Ökenfadern Serapion, som levde i Egypten på 300-talet, begav sig en gång ut på en pilgrimsvandring till Rom. Väl framme i Rom fick han höra talas om en välkänd, andlig kvinna som levde instängd i ett litet rum. Hon höll sig inom sina fyra väggar och gick aldrig ut.
Serapion – som ofta var ute på långa vandringar och som älskade att resa – blev upprörd. Han begav sig genast till kvinnan, öppnade dörren och sa barskt: ”Varför sitter du här?!” Hon tittade förvånat på honom och svarade: ”Jag sitter inte. Jag är på väg.”
Precis så är det med den kristna tron: den är på väg. Kristendom är en religion som inte bara har rötter, utan som också har fötter.
Att vara kristen i dag innebär inte exakt samma sak som det innebar år 1950 eller år 1850. Och framför allt innebär det inte samma sak som det innebar år 350. Vad är det då att vara kristen på 2000-talet?
När Abraham i Första Moseboken kallas att bryta upp från allt han har för att ge sig ut på en oviss vandring säger Gud, med nya bibelöversättningens ord: ”Lämna ditt land” (Första Moseboken 12:1). Skulle vi översätta hebreiskan ordagrant, så står det: ”Gå till dig själv.”
Judiska lärde har tolkat detta på följande vis: att vara på väg, att vara på vandring, är att ”gå till sig själv”. De som är stillastående – de som har exakt samma åsikter i dag som de hade för 20 år sedan och de som genast har svar på allt – dem ska man akta sig för! De är inte på vandring, de har stannat upp. De lever inte i uppbrott, och har därför inte gått till sig själva.
Andlig utveckling är att kunna skämmas för vissa av de åsikter och ståndpunkter man hade för tio år sedan.
Jag menar att det förpliktigar att tillhöra en världsreligion som första gången den nämns vid namn (i Apostlagärningarna) kallas just ”Vägen”. Vi som tillhör den borde med stolthet säga: ”Vi sitter inte. Vi är på väg.” Vi är i rörelse, vi är på Vägen. Framtidens kyrka kommer att skapas av de människor som har denna urkristna attityd med sig, en attityd där rörelse, uppbrott och nytänkande är viktigare än hierarki, titlar och makt.
Så handlar också Bibeln om människor som är på vandring. Det börjar redan i Första Moseboken: Abraham bryter upp och är på vandring, Jakob bryter upp och är på vandring, Josef bryter upp och är på vandring. Ja, så småningom bryter hela Israels folk upp och är på vandring. Även Jesus och hans lärjungar bryter upp och är på vandring, liksom Paulus.
Det är ingen överdrift att hävda att stora delar av Bibeln handlar om människor som är på väg, om människor som bryter upp. Att vara kristen är inte att vara stillastående. Kristendom handlar om uppbrott.
Därmed inte sagt att kristendomen är en religion för stirriga, rastlösa varelser som inte kan sitta still. Utan därmed sagt att det finns en existentiell rörelse i kristendomen, en uppmaning att våga tänka nytt, att våga bryta upp och vara på vandring.
Det får till följd att den kristne inte nödvändigtvis är den som går i kyrkan varje söndag. Själv går jag till exempel mycket hellre i veckomässan, som endast är en halv timme lång och som därför är mer avskalad än söndagens gudstjänst.
Den kristne är inte heller nödvändigtvis den som kan Bibeln utantill eller är insatt i de kristet dogmatiska frågornas alla detaljer. Nej, kristen är den som trots sina tvivel och frågor ändå vill tro på Gud, på Jesus och på Andan – och som i sökandet efter Gud också söker efter sig själv. Den kristne sitter inte. Han eller hon är på väg. Precis så enkelt är det. Och precis så svårt.
Text: Sören Dalevi
