De såg min längtan innan jag själv gjorde det

Ur Kyrkans Tidning nr 36, 2019.

Det tog tid för Jin Berglund Grennhag att erkänna för sig själv att hon var kallad till att bli präst. Hemförsamlingen, att få förtroende och möten med människor som bekräftade det hon innerst inne visste var avgörande på vägen till prästämbetet.

Jin växte upp i Taberg med mamma, pappa och två syskon. Familjen tillbringade mycket tid i skogen med orientering och skidor. Barnen gick på söndagsskola och för Jin var söndagsskolan viktig.

– När jag var barn satte mina föräldrar mig och mina syskon i söndagsskola i Månsarps kyrka där vi gick några år. Månsarps församling har betytt väldigt mycket för mig.

Efter ett uppehåll från kyrklig verksamhet var det sedan under konfirmandtiden som Jin hittade Gud igen. Kyrkans unga och att vara konfaledare blev nästa steg och stödet från församlingens medarbetare visade sig viktigt.

– Jag tror att de såg min längtan tidigare än jag ville erkänna för mig själv. Andra människor i min närhet, både vänner och familj sa det till mig men jag ville nog inte lyssna på det.

Jin kände att hon växte mycket när ungdomsgruppen hon var med i själva fick anordna en mässa och utforma den helt efter deras vilja. Prästen var endast med när det fanns behov av det.

– Detta bär jag med mig fortfarande och det var fantastiskt, den här tilliten till att ”Ni kan. Kyrkan är er plats, här får ni också vara”.

Efter gymnasiet bar det av till Stockholm där Jin bodde i fem år och jobbade extra inom hemtjänsten. En dag på tunnelbanan fick hon syn på en stor annons i Metro om en teologikurs som skulle köra igång.

– Det lät kul. Jag tänkte att jag kan ju bli forskare, jag kan ju bli lärare, jag kan läsa det för att jag tycker det låter spännande. Det som var så bra var att man kunde jobba samtidigt och kurserna gick kvällstid med början halv fem till sju eller åtta. Så jag jobbade inom vården och pluggade på kvällarna.

Efter två års studier blev det flytt ner till Jönköping där planerna att fortsätta studera fick läggas på hyllan för ett års vikariat som församlingsassistent. Ett år blev snabbt flera.

– Jag älskade att jobba som församlingsassistent och tyckte det var otroligt roligt. Arbetslaget gjorde att det var glädjefullt att komma till jobbet varje dag men samtidigt ville jag inte ens då erkänna för mig själv att mitt kall var att jobba som präst.

Nu är det ingen tvekan om saken att Jin har hittat rätt yrke, precis som människor i hennes omgivning påpekade innan hon själv trodde på det.

– Det är verkligen en nådens gåva att få dela livet med församlingsborna och vi livsvandrar tillsammans. Det är viktigt att det inte bara är jag som följer med på deras livsvandring utan det här är ett delande och vi gör detta tillsammans. Jag får vara med i alla de här ögonblicken som är livet, det är verkligen den största gåvan. Mötena är det som blir så viktigt och att jag får andas Gud. Jag får leva evangelium och vi delar det. Vi går tillsammans. Sen är det viktigt att få ha lite roligt på jobbet också. Skratta lite och så, humor är viktigt!

Med det sagt understryker Jin att livet inte alltid är glatt utan det finns ett djup och allt har sin tid.

– Det har blivit så att jag har lätt för att känna. Jag har inte haft svårt att känna innan men nu är det nog ännu lättare. Jag gör ett eget bokslut inför varje nytt år och summerar mig själv. Jag gör en lista i huvudet där jag kan ta fram och tänka kring det som har varit bra, det som har känts extra och det som har gjort ont.

Pastorsadjunktsåret beskriver Jin som fantastiskt och något som la grunden för hennes arbete som präst. Det fanns en acceptans och öppenhet som gjorde det möjligt att vara modig och att prova på. Jin beskriver mod som att våga följa sin längtan och sin kallelse och att vara sig själv även när det känns jobbigt.

– Det har varit en tillgång att vara präst och att vara adopterad, har jag märkt. Det är en del människor som kommer och säger att de har en familjemedlem som är adopterad eller att de adopterat. Då kan vi mötas i det och vägen oss emellan blir lätt. Vi delar en verklighet, säger Jin.

– Vi har alla våra kall och vi kan ha många olika kall. Mitt kall är att vara i uppdraget, att vara präst. Men jag är också mamma, någons vän och partner.

Ellen Ekström