Allhelgona

Var allt meningen?

Monica Wallsten

 Det finns en mening med allt. Det får vi ofta höra när vi drabbas av nånting svårt. Ibland är det vi själva som tappert upprepar orden som ett mantra.

När något ont händer oss tappar vi fotfästet ett tag. Det som varit självklart och givit oss mening har dragits undan och vi famlar i tomheten efter något att få tag om. Då finns tanken där, det är en mening med det som sker.

Men nej, jag tror verkligen inte att det finns en mening med allt.

Det finns ingen mening med att ett barn dör, det finns ingen mening med att bli lämnad ensam efter ett långt liv tillsammans. Det finns ingen mening med att en mamma blir sjuk och tvingas ta farväl av sina barn. Det finns ingen mening med det som gör ont. Det är ingen läxa vi får av Gud att lära oss, inget prov vi måste klara för att bli bättre människor.

Meningen är något vi skapar, något vi formar ur det som händer i våra liv.
Några orkar forma något meningsfullt ur det svåra som händer. Det kan vara en minnesfond som ska hindra detta onda att hända igen. Eller en ideell verksamhet med samma syfte. Men det onda har ingen mening i sig. Men oftast orkar vi inget alls, mer än att överleva. Smärtan efter förlusten gör oss handlingsförlamade.

Då får vi vänta i smärtan, till dess att livet åter kommer och hämtar oss. Då kan vi, när tiden är mogen, släppa taget om det smärtsamma  och gå vidare.

Inte tidigare, för sorgens läkningsprocess måste ta den tid den behöver.
Det tar olika lång tid för oss alla och vägen är aldrig likadan, även om vissa hållplatser känns igen. Och gemensamt för dem alla är att förr eller senare står livet där igen, vid en av dem och du får åter följa med.

När livet funnit dig hittar också meningen tillbaka för livet är starkare än döden och livet är meningsfullt.

Men det finns inte en mening med allt. 

Vem är nu ljuset i mitt liv?

MONICA WALLSTEN

Bland de vackraste gåvor livet ger till oss är möjligheten att älska en annan människa. Och att bli älskad.
Men i den stund vi ger oss ut på den gemensamma kärlekens väg, vare sig det är med en vän, ett syskon, en förälder eller en livskamrat så närmar vi oss också avskedets punkt.

En efter en slocknar livsvägens ljuspunkter och vi måste känna oss fram genom de mörka delarna.
Varje del bär sin egen historia, sin egen berättelse om den värld som blev ljuset på min väg.

Varje människa är ett solsystem.
En hel värld som går under när en människa dör, men dess livslåga lyser vidare hos oss som blev kvar.

Det hjälper oss att fortsätta söka ljuset.

Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Får jag bara vara?

Charlotta Storbacka

Alf Henriksson har skrivit följande rader:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer

Jag tror vi alla känner igen oss i de här diktraderna, för när någon som står oss nära dör bort ifrån oss, då kan det kännas just så, som om tiden stannar upp ett tag. Allt annat blir oviktigt.

Fastän vi kanske är förberedda på att detta någon gång ska ske, så spelar det ingen roll, när döden kommer så står vi där med vår sorg och saknad. Världen förändrar sig, någon fattas oss, och allt känns, allt blir annorlunda. Vissa stunder så tungt….andra stunder finns tacksamheten där över allt man fått uppleva tillsammans och det känns lite lättare……Ja, det är mycket som finns där i sorgens rum och allt måste få finnas. Vi kan inte fly och vi ska inte försöka göra det heller.

Att vara i sorgens rum är att låta allt som just nu uppfyller en få finnas, få ta plats. Gråten man bär på måste få gråtas då tårarna kommer. Skrattet som finns där måste få skrattas då något minne lockar till skratt. För i sorgens rum finns inga rätt och fel, för som människor sörjer vi så olika. Sorgen har många olika uttryck. Det handlar om att våga vara nära varandra, låta den andre få vara där den just nu befinner sig. För allt får finnas i sorgens rum.

Under min tid som präst i Arboga lärde jag känna en 5-årig kille som så klokt sa följande ord: ”När man är ledsen, så behöver man en axel att luta sig mot, snorpapper och fika”. Klokt sagt, för i sorgens rum behöver vi alla en axel att luta oss mot, vi behöver människor som bryr sig, som ser och som vågar vara nära. I sorgens rum måste tårarna få rinna när de kommer och när tårarna rinner då behövs snorpapper. Inte bara tårar utan alla slags tankar och känslor måste få komma till uttryck. I sorgens rum se till att fika tillsammans, se till att träffas och möta varandra över en kopp kaffe eller te och i det mötet dela minnet av den som dött, dela allt det ni bär på i sorgens rum…”När man är ledsen, så behöver man en axel att luta sig mot, snorpapper och fika”.

När du undrar om du i sorgens rum bara får vara, så är svaret, ja – du får bara vara, med det som just nu är….!

Leder vägen bort eller hem?

CHARLOTTA STORBACKA

I allhelgonatid kommer döden så nära. Vi färdas till våra kyrkogårdar och tänder ljus till minne av de som dött bort ifrån oss. Vi blir påminda om att döden finns mitt ibland oss, vi blir påminda om att också vi en dag ska dö. Kanske kommer frågorna; finns det en fortsättning, finns det någon som väntar där på den andra sidan? Ljuset som lyser i mörkret, den välkända bibliska bilden, finns det ljuset? Finns det en väg bortom död och om den finns, vart leder den? Leder vägen bort eller hem?

