Text: Matt 5:13-16
Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.
Det knackar på min dörr och utanför står små barn utklädda till skelett och häxor – de frågar efter bus eller godis, seden kommer från Mexico bl a och den handlar om att man ska driva med döden och få ondskan att bli rädd och försvinna.
Att skrämma ondskan med dess eget fula tryne och få det på flykt, att skratta döden i ansiktet.
En annan bild för den här helgen, som vi har haft länge, är alla ljus som brinner på kyrkogårdarna och människor som går i stillhet dit för att minnas och hedra sina döda. Livet står på sin spets, tyngden och ändligheten finns där – liksom en mättad tystnad, en tystnad som rymmer helighet.
Gudstjänsterna denna helg handlar om himlen, döden och att göra skillnad, om att vi inte kan leva våra liv hur som helst utan att något väsentligt går förlorat.
Jesu ord är egentligen självklara för oss – om att saltet kan mista sin sälta, att vi kan tappa bort oss och riktningen i livet, att livet kan förödas, gå i bitar.
Samhället kan mista sin sälta, kyrkan likaså och mitt eget liv kan mista sin sälta.
Om vi tappar bort sältan, meningen, kärnan – då förlorar vi något väsentligt, något livsviktigt.
Orden om saltet säger också något mer – att vi faktiskt kan göra skillnad – saltets närvaro gör skillnad.
Ett samhälle kan mista sin sälta när orden om mänskliga rättigheter, frihet, trygghet och medbestämmande inte har någon relation till människors verklighet, till våra liv.
När främlingskap och maktlöshet växer, när rasism och hat ökar, när otrygghet och meningslöshet griper vida omkring – då har vi förlorat något. Vad tänker flickan som får hatmeddelande på nätet, men ingen försvarar henne?
Vad tänker den 90-årige mannen som inte får komma in på ett äldreboende och få trygghet?
Kyrkan kan också mista sin sälta när vi gnabbas om former och glömmer att leva evangelium – dela barmhärtighet, ge livsmod till den som behöver.
Mitt eget liv kan också förödas och plötsligt står jag vid en återvändsgränd och frågar: Vad är meningen? Vad håller jag på med egentligen?
Vi behöver sältan både i samhälle, kyrka och vårt personliga liv.Saltet har en renande, konserverande och smakhöjande verkan.
Saltet är till för att bevara näringen så det håller på lång sikt.
Det duger inte med en säck socker. Sockret lurar mättnadskänslan för en kort stund, men i längden är resultatet bedrövligt, på lång sikt skadligt. Sockret skapar begär efter mer, men ingen verklig mättnad. Jag kan undra om inte vi är farligt nära den där säcken socker?
Var rädd om anden och andligheten.
Vi behöver fylla på, vi behöver andas in och andas ut. Det går inte att behandla sin ande och andlighet hur som helst utan att det får effekter.
Många i vårt land är blyga för att visa sin andlighet eller tro.
Kanske den här helgen är en av de få då den gränsöverskridande kärleken är centrum och den krassa verkligheten periferi? Effektivitetstänkandet och prestationskrav ger inte kraft utan dränerar.
Det är som om vi nästan glömt att stanna upp och vara stilla. Det är som om vi glömt att det inte går att fylla på med vad som helst, hur länge som helst – att det finns skillnad på kortsiktig njutning och näring – på socker och salt.
Visst kan jag bli glad för en fin tröja, men jag kan inte leva av den. Det är tillfälligt. Konsumtionen är som sockret och skapar begär. Var är näringen?
Jag tänker att näringen ofta finns i det enkla, det som inte syns vara så mycket, i vardagen, på djupet i oss själva och när vi kan dela det, i en barmhärtighet som inte väjer för det svåra.
I en bit bröd och en smak av vin vid Guds bord, i en tyst bön delad med någon, i ett ärligt och kärleksfullt möte mellan två människor, i en närvaro intill varandra kanske utan ord.
Vi behöver leva i gemenskap med Gud och varandra. Vi behöver andlig föda.
Ibland kan vi ta emot mycket och fördjupa oss, andra perioder av livet får vi stava på en enda bibelvers. Det är som att putsa skorna och tänka att festen nog finns bakom hörnet.
Guds inbjudan till sitt bord, till vänskap och närvaro finns där ständigt för dig och mig.
I vår tid ses andliga upplevelser med skepsis. Den som berättar om djupa upplevelser av Guds närvaro anses som aningen överspänd eller som ett symptom. Jag tror att vi i vårt samhälle är så rädda för att förlora kontrollen, den kontroll vi tror att vi har över livet. Det kontrollbehovet stjäl kraft istället för att ge näring. Golnaz Hashemzadeh berättar i boken ”Hon är inte jag” om hur farligt kontrollbehovet kan vara, hur allt liv sugs ur henne.
Det finns ett stort allvar i Jesu ord för oss som kyrka och mig som predikant – att inte svika genom att klappa på huvudet eller stryka över. Utan att det handlar om att dela liv på ärlighetens villkor så att evangeliet kan drabba oss.
Var rädd om kroppen och det kroppsliga
Det är jordens salt vi ska vara. Det är i den här världen som Gud älskar som vi ska vara salt, inte i en liten isolerad bekväm grupp. Vi ska vara världens ljus och inte sätta det under skäppan. Använda de gåvor vi fått, dela den glädje och tro vi fått med varandra, med andra.
Det är i världen och på jorden som Guds Ande verkar, i det alldeles vardagliga och i våra kroppar och sinnen, inte någonstans långt borta. Det är påtagligt hur flera av dem som kallas helgon genom historien har varit föredömen i sitt sätt att ta hand om människors kroppsliga smärta och nöd, som har engagerat sig för rättvisa och människovärde. De har varit fyllda av kärlek till världen, till jorden och den mänskliga kroppen som Guds skapelse. T ex Moder Teresa och Franciskus, och Dietrich Bonhoeffer som kämpade mot nazismen.
I vår tid finns ett förakt för kroppen som innebär att vi ska kontrollera den, tukta den, göra om den så att den ska vara perfekt. Våra kroppar duger inte som de är. Människokroppen, inte minst den kvinnliga, utnyttjas som om den vore en maskin och allas ägodel. Kroppen exponeras som om den vore ett ting – inte minst unga flickors kroppar och sexualiseras tills den förlorar allt integritet och intimiteten går förlorad.
Kroppen är den heliga Andes tempel och inte en modul i konsumtionens bygge. Ingen har rätt att utnyttja din eller min kropp, ingen har rätt att kränka den och det är det finaste redskapet vi har för att ge varandra näring och närvaro – det har inget med ytliga betraktelser att göra.
Var rädd om din och andras kroppar – vi är Guds skapelse. Vi är jordens salt och ljus.
Det enda vi kan vara är benådade syndare – det är vår helighet.
Lotta Miller/präst
#jordenssalt #sockersäckariställetförnäring #andligföda #helgonfylldaavkärlektillvärlden #helgonochkropp #allahelgonsdag #varräddomandligheten #varräddomkroppsligheten