Tre månader i en annan kontext, vad betyder det ett år senare?

En sen augustikväll, ätandes pizza vid Fyrisån framför Fjellstedtska stiftelsen i centrala Uppsala sitter en grupp ungdomar och förbereder sig på att bli utsända i Ung i Världsvida kyrkan programmet. Ett drygt år har gått sedan den augustikvällen, tre månader av det året spenderades på långt olika håll för dessa ungdomar. I mitt fall var det Tanzania jag hamnade i, hos den evangelisk lutherska kyrkan hela tiden nästan vid gränsen till Uganda vid Victoriasjöns västra strand. Värme, sol och ösregn var min vardag där, det roliga är att det faktiskt varit ganska likt den gångna sommaren här i Uppsala.

Tiden har gått alldeles otroligt fort sedan hemkomsten, och det är nästan svårt att greppa att det har gått ett helt år. Det overkliga ligger kanske inte i att det var en sådan extraordinär upplevelse att åka iväg. Kanske det ligger i de totalt skilda verkligheterna som fick kontrastera varandra på kort tid. Från karismatiska lovsångskvällar, överfyllda kyrkor och tre timmar långa gudstjänster till tidegärd, tio gudstjänstbesökare och gudstjänster som gärna fick vara längre. Trots dessa kontraster finns Tanzania, med konstant i bakhuvudet. Av ren reflex håller jag fortfarande handen på min armbåge när jag hälsar på människor, jag får lägga band på mig själv för att inte säga Bwana Yesu asifiwe, ära vara Herren Jesus, när jag ska uttala mig på möten. Tre månader iväg räcker väl för att sätta ett permanent intryck. Det bidrar till vidgade perspektiv när andra sidan jorden inte bara finns i en bok utan är en reell verklighet.

Vad som kanske varit svårt har varit att lyckas överföra alla lärdomar, all inspiration, till den svenska vardagen och kontexten. Mycket som är praxis där är absolut inte kutym i det lite tillbakadragna och konforma Sverige. Det går liksom inte att i alla samtal försöka föra in samtalet till Jesus Kristus och hans död och uppståndelse. Att be för varje kopp kaffe, för varje glas vatten ses för det mesta som allmänt stolleri. Kruxet idag ligger i att lyckas omvandla allt till något som fungerar i verkligheten här och nu. Att försöka be tyst i hjärtat, att inte låta debatter i kyrkliga sammanhang fastna i byråkrati och demokratisk ordning utan föra vidare till kyrkosyn. Att allt oftare försöka bjuda in folk på en kopp te och att börja anta att de människor man möter vill väl.

En sen augustikväll i Uppsala, nu ensam och ingen pizza heller, men fylld till bredden av inspiration att leva livet som Jesus lär. Inspiration given av de otaliga gudsfruktande människor jag mött i allt från regnskog till Victoriasjöns strand. I kyrkor och i hem. De finns överallt där och det mest fantastiska är att de finns även här. Mötena med människor som inspirerar till fortsatt fördjupad relation med Kristus tar aldrig slut och det är det främsta jag tar med mig från den evangelisk lutherska kyrkan i Tanzania.

Samuel Gabrielsäther