Foto: Jerry Lövberg

Patos - Nyblivna diakonen Carolina Länsman om ångest, ensamhet och kriminologi

Varför begår människor brott? Och vad är betydelsen av förlåtelse och försoning? Det är frågor som Götalundens församlings nyaste diakon Carolina Länsman reflekterar över. Från åren inom kriminalvården är hon van att möta utsatta människor som behöver någon som lyssnar.

- Jag är glad om jag kan hjälpa någon ibland, säger Carolina,
som från och med i höst också finns tillgänglig för
studenterna på Högskolan Väst.

NÄR PATOS TRÄFFAR Carolina har hon bara hunnit två veckor in på sin anställning som diakon, men i Götalundens församling har hon varit i nästan ett år.
– Jag vigdes till diakon i juni 2019, men innan jag började min anställning här har jag jobbat som assistent i församlingsarbetet, förklarar hon.

DIAKONI, SOM ÄR kyrkans sociala arbete, kan handla om att möta människor i utsatta situationer i livet. Något som hela kyrkan jobbar mycket med, men speciellt diakonerna. Arbetsuppgifterna varierar. Från att hjälpa någon med en ansökan till migrationsverket, till att göra hembesök.
– En stor del av vårt jobb handlar om att bryta ensamhet. Den kan vara riktigt skadlig för en människa. Därför försöker vi skapa sammanhang och umgänge genom att exempelvis organisera olika grupper inom kyrkan, berättar Carolina.

INNAN HON TILL slut bestämde sig för att utbilda sig till diakon, studerade Carolina
kriminologi. Läran om brott kanske inte är ett ämnesområde som man i första hand förknippar med Svenska kyrkan.
– För att bli diakon måste du ha en kandidatexamen i ett socialt arbete, och det räknas kriminologi som. Men det kanske inte är jättevanligt att diakoner har just min bakgrund, medger Carolina.

DET ÄR INTE bara rätt examen som krävs. I antagningsprocessen ingår bland annat samtal med psykiatriker, präster och diakoner som bedömer om man är lämpad för yrket.
– För att bli diakon krävs ett kall. Och det kallet behöver bekräftas både inom dig själv och av kyrkan. Det är också bra att ha en fallenhet för samtal eftersom det är en stor del av jobbet. Du måste kunna lyssna på människor och fokusera på det de säger. Det är upp till var och en vad de vill berätta och då ska inte jag komma och läsa in en massa andra saker.

INTRESSET FÖR UTSATTA människor i har alltid funnits där. Carolinas mamma har jobbat inom kriminalvården och pappa jobbade med behandlingshem.
– För mig har det aldrig varit en självklarhet att alla har det bra. Jag har från tidig ålder förstått att livet verkligen är både bra och dåligt. Vi har haft många rätt- och
feldiskussioner vid middagsbordet, berättar hon.
Kriminologiintresset sträcker sig inte bara till hennes yrkesliv. Carolina läser gärna deckare och lyssnar på krimpoddar i sin ambition att försöka förstå varför människor begår brott.
– Det kan finnas så mycket bakomliggande orsaker som inte kommer fram. Vi föds
ju alla med olika förutsättningar. Några kanske tror att brottet är en lösning, eller
lider av ett impulsivt beteende. Men det kan också vara slumpen som styr. Det är i
alla fall tydligt att det inte är ett långt steg från ett ”normalt liv” till kriminalitet.

CAROLINA MENAR ATT alla har ett val, men att det kan vara oerhört svårt att bryta ett kriminellt mönster när man fastnat.
– Jag tror nog alla vet hur det är att försöka bryta ett invant mönster eller en dålig
vana. Jag vill inte döma någon, det är inte min uppgift. Jag tror på en Gud som är kärleksfull och god och vill oss väl, men ibland blir det fel. Vi får chans att börja om
på nytt och ibland behövs det professionell hjälp.
Carolina har funderat mycket kring begreppen skuld, synd och skam för att lättare förstå vad som blir fel och hur man kan arbeta med sina känslor för att komma vidare. Ordet synd betyder att missa målet. Ibland blir det fel och det kan hända att vi är skyldiga till något som gör att vi skäms för våra handlingar. Det ena ger det andra, och det är något som kan vara väldigt tungt att bära på helt själv.
– Jag tror att vi behöver prata mer om skam och vad det gör med människan. Gud finns med i allt vi gör och vill avlasta oss. Jag tror inte på en Gud som dömer oss utan som vill hjälpa och stötta oss, en klapp på axeln i medvind och motgång.

PÅ SAMMA SÄTT delar hon upp förlåtelse och försoning.
– Förlåtelse får du främst från andra människor, medan försoningen kommer när du förlåter dig själv. Och jag tror verkligen på kraften i försoning. Man måste försonas med sig själv för att komma vidare.
Hon har följt processen på nära håll. Innan hon påbörjade sin resa mot jobbet som diakon arbetade hon, precis som sin mamma, inom kriminalvården. Trots att det inneburit möten med tungt kriminella har Carolina alltid känt sig trygg.
– Jag har inga problem att möta människor med en annan bakgrund, eller att jobba med utsatta. När jag möter människor i en trasslig tillvaro eller kris, så krävs det inte alltid så mycket som man kan tro. Ibland räcker det att bara finnas bredvid.

I DET AVSEENDET är det inte så stor skillnad mellan att jobba inom kriminalvården och att vara diakon. Carolina förklarar att det handlar om en förståelse för att man kan hamna i olika långa svackor i livet.
– Min uppgift är att försöka se människan bakom, och att ge den personen själavård. Jag dömer aldrig eller försvarar en brottslig handling, men däremot vill jag försvara människovärdet.

SJÄLAVÅRD ÄR INTE detsamma som problemlösning. Och även om Carolina bär på känslan att vilja hjälpa alla, så är det inte rimligt i praktiken.
– Jag är glad om jag kan hjälpa någon ibland. Jag ska inte komma med lösningar som handlar om hur andra ska leva, utan vill att människor själva ska komma på lösningar som passar deras liv, betonar hon.

VERKLIGHETEN ÄR BRUTAL många gånger och Carolina erkänner att vissa dagar kan jobbet kännas helt hopplöst.
– Det blir ju så att man tar med sig folks livsöden hem. Men jag kan inte bära andra
människor, så jag får försöka vila i tanken att jag gör mitt bästa. Och vårda mig själv och mitt inre så att jag håller ihop.
Carolina har själv haft en period i livet med mycket ångest och menar att det gör
henne bättre rustad att möta andra i liknande situationer.
– Jag kan känna igen mig mycket i unga tjejer med ångest. Det syns inte på utsidan hur de mår, men på insidan är det nattsvart.

TILL HÖSTEN KOMMER Carolina Länsman även att vara verksam som diakon på Högskolan Väst, utöver i Götalundens församling.
– Det är viktigt att kyrkan finns på alla arenor och kan erbjuda gratis samtalshjälp
utan längre väntetider. För jag tror verkligen att vi behövs. Det är bara några år sen hon själv var student, så hon har alla utmaningar som följer med studentlivet i färskt i minne. Hon har aldrig haft det lätt för sig i skolan.
– Det har varit skittufft. Jag vet vad det innebär att misslyckas med sina studier och att ta sig upp, för att sen misslyckas igen. Men att lyckas med en tenta är inte det viktigaste i livet. Att misslyckas över huvud taget är inte så farligt. Det kommer alltid nya tillfällen.

Text: Erika Almqvist. Foto: Jerry Lövberg