Foto: Tea Kemppainen

Lailas son tog sitt liv

Barn ska inte dö före sina föräldrar. Och inte på grund av att de inte orkar leva. – Det går inte en dag utan att jag anklagar mig själv. Jag borde sett... och lyssnat bättre, säger Laila Heiskanen, vars son begick självmord.

Det är ingen enkel sak att prata om. Inte bekvämt att skriva om. Ändå är ”prata om och att se människor, även när vi mår som sämst det viktigaste”, menar Laila Heiskanen. Utåt verkade sonen Jori må som de flesta andra tonåringar, ibland var det uppåt och ibland var allting kasst. Laila säger dock att hon borde sett  varningssignalerna redan när han slutade gå till skolan och i stället satt framför datorn och antingen spelade eller chattade.

– Tidigt kom han i kontakt med någon världsvid grupp där de utbytte tankar. Efteråt har jag förstått att gruppen bestod av många som hade väldigt svart syn på livet.

– Jag visste ju inget om internet, eller att det fanns en massa olika grupper. Hade jag bara vetat mer, så… 

Likt många andra föräldrar litade hon på sonen och vad han sa sig göra på nätet. Samtidigt märkte hon att han blev hängigare och mer och mer håglös efterhand. För att slippa vara den jobbiga morsan försökte hon undvika onödiga konflikter, och att konfrontera honom. Dessutom hade Laila mycket problem med sig själv. 

– Jag hade nyligen skilt mig och var väldigt nere. Dessutom hade jag smärtor i kroppen, och väntade på en operation. De egna problemen gjorde att Laila inte såg sonens behov i den utsträckning som hon hade önskat. Hon anklagar sig själv hela tiden för sonens död.

– Jag borde lyssnat mer på honom. Sett hans behov. Någonstans signalerade han om sin situation, att han inte mådde bra. Jag känner att jag inte lyssnade tillräckligt utan var lättirriterad och upptagen av mina bekymmer. Som närstående är det lätt att anklaga sig själv, tycka att man borde sett, gjort si eller så. Plågorna han bar har förflyttats till andras axlar. Hon önskar att han hade sökt hjälp. 

– Nu fick plågorna i stället gro och bli till en kolsvart tunnel där döden blev enda ljusglimten. Hon hoppas att vi ska förstå att söka hjälp innan det går så långt. För livet är inte lätt och alla kan hamna i en svacka. Depression är en otäck och svår sjukdom som äter upp en fullständigt. Och den syns inte. Utåt kan du dölja det länge. Och fast du känner dig helt färdig är det svårt att tala om det. Känslan av att från början vara lite nere blir till tung depression om vi inte blir hjälpta. 

– Många är rädda att de inte ska bli tagna på allvar. 

Laila uppmanar alla att försöka prata om sitt mående. Som vi gör när vi är sjuka och
mår dåligt i övrigt. Ringa de hjälplinjer som finns. Prata med sin familj eller någon vän. Bara man pratar. 

– När man är ung är allting svartvitt dessutom. Men det finns ljusning, säger Laila.
Hon är tacksam om hon kan hjälpa ens en människa. 

– Ingen ska behöva må så eller känna att döden är enda utvägen. Det finns hjälp att få. 

I Sverige är det runt fyra per dygn som tar sitt liv. 

– Det är fyra för många.

/Text och foto: TEA KEMPPAINEN