Härskartekniker och kärlekstekniker, enhet i Kristus

 Text: Luk 22:24-27; Fil 2:1-5

Brukar du gå runt och slå folk? Nej, kunde väl tro det.

De flesta av oss löser inte konflikter på det sättet när vi är vuxna, däremot när jag var barn slogs jag ibland, inte vackert och sant. Varför bli vi osams? Vad är det vi vill?

Är det bara dåligt att vara osams? Eller oense? Betyder enighet att vi tänker och tycker likadant eller betyder det något annat?

Hur ska jag som kristen människa förstå vad det är att vara Jesus följare?

Nej, de flesta av oss använder inte fysiskt våld, men mentalt.

Vem av oss har inte slängt iväg ett elakt ord, eller försökt trycka ned någon?

Berit Ås skrev för många år sedan om Härskartekniker – om sina erfarenheter som kvinna i politiken i Norge och vad hon och många med henne blev utsatta för.

Osynliggörande – att med handlingar och ord markera att det du gör inte är viktigt.

Förlöjligande – skämt på någon annans bekostnad, förminskning och förnedring.

Undanhållande av information – du får inte veta relevant information, alla får inte informationen.

Dubbelbestraffning – både det du gör och inte gör är fel.

Påförande av skuld och skam – ex en kvinna som utsatts för sexuellt våld blir anklagad för att hon hade en för kort kjol.

Objektifiering till en sak/ett fenomen istället för en människa.

Våld och hot om våld.

Det här såg och erfor Berit Ås. Och jag tänker att det här är giltigt för alla, oavsett kön. Och en nyttig övning – hur gör jag? Hur gör vi? Vad pågår?

För en saker är säker – Jesus står inte för härskartekniker, Jesus är och lever något helt annat i relation till alla människor, verkligen ALLA människor. Han går kärlekens väg och vad innebär det?

Lärjungarna är spända, tvisten uppkommer strax innan Jesus blir till fångatagen i Getsemane och fängslad och Jesus har precis sagt att en av dem ska förråda honom.

De konkurrerar om platsen bredvid Jesus, om vem som är störst, som har mest inflytande och makt, de vill bevisa något om sig själv. 

Jesus ser maktkampen i samhället och säger: ”Men med er är det annorlunda – den störste bland er ska vara som den yngste, den som är ledare ska vara som tjänaren.”

Jesus är radikal i sin människosyn – han vänder upp och ner på våra maktperspektiv och utmanar oss att leva Gudsriket här och nu. Vi är kallade att leva i djupaste respekt och ömsesidighet med den som ingen vill se, förlöjligar eller gör till ett fenomen, ett problem. Vi är kallade att leva i ömsesidighet och respekt med varje barn. 

Jesus börjar tala om losern, förloraren när lärjungarna talar om vem som är störst. För i det samhälle de lever är tjänaren längst ned på skalan, någon som en inte bryr sig så mycket om. Det är med dem som Jesus identifierar sig själv. Han är ett med tjänarna/förlorarna, kvinnor och män – många av dem slavar eller fattiga, som fick utföra arbete som andra inte vill göra, eller andra såg sig för fina för att göra. Jesus sitter utanför ICA och tigger.

Jesus utmanar oss alla, ledare i samhälle och kyrka eller inte, för vi är alla ledare i våra liv. Här finns en övning i att ”förlora” – att inte fastna i maktstrider och prestige, att se människorna jag har omkring mig. Att verkligen lyssna och erkänna egna brister och felsteg, att öva oss i ödmjukhet för att Guds rike ska få ske.

T o m en sådan som Paulus erkänner ju sina misstag och talar om sin svaghet – och det gör honom inte mindre intressant. ”Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er.” 1 Kor 2:3

Loserns hållning gäller även för alla våra mänskliga relationer. Om jag går in i samtalet eller i konflikten med inställningen att jag ska vinna till varje pris, jag vet bäst, kommer inte samtalet att bli ömsesidigt och konflikten blir definitivt inte löst. Det krävs mod för att verkligen lyssna och ge upp sin egen position för att finna gemenskapen, freden, lösningen.

