Där i ditt innersta rum, där, där du inte är så duktig, tuff, säker eller behärskad. Där längst inne, under din yta, bakom ditt skal och innanför allt som du byggt omkring ditt jag. Bakom dina murar av rädsla och högar av raserade förhoppningar. Innanför ditt yttre jag, där inne vill jag tända mitt ljus.
Tyst och stilla skulle jag kliva in. Utan att kräva något, utan att skrämmas eller göra dig illa – försiktigt så att du inte skulle bli rädd eller känna dig utlämnad. Tyst och stilla, med lätta steg genom dina inre rum skulle jag gå tills jag nådde ditt hjärtas kammare. Där skulle jag stanna och andaktsfullt tända mitt ljus. Låta mitt ljus bli ditt ljus. Så att du även om du inte förstod ändå skulle kunna ana – även om du inte trodde ändå skulle kunna hoppas, även om du inte orkade se ändå skulle kunna vila i – att det finns ett ljus som är starkare än mörkret. Ett ljus som omsluter allt du bär. Ett ljus som aldrig kan släckas, även om det fladdrar svagt eller känns som en tynande veke.
Sedan skulle jag berätta om hur det ljuset lyser vår väg, ett steg i taget, även på stigar vi inte trodde vi skulle orka gå. Jag skulle berätta att ljuset också lyser för den som går i dödsskuggans dal. Att vi därför får våga tro att samma ljus samtidigt också lyser för de vi saknar, de som vandrar på andra vägar än våra, de som lämnat vårt jordeliv före oss.
Här ges oss en öm, stilla tröst i sorgens mörka tomhet: Samma ljus, lyser samtidigt i oss och i de älskade vi saknar. Ljuset som mörkret aldrig kan övervinna är vårt ursprung och vårt mål. Det överger oss aldrig, trots tvivel, förtvivlan, tomhet och död.
Låt mig få tända ett ljus för dig i mörk allhelgonatid.
Eva Nordung Byström,
biskop i Svenska kyrkan, Härnösands stift