Brandchefen, bönen och förlåtelsen

Text: Matt 18:18-22

Kommer ni ihåg brandchefen i Varnhem? Det skulle vara brandövning och då hade han hittat en lada som gick att tända på för den skulle ändå rivas och så fick brandmännen öva på att släcka på riktigt. Men det bar sig inte bättre än att branden spred sig och boningshus och ladugårdar började brinna. Det blev katastrof. På första sidan i tidningen dagarna efter finns en bild av brandchefen och rubriken är: Det var mitt fel!

Vad tänker du var den mannens nådegåva?

Låt mig återkomma till det.

Att vara människa är att höra ihop med andra, på gott och ont.

Att vara människa är att leva med skuld, tror jag mig vara utan skuld – lever jag oegentligt. Att vara skyldig är en god luthersk dygd. (Som Bent Falk säger.) Till kärlekens språk hör både bekännelsen av tro – dvs jag älskar dig – och av skuld – dvs jag erkänner att jag är skyldig dig något. Skyldig både till gott och ont. När den andra människans liv angår mig, så älskar jag i någon mening (inte romantiskt).

En människa som tar ansvar växer och mognar. En människa som tar ansvar är också skyldig, och är hon inte skyldig är hon inte ansvarig.

Alla människor har fått gåvor av Gud och då är det lätt att vi tänker talang eller prestation. Men Guds nådegåvor är av en annan art. Nåden går genom alla våra lager av kunskap och fördomar, av egennytta och erfarenheter och låter oss användas på ett sätt som vi kanske inte tänkte. En senil kvinna som vandrar i korridoren har en nådens gåva till oss, i sin svaghet, att vi ska gripas av kärlek, att barmhärtigheten ska få slå rot i våra sinnen. Trampar vi på henne, så trampar vi på Guds kärlek, på det mänskliga. Nog behöver vi henne, vi behöver svagheten för att inte förlora oss i styrkan berusning.

Matteusorden hör hemma i ett sammanhang med kyrkotukt och där har kyrkan många synder att bekänna som handlar om förtryck, kvinnofientlighet och sexualfientlighet. Det finns mycket att säga om det, men det lämnar jag just nu.

Det som slår mig är hur orden om att binda och lösa sätter in det vi gör och inte gör i ett himmelskt perspektiv, det spelar roll vad vi gör – och det bestäms inte av lönsamhet eller berömmelse, utan av barmhärtighet och kärlek. Det himmelska perspektivet finns på allas våra liv, ditt och mitt. Varenda människa!

Livets oåterkallelighet, att det inte går att leva om våra liv är smärtsamt ibland – det jag önskar ogjort eller det jag önskar att jag valde eller gjorde, men aldrig kom till skott att göra. Det som är gjort är gjort. Det går inte att ta bort (delete) som på en dator. (Även om många kommentarer på internet tycks ha glömt det.)

I Romarbrevet talar Paulus om självbesinning. Att faktiskt våga stanna upp och se vad mitt agerande och mina ord leder till och vad som är mina styrkor och svagheter. Såsom jag har läst Paulus så kämpade han nog själv med det ibland.

För självbesinning är står i stark kontrast till konkurrens och jag ska fram till varje pris.

Paulus uppmanar oss till mognad och att se var är min plats? Vad är min uppgift? Och faktiskt också våga se vad jag har mina svagheter, mina fallgropar. Det är inte allt ljus på mig som han uppmanar till utan en mognad som faktiskt vågar stå tillbaka ibland. Det är verkligen inte det som står högst i kurs i vår tid. Ledande politiker som slänger ur sig den ena oövertänkta saken efter den andra, trollen på internet som spyr ur sig galla, ohederliga metoder för att skaffa sig fördelar osv…

Kristen tro är spännande för den utmanar oss till växt som människor, uppmuntrar oss att gå inåt och lyssna, bli stilla och hämta kraft hos Gud i bönen och dela det med varandra.

Tron är som ett lod som anger tyngdpunkten i livet, en hjälp att navigera.

Förlåtelse är centrum i kristen tro. Vi uppmanas att förlåta varandra. Men kan vi alltid det? Ska vi alltid det?

Det första –förlåta kan vi bara det som är allvar, det andra kan vi ursäkta. Förlåtelse går på djupet och handlar om det som verkligen har gjort illa.

Våld, kränkningar, oförsonlighet och avståndstagande – binder oss vi det som förstör, vid det som fräter sönder livet – både för den som blir utsatt och för den som utsätter. Allt det finns ju kvar. Det går ju inte att göra ogjort. Oåterkalleligheten finns där. Hur går detta ihop med förlåtelsen?

Vid första anblick för det inte alls det. Det är en paradox – en motsägelse som måste få finnas och inte tas bort.

