När krisen kom

Jag hade länge undrat vad som skulle hända med min tro när krisen kom. Så förra sommaren kom den. Vår dotter blev plötsligt allvarligt sjuk. Jag blev förvånad över vad den erfarenheten gjorde med min tro. Jag hade tänkt att när jag hamnar i en mycket svår situation så kommer jag vända mig till bönen och Bibeln för tröst och kraft. Men under de där veckorna när vår dotter var som sjukast så hade jag svårt för att be. Och jag ville inte läsa ur Bibeln. Det låter märkligt. En präst som inte vill be eller läsa Bibeln.

Jag blev förvånad över att Gud kom till mig, bar mig, under den här svåra tiden på ett annat sätt än vad jag hade tänkt. Att Gud skickade människor i min väg som förmedlade något av Guds kärlek och omsorg: Narkos-teamet som plötsligt och oväntat stämde in med oss i psalmen Du vet väl om att du är värdefull. Undersköterskan som med ömhet lade om vår dotters sår. När det var som jobbigast fick jag stöd av en präst från Sjukhuskyrkans beredskap. Många sms och samtal. Omsorg och böner. Jag påmindes om nåden att få tillhöra en kristen gemenskap. Där vi bär, tröstar och hjälper varandra. Ibland är jag den som bär. Ibland blir jag buren. Omsorgen tar inte bort det tunga, men ger kraft att orka bära det.

I våra församlingar finns gemenskap, stöd och hjälp när vi går igenom något svårt. I församlingens gemenskap delar vi sorgen och det tunga. Och vi delar också glädjen. Vår dotter blev frisk igen. Jag tackar Gud för det. Och för erfarenheten av hur mycket det betyder att få tillhöra en kristen gemenskap. Att få vara med och forma ett sammanhang präglat av värme och vänlighet. Tack!

Emil Holmgren, präst

Text från Liv & Längtan Nr 6 2019.