Text: Luk 12:42-48
Det är tuffa tag som gäller i dagen evangelium. Som i en modern sciencefiction/fantasy-film som Matrix eller Game of Thrones..
Det är ett bildspråk som liknar Game of Thrones och innehåller relationsmönster vi inte längre tror är riktiga. Kan det finnas evangelium i en sådan text? Är den inte för långt borta? Eller?
Jag tänker att dagens medier är fyllda av budskap om att vi inte kan göra hur som helst utan att det får konsekvenser. Flygskam och halloumiskam – är två exempel. Andra handlar om vår egen kropp och om oss själva. Domarna är hårda och konsekvenserna ofrånkomliga. Fråga den av oss som är överviktig om hur det är att gå på stan och blickarna en får, fråga vad det får för konsekvenser i den människans liv? Det är domar utan nåd. Och det tror jag många av oss kan känna igen.
Lukas berättelse handlar om hur vi är mot andra människor. Det är personligt men inte privat.
Evangeliet är hela tiden relation, inte privat mys.
Miljöfrågorna sätter oss i relation till varandra och till framtidens människor. Här pekas gång efter annan på konsekvenserna vårt handlande och hur förödande det är för människor både nu och i framtiden. Miljöfrågorna kallar oss alla till eftertanke och omvändelse i vår egen vardag. Kallar oss att vara goda förvaltare. Greta Thunberg är som en gammaltestamentlig profet i sitt arbete för klimatet.
Jag måste stanna upp för att förstå vad evangeliet handlar om - ett samhällsbygge som består av herrar och slavar känns väldigt långt borta och helt otänkbart. Tack och lov att slaveriet är avskaffat! Att förtrycket inte är lagligt!
Faktum är att många som kämpade mot slaveriet var inspirerade av evangeliet.
Den som förtrycker står inte för ett gott förvaltarskap utan förvanskar det. Nej, Jesu budskap handlar inte om herrar och slavar. Det gäller att inte läsa bokstavligt för då förlorar vi poängen.
Bildspråket kan vara svårt men innehållet – att mina handlingar får konsekvenser, att livet inte går att leva om, att jag har ansvar för hur jag lever det liv som jag har fått, har inte förlorat sin aktualitet. Att utan trohet går vi förlorade.
Jesu ord om självupptagenhet och trolöshet mot den egna kallelsen är hårda. Kallelsen är olika, våra liv är olika däremot ansvar för våra liv har vi alla.
Trohet är inget modernt ord, snarare hyllas devisen att vara smart och roffa åt sig, att ägna sig åt sin egen lycka och tillfredställelse utan att tänka på andra.
Jesus uppmanar oss till trohet var och en, mot vårt uppdrag, mot de människor vi har runt oss.
Jesus uppmanar oss att leva i kärlek och det kräver vår fantasi och inlevelseförmåga. Det handlar om uppmärksamhet och närvaro. Om att stanna kvar och dela liv så långt det är möjligt. Att leva i trohet mot Gud.
Med detta sagt, så måste det också sägas att: trofasthet innebär inte att stanna kvar i destruktiva relationer, i sammanhang som bryter ner livet.
Trohet innebär inte att till varje pris hålla fast vid det som var
– det handlar inte om att den svaga människan ska finna sig i den starkes makt – varken barnet till sina föräldrar, den rika i förhållande till den fattiga den ena parten i en relation till den andra
Nej trohet har med varje människas förutsättningar och hennes identitet att göra, troheten mot det minsta, mot det innersta att göra. Troheten mot uppdraget att hushålla med ditt och mitt liv.
Det tål att upprepas: Jesus uppmanar oss att leva i kärlek och det kräver vår fantasi och inlevelseförmåga. Det handlar om uppmärksamhet och närvaro. Om att stanna kvar och dela liv så långt det är möjligt. Att leva i trohet och tålamod, uthållighet.
Och då kommer det mycket närmare mitt eget liv. Hur lätt det är att tappa närvaron mitt i all stress, hur svårt det är att vara sann, hur jag tappar uppdraget att vara en god förvaltare när skam och självförakt tar över, inte ska väl jag….
När tröttheten ….
När rädslan för det svåra gör att jag vill smita.
Det går inte att gömma sig. Evangeliet och uppdraget är alltid personligt. Vad har du och jag för ”goda” ursäkter?
Tro inte dem som säger att det inte spelar någon roll vad du eller jag gör. Det gör det.
Du och jag är betrodda ett uppdrag och ingen människa kan ta det ifrån oss. Där finns en stolthet – ta den till dig. Ditt liv har du fått att hushålla gör det väl. Du kan göra skillnad!När jag var barn fanns det människor runtomkring mig som blev så ängsliga att de skulle göra fel så att de ständigt bevakade sitt eget sätt att handla. De fastnade i ängslig kontroll.
Det blev ett fängelse.
Det finns många människor som kan berätta hur de fastnat i rädslan och hela tiden försöker tygla den och hur livet går förlorat.
Det är så lätt hänt att när livet kommer nytt till oss så fördärvar vi det med vår brist på tillit och öppenhet, med våra baktankar och förutfattade meningar, med vår rädsla.
När det själva verket är så att tillit är en plats för växt, det är då vi vågar vara oss själva, det är i förtröstan som vi mognar som människor. Men om det nu inte är så?
Var finns evangeliet? Var finns ordet att leva av? Var finns hoppet när jag ser min egen brist på trohet och tillit? Vart tar jag vägen när jag har tappat mitt uppdrag /liv? Var finns hoppet när jag inte mognar utan surnar?
Vem är det som berättar? Vem är det som ställer frågan?
Det är Jesus. Jesus som äter med dem som förlorat allt anseende och älskar dem som inte gjort vad som krävs.
Jesus som förlåter syndare och upprättar den som fallit.
Jesu kärlek och trohet mot dig och mig är fast, den sviktar inte.
Gud är trofast. Gud är som en förälder som kräver något för att du och jag ska växa, för att vi har en uppgift och som inte drar tillbaka sin kärlek när vi misslyckas. Tvärtom – älskar desto mer.
Jag tänker på min mormor som åkte ner till Malmö när min moster skulle ta studenten. Det var på den tiden då man kunde läsa hemma och sedan åka och tentera alltihop på en gång (göra alla prov samtidigt). Varför ska du åka sa morfar, tänk om hon inte klarar sig? Mormor svarade: Desto större anledning att åka dit.
”Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket”, säger Jesus. Det löftet får du och jag lita till, Ur det kan vår trohet växa, växa i kärlek.
Lotta Miller/präst