Materialet Nådens år är upplockat på bordet hemma hos Maria Karlberg Back. Samtalsledaren Jenny Westling, som studerar till präst, väljer en tårtbit med en bild av en vitklädd kvinna med ryggen mot betraktaren och blicken riktad ut mot havet och solglittret. Längta, står det ovanför bilden.
Anna Tufvesson svarar först på frågan om längtan:
– För mig är längtan ett positivt ord. På lång sikt längtar jag efter barnbarn, så mysigt det ska bli! Och så längtar jag efter mer orörd tid, där jag kan göra andra saker än bara jobba.
Kvinnorna känner varandra sedan tidigare. De är lite över femtio år, de har stimulerande och krävande arbeten, vuxna eller halvvuxna barn och i några fall föräldrar som behöver stöd. Önskan om mer tid är välbekant, och samtidigt inte helt okomplicerad.
– Jag kan se ett slags skimmer kring orörd tid, att något stort ska hända som jag inte vet vad det är. Jag längtar efter en tom helg med inget framför mig, men när jag har vattnat blommorna, plockat ur diskmaskinen och gått en promenad så är klockan bara halv åtta på morgonen och jag sitter där och känner ”vad är det jag vill göra då?”, beskriver Anna och trummar på bordet, illustrerande otåligheten.
Susanne Hede har funderat ett tag innan hon säger:
– Jag längtar efter tid att umgås med människor som jag bryr mig om och som bryr sig om mig. Varför får jag så sällan tid att hälsa på min gamla faster som så gärna vill det? I veckan som kommer har jag lyckats få till det när jag ska till Stockholm i jobbet. Jag har inte barnen den veckan, då har jag lite mer utrymme för att göra mer än bara gå och jobba.
Samtalet vindlar sig fram under flera timmar. Trådar löper iväg, ibland ganska långt, men lämnar inte de stora livsfrågorna.
Det är vanligt att skilja strikt mellan begreppen religion och andlighet. Det gör också kvinnorna i den här gruppen.
– Andlighet är en ensam process. Religiositet är något mer kollektivt, tycker Mia Ohlsson.
– För mig inbegriper religion regler. Jag kan inte acceptera alla regler. Och en sån sak som treenigheten känns jättekonstig. Om jag inte tror på den kan man väl inte säga att jag är religiös? undrar Maria.
Termen andlig känns mer relevant för henne.
– Jag känner att jag ingår i ett sammanhang där det finns nåt som är större än mig själv, nåt som jag inte förstår. Jag känner en trygghet i det.
Anna bryter in:
– Men ni andra, ser ni er som andliga? Jag ser inte mig själv som andlig.
Mia Lindgren skulle heller inte beskriva sig som andlig.
– Men öppen. Jag älskar science fiction och fantasy, det är väl ganska självklart att det finns begreppsvärldar som är större än vad vi förstår.
Att begreppet andlighet passar vår tid just för
att det hänvisar till individen reagerar Susanne på.
– Alla problem som uppstår, också på arbetsplatserna, ska lösas individuellt. Vi ska gå på yogautbildning och mindfulness för att lära oss hantera kraven som vårt arbete ställer på oss, och ungdomar tror ju att allt hänger på dem själva. Jag ska vara vacker och framgångsrik, youtuber och influencer och leva upp till allt men har inget att förankra det i. Jag tror att kyrkan skulle kunna fylla den funktionen. Varför har kyrkan så svårt att fånga upp alla sökande människor?
Mia Lindgren bor sedan länge i Australien, och är i Sverige bara på tillfälligt besök.
– Kan man inte tycka att det är nåt torftigt med det lutherska? undrar hon.
– Förut bodde vi i Freemantle på den australiska västkusten. Staden har en stor fiskeflotta, där alla ursprungligen kommer från en fattig by i Italien. Varje år gör man en ”blessing of the fleet”. Alla vandrar i procession genom stan, för att stötta och ge kraft åt fiskarna i deras farliga jobb. Ceremonin betydde också glädje, ett sätt att fira stadens identitet. Som svensk immigrant har jag egentligen inte så mycket gemensamt med katolska kyrkan, men jag var ändå så stolt. Det tillät mig att vara en del av något större och jag gillar det här med lite tjosan, drama och lukt av rökelse.
Maria flikar in:
– Är det då religion vi pratar om eller är det längtan efter samhörighet? Att vilja vara med i en grupp där du kan känna trygghet i att kunna just ”reglerna”.
Forskning visar att kvinnor som grupp betraktar sig som mer andliga än män som grupp.
– Det är inte så märkligt. Kvinnor är mycket mer inriktade på relationer, både till andra människor och till något större, påpekar Jenny.
– Om man har fött barn så är ju det det mest konstiga och fantastiska man kan vara med om. Att det var ett barn som växte i mig… Det är svårt att inte se magi och något existentiellt i det, säger Mia Lindgren.
– Och att ta hand om gamla människor som ska dö, jag tror att det är lättare att komma närmare de stora frågorna då, säger Jenny.
Mia Ohlsson berättar att hon har en annan relation till familjens gravar än vad hennes man har.
– Med jämna mellanrum går jag till mina morföräldrars grav och till Björns föräldrars grav. Jag faller inte på knä direkt, men jag står där en stund, och på sommaren häller jag på lite vatten på blommorna… Det är mig inte likgiltigt. För Björn är det det. Om jag påminner honom, går vi dit och tänder ljus på allhelgona, men han skulle aldrig göra det själv. När vi pratar om det säger han: ”Jag har mina minnen av mamma och pappa. De finns i hjärtat, de finns inte på kyrkogården”. Rent rationellt har han ju rätt, men jag kan inte riktigt se det så.
Efter fyllda femtio tränger sig de stora frågorna på alldeles extra mycket, tror Mia Lindgren, som också tycker att medelålderskrisen är lik tonårstiden, med samma behov av att skapa eller omskapa en identitet.
– Livet är fullt av ansvar för tonåringar och äldre släktingar. Kroppen går igenom fysiska förändringar och man börjar inse att det inte är så mycket tid kvar att jobba – och vem blir jag då?
Nådens år
Nådens år är ett enkelt material som stimulerar till samtal om stora frågor under små stunder i små samtalsgrupper.
Läs mer på www.argument.se/produkt/andakt-bon-och-fordjupning/nadens-ar
Vill du vara med i/starta en grupp? Prata med prästen eller diakonen i din församling!
Text: Annika N Lindqvist
Foto: Lisa Irvall