Text. Matt 15:29-31
Jag har haft anledning att ställa mig frågan vad jag tar för givet i livet. Ditt och mitt svar har säkert både likheter och olikheter.
Tacksägelsedagen vill få oss att få syn på något, få syn på tacksamhetens hållning.
Tacksamhet är inget vanligt förekommande ord i vår tid. Det har nästan inget värde.
Det är inte modernt att vara tacksam. Är jag passiv om jag är tacksam? Kan det finnas rädsla gömt i tacksamheten? Riskerar vi kristna att bli beskyllda för det?
Jag tror att vi har all anledning att fira tacksägelsedag, att stanna upp inför tacksamheten – att den behöver upprättas, skyddas och faktiskt få nytt liv.
Jag tror att tacksamheten står för en verklighet som vi inte får mista, som är dyrbar och som vi behöver.
Hur känner du för ordet tacksamhet? Var det något du blev påtvingad som barn?
Är det svårt att känna tacksamhet?
Ordet tack kan ju också användas i förtryck. Den som befinner dig i underläge måste tacka. Den tacksamheten blir svår.
Jag måste ställa frågan: Vart tog vår tacksamhet vägen? Finns den? Är den något att försvara?
Jag tror att tacksamheten är viktig, att vi med stolthet ska hålla upp den som livshållning, en radikal livshållning och proteströrelse.
En hållning som verkligen behövs i vår tid.
En pedagog skrev på nätet: Barn tror att de måste kunna läsa när de börjar skolan. Men det behöver du som barn inte alls kunna. Däremot skrev han: Föräldrar – lär era barn tacksamhet för det underlättar deras liv tillsammans med andra. Lär dem att ha tråkigt så de hittar sin egen kreativitet.
Bristen på tacksamhet är en allvarlig brist och förlust i vårt samhälle.
Bristen på tacksamhet är inte alls bara andlig slapphet hos oss utan genomsyrar vårt samhälle.
Som ligger inbäddad i vår kultur. En kultur där vi konsumerar som om det funnes 4-5 stycken jorden som vi kunde ta av. En kultur som är så inriktad på konkurrens att många av oss har svårt att hitta en plats.
Det finns hela tiden nya mått som vi tror vi ska leva upp till.
Vi ska inte vara nöjda för då stannar ekonomin av.
Det är inte ok att känna att det är bra som det är.
Lyckan väntar alltid runt hörnet, tillfredsställd blir jag när jag har fått det där ytterligare.
Poängen är att vi ska känna oss missnöjda med oss själva, med livet för då rör vi oss ständigt framåt.
Och att röra sig framåt är ju egentligen bra och gott. Annars hade vi aldrig fått cyklar, röntgenteknik eller dammsugare.
Men om rörelsen framåt kostar oss tacksamheten är det ett hot mot vårt andliga liv, mot vår själ och vårt livsmod.
Tacksamheten är så viktig för oss, ovärderlig.
Tacksamhet har inte med kristen självförnekelse eller underdånighet att göra.
Tacksamhet kräver inte lycka och framgång. Det går att leva i tacksamhet under många livsomständigheter. Kanske t o m idén om lyckan kan kväva vår tacksamhet och därmed vår glädje.
För det är faktiskt så att tacksamhet inte kommer av lycka, utan lycka kommer av tacksamhet.
Här finns en utmaning som kristen – att leva i tacksamhet, att kämpa med tacksamheten mitt i det svåraste. Det kan låta omöjligt – en alldeles för tuff utmaning – överlåt den då till Jesus tills vidare.
Och samtidigt – visst finns det mycket att vara tacksam över i ditt och mitt liv? Det ska ingen få ta ifrån oss – varken kravet på konsumism, på skönhet, friskhet eller gudlösheten i vår tid.
Att öva sig i tacksamhet är att öva sig i att se godheten.
Att öva sig i tacksamhet är att låta sig drabbas av det vardagliga – en solros som blommar, ett handtag som någon räcker, ett leende till uppmuntran, föräldrar som orkar ge ytterligare lite över sin förmåga till sina barn, att solen lyser och träden blir röda.
Vad kan få tacksamheten att börja ta form i ditt liv?
Folket vid Galileiska sjön häpnade och kände tacksamhet – de såg människors liv bli förändrade och att de återfick hälsan. De tackade och prisade Gud för det de fick vara med om, för det liv de fick dela med andra – utan att det nödvändigtvis var just jag som fick ta emot det goda.
En sak jag fastnade för när jag läste evangeliet var att folket hade med sig många. Folket bestod av människor med olika liv och olika förmågor och olika behov av hälsa och helande, människor med olika slags utsatthet. Och de var där tillsammans.
Jesus utmanade sin tids syn på vår mänskliga svaghet, på mänskliga funktionshinder genom att ingen gömdes undan utan skulle fram till Jesus.
Samtidigt vill jag säga några ord om funktionshinder och bön.
Jag tänker på när jag själv var ung och det fanns några i min närhet som inte tyckte jag var kristen på rätt sätt. De sa till mig: Vi ska be för dig. Och undertexten var: Vi ska be för dig så du blir som vi tycker du ska vara för att vara en rätt kristen. Nu behövde jag ju inte oroa mig för det, eftersom det är Gud som svarar på bön och inte de som ber.
Samma hållning kan möta mig om jag är funktionshindrad och det kan kännas kränkande och inte alls befriande. Snarare blir det ett meddelande att jag inte duger som jag är, inte alls befriande.
Vår tid har ett annat sätt att se på våra funktionshinder som människor, än Jesu tid hade.
Det Jesus gjorde med sitt helande av människor var att visa på Guds kraft och att ge människor livet tillbaka, så att de kunde delta i samhället. De blev inte bara helade till kroppen utan också helade som sociala varelser.
Vårt sätt att se på varandra, se på våra funktionshinder kan få näring av Jesu sätt att möta människor och ge dem liv. Liksom Jesus vill möta dig och mig och vill ge oss liv.
Den rörelsen kan vi delta i på många sätt – helandets rörelse.
Och här finns en utmaning – folket tog med sig alla – vilka tar vi med oss som gudstjänstgemenskap? Som församling och kyrka? Som samhälle?
Och i vårt samhälle finns så hårda och omänskliga hållningar till andra människor, framför allt människor som inte har ekonomi, uppehållstillstånd och svenskhet – inte tar vårt Sverige med sig alla till Jesus. Vårt samhälle vill helst köra ut människor som en anser inte passar in, in i en mall som blir allt trängre.
I tacksamhetens livshållning finns ett mottagande av livet, det är inte något vi tar för givet utan ser som en gåva. Inte heller att livet enbart är till för mig, att gåvorna enbart är till för mig – utan gåvorna delas efter behov.
Folket blev glada som gemenskap, som människor just där och då för att de fick vara med om helande, inte för att det var just jag som fick allt jag ville, eller ens att det var till mig utan till någon som behövde det.
Det finns all anledning för mig att tacka, kanske för dig också? Det är inte lyckan som leder till tacksamhet, utan tvärtom, tacksamheten som leder till lycka, eller glädje.
Lotta Miller/präst
Tack till Camilla Lif för inspiration