äldsta tolkningen vi känner till finns i Didache 16:3-7, en text skriven cirka 50 år efter Matteusevangeliet, och där talas uttryckligen om ”den yttersta tiden” (16:3), något som talar för den eskatologiska tolkningen. 

Själv lutar jag åt en mixad tolkning; att tolka texten både historiskt och eskatologiskt. Bland Gamla testamentets profeter var det trots allt vanligt att något nutida, historiskt skeende tilltalades, vilket inte hindrar att profetiorna kom att tolkas in på händelser långt senare – det är ju just det som är en av styrkorna med de profetiska texterna. Och de apokalyptiska texterna i Nya testamentet är djupt inspirerade av de gamla profetiska texterna. Så: både och är min tolkningsmodell i detta fall, väl medveten om att det finns mycket goda argument för en historisk tolkning.

Vad tror förresten du?