.JPG?DoProcessing=&ci=0,650,1512,850&w=1680)
Om man söker på ordet ”Pilgrimsvandring” på internet kommer det upp hur många förslag som helst; de mest välkända och populära vandringarna är de som har katedralen i den spanska staden Santiago de Compostela som slutmål. Många av de som vandrar går hela 80 mil, några går kortare, andra ännu längre. Själv har jag vid två tillfällen gått delar av sträckan.
Men till det där inre målet, till den där vackra gläntan, borde det väl finnas stigar även på närmare håll, tänker jag. Himmelriket, som jag förknippar med ett lugn och en glädje, lär ju stå att finna inom oss, så då borde det väl inte vara nödvändigt att åka ända till Spanien?
Jag tror, utan att generalisera alltför mycket, att en pilgrimsvandring kan göras på lika många sätt som det finns människor, var och en gör sin egen.
Jag provade med att ta en båt.
I månadsskiftet juni–juli fick jag nämligen möjlighet att delta under två pilgrimsdagar på vackra Lurö i Vänern. Arrangemanget är ett återkommande samarbete mellan Karlstads och Skara stift och bestod av vandring, samtal, mässor, psalmsång, tystnad, god mat samt möten med mycket sympatiska människor.
Jag hade sett fram mot dagarna med både nyfikenhet och förväntan, men när jag klev ombord på båten i Ekenäs tillsammans med deltagarna från Värmland och Dalsland var jag ändå fylld av dystra tankar. Det hade inget att göra med de kommande pilgrimsdagarna, utan det var Vardagen som skymde sikten. Vardagen som med sin lynnighet kan fördunkla sinnet med diverse motgångar. Dagen innan resan till Lurö hade jag nämligen fyllt min dieselbil med 30 liter bensin istället för diesel, så det förtog en del av glädjen där på båten.
Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig när vi kom fram till bryggan och möttes avpilgrimsvandrarna från Västergötland, tillsammans med prästen Mikael Kjell.
Jag är inte kristen men jag har en tro, ett hopp om att det finns en gudomlig plan, en plan och en mening som visserligen denna dag tycktes mig skymd av rätt mörka moln. Då menar jag inte en havererad bilmotor, utan risken för en havererad framtid, oron över hur världen kommer att se ut för våra barn och deras barn, oron för miljön, det växande hatet på internet, krigshets och fascism.
Därför blev mötet med Lurö och de andra deltagarna lite som ett andningshål, som att komma ut ur bekymmersdiset för en liten stund. Jag har tänkt på det förr, att jag i samvaron med människor som har en stark tro påverkas, att det smittar och inte minst att det inspirerar mig att tänka mer positivt.
Jag lyssnade uppmärksamt på prästen Mikaels ord, jag tyckte om det han pratade om och sättet han gjorde det på – det skadar verkligen inte att man ibland ber någon att visa vägen.
Vi vandrade på vackra gräsbevuxna stigar, över blommande ängar, ofta under tystnad, vi fikade på klippor vid vattnet, några badade och vi firade mässa tillsammans.
Efteråt har jag funderat på vad det var som gjorde att allt kändes så bra, så avslappnat och lugnt men samtidigt energifyllt.
Jag tror att det handlade om ett delande, dels av själva upplevelsen, dels av och med varandra. Där fanns ett omhändertagande, vi blev lite som en grupp glada får, som mycket nöjda släpps in i en ny stor hage med grönt gräs. Och jag gillade som sagt herden. Mikael pratade om kraften i källan som aldrig sinar, om att våga acceptera sina begränsningar och han berättade om att när lärjungarna frågade Jesus: ”Vart ska du gå?” så frågade han tillbaka:”Vart vill Ni gå?”
Just den frågan fastnade nog lite extra hos mig: Vad vill jag, vart är jag på väg? Nästa år fyller jag 70 så jag misstänker att vägvalet är lite viktigare nu jämfört med när jag var ung.
Det är föga troligt att jag kommer att långvandra nåt mer, kroppen drar upp andra riktlinjer. Vill jag bli en pilgrim får det nog bli mer åt en andlig strapats.
Så även om jag inte vet vart jag ska, gav dagarna på Lurö i alla fall vägledning angående åt vilket håll.
Text och foto: Håkan Jäder