Frågorna finns där men inte de självklara svaren. Så liten man känner sig ibland, så ensam och sårbar. Men mitt i allt det svåra, genom alla våra frågor, får vi tro och lita på att det finns någon som vill hjälpa oss att orka vidare. Det finns någon som delar vår vilsenhet och det är Gud själv. Gud som lovat att vara nära var och en av oss, alla dagar, vad som än händer. Gud som ger löftet att döden inte har makt över oss, döden är den väg som leder hem till ljuset igen!

För vi får ta emot löftet; att det finns en plats, en fortsättning, någon som möter oss då livet en gång tar slut.

Så som det står i Johannesevangeliet 14:1-3, löftet som Jesus själv gav oss då han sa: ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”

Gud möter vid vägens slut. Vi får lita på att vägen leder hem!

Kommer det någonsin att lätta?

Ing-Marie Näslund

När sorg och saknad blir följeslagare i våra liv så kan det kännas som om ingenting kommer att bli sig likt igen. Och så är det. För när den vi har älskat och som på olika sätt har stått oss nära i livet har dött, då kommer denne för alltid att fysiskt saknas oss. Sorgen och saknaden blir våra följeslagare. Följeslagare som förändrar mycket av förutsättningarna för våra liv och som för alltid kommer att vara med.

Det är inte lätt att hitta nya vägar att gå i det liv som blir efter att någon dött, då när sorgen och saknaden förlamar och även ibland förblindar oss, så att vi inte ser någon väg vidare. Allt kan bli mörkt, ja, till och med meningslöst. Och man frågar sig om det någonsin kommer att lätta? Kommer det någonsin att bli lättare att andas?

Det är inte alltid lätt att se det då, inte lätt att tro på det heller, men det är så att ju mörkare det blir desto närmare kommer ljuset. Som när man går in i en tunnel, då blir det mörkare och mörkare tills man till slut inte ser något alls. Men tar man ett steg till där i det allra mörkaste, då blir det något ljusare än vad det precis var. För när vi har kommit till mitten av tunneln, så vänder det och ljuset kommer emot oss, steg för steg.

Och så är det även med sorgen och saknaden, som känns så omöjlig att komma igenom, när vi drabbas av den. Men genom att våga ta ett steg till, så kommer vi också närmare det som gör att det blir lättare att leva våra liv i allt det nya. Visst, sorgen och saknaden kommer att finnas där, men de kan få en annan färg och form och förhoppningsvis ska det inte göra så ont längre, allt eftersom vi kommer igenom det allra mörkaste.

Ett steg i taget, ett andetag i taget, tar vi oss igenom det mörka och svåra. Det får vi hoppas och tro på. Och när du själv inte varken kan tro eller hoppas på det där och då, i allt det mörka och svåra, så kan vi andra få stå för det hoppet, för din skull. Vi som varit med om det själva eller vi som har sett det ske med andra. Låt oss stå för hoppet och låt oss följa dig en bit på vägen – steg för steg – tills det ljusnar i ditt nya liv.  

Träffas vi igen?

Gunilla Skottsborg

Träffas vi igen? Är du med mig när jag går här på jorden? Jag känner ju att du finns så nära, en relation i en annan dimension. Jag talar till dig, jag vet vad du skulle svara, jag nästan hör din röst.

Men kommer vi ses igen? Kommer jag att på nytt få känna din doft, känna din varma närvaro, din hand mot min kind?

Himlen, ett hopp, en längtan. Ses vi där?

 I vår kristna tro finns hoppet om att ses igen. Jesus som gick från död till liv har banat vägen för oss. Visade oss möjligheten att döden inte är slutet på livet utan en början på ett nytt.  Löften om detta finns i bibeln:

Joh 14:2            

I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Upp 21:4          

och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.

Jag vet inte hur himlen ser ut, jag vet inte hur våra relationer sinsemellan kommer att vara. Jag har en tro och ett hopp att vi ska ses igen. Till dess får vi vandra framåt ”blott en dag ett ögonblick i sänder” (Lina Sandell). Och JA, jag tror vi träffas igen!

Finns det ljus också i mörkret?

Cristina Åström, sjukhuspräst

Att förlora någon som står en nära är svårt. Den första tiden efter förlusten kan kännas som om man är helt handlingsförlamad. Det känns som om hjärtat ska brista, som om all glädje och ljus är borta och att man aldrig kan bli glad igen.

Sorgearbetet kan liknas vid en mörk skrämmande svart tunnel. Du måste ta dig igenom den, för stannar du upp har du bara mörker och kyla omkring dig. Sorgearbetet är just ett arbete, liknande en mörk tunnel som du måste ta dig igenom. Du kommer alltid att ha kvar saknaden och sorgen men livet kommer att blir lättare. Tiden är din bäste vän, det kristna hoppet är att vi ska ses igen. Trösten är att den som fattas oss har det bra nu. Ibland är sista tiden i livet fyllt med smärta och lidande. Allt detta är borta nu och det finns bara läkedom och frid hemma hos Gud.

Allhelgonatiden är den del av kyrkoåret som betyder mycket för den som saknar någon. Oavsett om det svåra ligger nära eller långt bort i tiden så får vi tid att minnas, smycka våra gravar, tända ljus och gå i gudstjänst tillsammans med andra som också förlorat någon.

Det kan också kännas bra att träffa andra som är i samma situation eller som varit i en liknande situation. Att få dela erfarenheter är ett bra sätt att bearbeta sorgen på. Ha någon som lyssnar på just din berättelse, det svåra som du genomgått. Men också att få höra hur andra tänker om saknaden som är deras. På så sätt kan man bära varandra genom sorgen. Ensam är inte stark. Sorgen kan bearbetas tillsammans med dem som har varit i liknade situation som du har varit i.

Vill du prata med någon?

Du kan kostnadsfritt boka in samtal med diakon eller präst.

Se kontaktuppgifterna här.