– Vår tillvaro är så fylld av ord, säger Birgit Andersson. Det finns en ordtrötthet som får oss att längta efter tystnaden.
Birgit Andersson
Vi sitter i hennes kök, men Birgit är inte helt bekväm med att tala om sig själv. Till det är hon alltför ödmjuk. Först vill hon läsa ett stycke ur en bok av Wilfrid Stinissen. Texten handlar om att lämna det gamla, att släppa taget i tillit och gå in i det nya.
– Vem är jag? frågar sig Birgit. En älskad syndare, det är jag. Jo, jag vet om min synd och mitt beroende. En kvinna i mina bästa år, det är jag också. Mamma och mormor.
Birgit Andersson växte upp på en liten gård i Västerbotten, med kristna föräldrar som levde i väckelsens fromhet.
– Jag är född in i kyrkan, konstaterar hon. Uppvuxen i EFS, Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Vi bad på knä tillsammans på den tiden.
Birgit berättar att hon brottats med tron väldigt mycket på olika sätt, men aldrig lämnat den, även om livet bjudit på motgångar.
– På 1990-talet kom jag till Berget i Rättvik som volontär. Där fanns kurser i kristen djupmeditation och jag kom att praktisera det.
Hon minns att det gjorde ont i kroppen den första tiden.
– Det var mycket spänningar som kom fram under meditationen. Det blev till att sitta sig igenom smärtan, både den fysiska och den själsliga.
Birgit började som diakon i Knivsta och fick gå en utbildning till meditationsledare. Utbildningen öppnade dörren till mystikerna. Fönster också.
– Fönster efter fönster öppnades, säger hon. Till en andlig värld som aldrig varit så närvarande, i alla fall inte i mitt liv.
– Grunden är kroppens balans och musklernas avspänning, menar Barbro Malmström, pensionerad arbetsterapeut.
Barbro Malmström
– Under min barndom upplevde jag ingen tillit. Jag fick lära mig att akta mig för människor. Man måste vara smart för att klarar sig. Allt gick ut på att inte röja sina känslor.
Det var då. Nu väller känslorna fram när Barbro Malmström pratar om sin uppväxt i Stockholm.
– Jag var duktig på att lista ut vad som förväntades av mig i olika situationer. Det gick bra för mig i skolan, men det var något som skavde.
Barbro gick i terapi för att hantera detta. Hon hann med många olika terapiformer. Så 1983 dog hennes far.
– Jag satt med honom när det hände, berättar hon. Han hade lungsäckscancer och var medvetslös. Plötsligt rörde han på sig och yttrade några märkliga ord, innan han drog sitt sista andetag: En gåva utan tanke på vinst. Tack så mycket!
– Det var inte alls likt honom att säga så. Pappa hade aldrig varit religiös. Jag vill inte påstå att jag fick någon vision eller uppenbarelse, men det kändes som att han åkte upp till himlen, och jag tänkte att det ville jag också göra.
Barbros mor tog in på Sigtunastiftelsen efter makens död. Barbro hälsade på.
– Där hade de meditation och jag råkade hamna i den. Jag satt på den där kudden och kände att jag satt. Det var så det började. Och det är fortfarande så. Jag känner att jag sitter.
– Det är en enkel sittställning. Inga konstigheter, inga tillägg. Bara själva tyngden. Man överlämnar kroppen till gravitationen, känner sig rotad och vilar i det.
– Jag uppskattar både ensamheten och gemenskapen, säger Hans Stigzelius, pensionerad präst.
Hans Stigzelius
– Jag har alltid tyckt om att vara med människor, men också uppskattat ensamhet. Att vara ensam ute i naturen kan vara en meditation i sig.
Som ung åkte Hans Stigzelius till Indien. Bland annat tänkte han lära sig lite om yoga. Det låg i tiden. Beatles hade studerat med Maharishi Mahesh Yogi och Hans ville också se denne guru.
– Katolska kyrkan hade bjudit in honom till ett kristet college i Bangalore, minns Hans. Maharishi var en kändis och en stor folksamling satt och väntade på honom; kristna, hinduer och muslimer om vartannat. Till slut dök han upp i en stor vit bil, en Cadillac eller något.
Det var ett spektakel som lämnade Hans besviken. Ett möte med Moder Teresa i Calcutta gjorde desto starkare intryck.Sitt andliga genombrott fick han dock på egen hand hemma i Finland.
– Jag hade en längtan efter stillhet, innan jag visste att det var meditation. Jag satt på mitt rum och tittade på en björk utanför fönstret. Så plötsligt insåg jag att Gud finns. Det var en upplevelse bortom dogmer och läror. En ordlös kärlek. Jag satt inte medvetet och mediterade.
Hans studerade psykologi. Det väckte intresset för existentiella frågor och ledde till studier i teologi. Han blev metodistpastor och senare präst i Svenska kyrkan.
– Det är viktigt att meditationen har en kristen inramning, säger han. Annars kan den leda lite vart som helst.
David Ottvall
Den här texten publicerades först i Knivsta pastorat nr 1 - 2019.