Jesus visar att det inte handlar om att vinna utan om att älska och i det förlorar makten, makten över honom.

Jag har sagt detta många gånger: Om jag slutar bekämpa skammen och möter den istället så förlorar den sin makt över mig. EX Du är en usel präst! Det är bara att svara Ja.

Vårt samhälle är fyllt av konflikter och polariseringen har ökat.

Vad betyder det för oss som kyrka? Hur ska vi leva som följare till Jesus?

Paulus talar om tröst, uppmuntran, ömhet och medkänsla – allt sådant som skapar gemenskap.

Tänk om vi skulle börja tänka på nyfikenhet som en kristen dygd, en övning i kristet liv? Nyfiken på vad den andra faktiskt tänker, vill och känner. Nyfiken och inte förutbestämd, nyfiken och inte fördömande. Nyfiken och lyssnande. Jag kan känna att det utmanar i alla fall mig! Och det är en väg till att öka kontakten mellan oss som människor, att vi övar oss i att se Gud i någon annan.  

Sverige möter  –Svt:s initiativ till respektfulla möten mellan olika åsikter är ett spännande initiativ – där skulle du och jag som enskild människa kunna vara med försöka bidra till ett samtal, och inte pajkastning. (Hittas på Svt:s hemsida)

Jag har sett många prov på tröst och uppmuntran på Sankt Knut (på Linero). Det är något att vara rädd om, det är något att odla, det är en kristen hållning, det är något som har skickat mig i riktning mot Gud, skickat mig i riktning mot Guds kärlek och beröring – det tror jag varje sådan handling gör. 

Gud är i sig gemenskap, rörelse och helhet, enhet – Gud är olika i treenighet och samtidigt hel och odelbar.

Gemenskap betyder inte förnekande av olikheterna, gemenskap betyder inte konformitet (att vi alla ska bli lika).

Vi är inte eniga, vi har konflikter och enigheten är i Kristus – som temat för söndagen säger.

Kyrkan är inte en åsiktsgemenskap, vi tycker inte lika, det är inte därför vi är kyrka. Kyrkan är en gemenskap därför att vi söker Kristus och möter Kristus i kyrkan. Jesus är i det brutna, för oss – det är i brustenheten som enigheten finns. I ett bröd som bryts, Kristi kropp. Det är i det vi tar emot, som vår enhet finns, inte i det vi åstadkommer. Vi mottar alla samma kärlek, är beroende av den. Vi mottar födelsen, kärleken, livet och döden. Ingen av oss äger detta. Vi kan bara motta detta. 
Om vi kan se vår enhet i mottagandet så kan det ge oss kraft att leva med att det finns oenighet och motsättningar i det vi skapar och uttrycker. Det vore litet tråkigt tycker jag om vi alltid vore överens om allting, om vi alltid vore eniga. 
Vi behöver olikheten för att gemenskapen ska växa, för att utveckla våra tankar, vad skulle hända med skapandet om inte våra tankar och erfarenheter bröts mot varandra. Att alltid kräva att vi ska vara överens hämmar skapandet och skapar inte enhet. Däremot föröder hat, kränkningar och våld, alla former av härskartekniker förstör och förtrycker. Att slå har ingen framtid.

Vår enhet beror inte på oss, kyrkan har sitt ursprung i Kristus, inte i oss. Vi är förlorarnas gemenskap i kraft av ett brutet bröd som vi får ta emot, ett förlorat liv som ger oss hopp och kraft, som uppstår ur mörkret och konflikterna, ur förödelsen och döden. 

Det är i Kristus vi lever och rör oss och är till.

Lotta Miller/präst

 

#olikhetgemenskap  #Kristuslosern #enhetiKristus #mötaskammen #övatröstochuppmuntran