Förlåtelsen tar livet på allvar, ditt och mitt. Förlåtelsen säger att det du och jag gör har betydelse, låt ingen ta det ifrån dig. Vi kan bara förlåta det som är en verklig skuld. Förlåtelse innebär inte att lägga locket på, inte att låtsas som om det inte har funnets. Det är ingen tom fras.

När förlåtelsen sker, så sker verkligen något. Det är nyskapelse, det är Guds handlande i oss och genom oss.

När brandchefen i Varnhem sa: Det är mitt fel – så väckte det respekt och medkänsla. Han svarade an mot detta att vara människa och mogna. Han vågade vara skyldig.

Och det öppnade också för att få förlåtelse.

Verklig förlåtelse upprättar relationen igen. Det är inte glömt, men det styr inte relationen och det finns en öppning. Förlåtelsen handlar om att släppa upptagenheten, släppa det som binder och bli förlöst.

När du och jag är med om att en kontakt mellan två eller flera människor faktiskt helas eller långsamt börjar bygga på förtroende igen så smakar vi något av himlen.

Himlen och jorden hör ihop, det är Guds värld.

Det är smärtsamt att inte kunna förlåta. Det är som en giftig tagg som sitter i sinnet och hindrar dig och mig från att leva helt och fullt. Vi behöver ropa till Gud om Guds kärleksfulla närvaro i våra liv och överlämna vår bitterhet till Gud.

Det är smärtsamt att inte kunna ta emot förlåtelse. Det är som ett sår som hela tiden ska döljas och aldrig läks.

Det är aldrig någon annan som bestämmer att du ska förlåta, varken för barn eller vuxna. Förlåtelse kan inte läggas på oss som ett krav. Vi kan be om den, men den kan bara ges fritt, aldrig tvingas fram – då är det inte längre förlåtelse. Den går inte att använda till något annat, då förlorar den sitt innehåll.

Finns det,det som är oförlåtligt? Finns det saker som inte ska förlåtas? Vad tänker du? Att det finns det som är näst intill omöjligt för oss att förlåta kan alla hålla med om. Ett som är säkert att sanningen måste fram för att förlåtelse ska kunna ske, förlåtelse är inte dölja orätten och det onda som hänt.

Men hur ska vi kunna förlåta och försonas?

Guds förlåtelse är så radikal, total och så nyskapande att allting får börja om från början. Det är provocerande.

När Petrus frågar hur många gånger vi ska förlåta, så förstår jag honom. Någon som ständigt gör samma elaka sak, ska jag förlåta då? Måste jag?

Och hans fråga utgår från en vilja att ha kontroll och Guds förlåtelse är till sin karaktär gränslös och överflödande, den pågår ständigt. Inte när Petrus tycker att det skulle vara på sin plats.

Gud ger oss en ny start. Ger oss förtroende att leva våra liv och ta ansvar för dem själva, vad vi än gjort. Förlåtelsen är himlens perspektiv som handlar om läkande, om tillit och förtroende – att lösa och göra fri.

Jesus uppmanar oss att be och att göra det tillsammans. Det finns en styrka i att be tillsammans och inte endast för sig själv.

Jesus har lovat oss att vara med oss – där två eller tre är församlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.

Det är ett löfte vi får tro även när känslan uteblir.

Du och jag är här och ber tillsammans  till Jesus – det räcker.

Det kan vara gott att få hålla fast vid när det är mörkt eller stumt.

Det är vår styrka - att få be tillsammans som församling.

Och det står inget om vilka två eller tre det ska vara – i Jesu namn är det viktiga – jämlikheten inför Gud är total.

Vi kan få bära varandra i bönen allihop för Jesus Kristus är här.

Vi får be utifrån var vi är i livet – det finns inga mognadskrav för att få be. Det är Gud som svarar på våra böner, inte mina eller dina åsikter om vad vi bör få.

Allt eftersom jag har blivit äldre har detta att be om ting fallit åt sidan – däremot att be för människor står kvar. Att ropa till Gud för dem jag bär nära mitt hjärta. Att be om förvandling av mitt eget liv och hjärta och framför allt att vara i Guds rymd och låta Gud fylla mig och bära mig – för att jag behöver Guds närvaro i mitt liv.

Utan den blir jag en cymbal utan klang.

Vi får inte de svar vi önskar på våra böner alla gånger – hur osjälviska de än må vara.

Det finns ett gap mellan himmel och jord som ibland gör så ont. På frågan varför -  får vi inga andra svar än Kristus på korset- Guds brinnande närvaro. ”Guds medmänsklighet är så djup – inte som när en hand sträcker sig ner för att ta upp något utan som när en sten som faller ner i djupet” och när den kommer till botten blir den bröd. (Hartman)

Det är en nådens gåva, den gäller alla vare sig vi är brandchefer eller ej.

 

Lotta Miller/präst