Sommaren är verkligen redan här och omsluter oss på alla sidor, vare sig vi är i Frankrike, Sverige eller någon annanstans. Rapporter från familj och vänner berättar om strålande fint väder i fosterlandet och här i Sydfrankrike rustar vi oss för sommarens första riktiga värmebölja – en bra bit över 30 grader, puh! Själv packar jag snart bilen och kör upp genom Europa i lagom hög hastighet, denna gång över Brennerpasset, Innsbruck, München, Berlin, Rostock, Trelleborg – och sedan är jag praktiskt taget hemma i Skanör och Falsterbo. Just nu preparerar jag för våra sommarvikarier, präst och musiker, att de har allt de behöver för den närmaste månaden. En hel del pyssel, många detaljer som ska fungera. Men kärt besvär: Lennart Adler och kyrkomusiker Anna Florin Schmidt gör det möjligt för oss ordinarie medarbetare att åka iväg för semestervila. Tack!
Vi har ju precis firat Midsommarhelg med spännande bröllop, dop och gudstjänster – men framför allt genomfört Villa Ingeborgs stora midsommarfirande, som vi i kyrkan tillsammans med Rivieraklubben traditionellt ordnar. Vilket sommarkalas det blev! Kanske även rekord med ungefär 200 personer som dansade, lekte, sjöng – stor gemenskap och glädje. En ren fröjd att se barn och ungdomar, vuxna och ”mycket-vuxna” fylla våra terrasser och gräsmattor för att ha roligt och trevligt tillsammans. En fin upplevelse att ta med sig.
Året som passerat sedan förra sommarlovet har varit innehållsrikt, oftast positivt och synnerligen omväxlande. Så många händelser och evenemang, traditioner och nyheter – och så många resor ut i vår stora församling. En och annan av er frågar hur man orkar hålla igång i högt tempo vecka efter vecka, månad efter månad med liten eller ingen ledighet alls under terminen. Det har jag inget säkert svar på mer än att det är verkligheten, och att den fungerar. Kanske är det så, att när man är i ständig rörelse, mentalt och fysiskt, hinner man varken tröttas eller åldras. Men rik på erfarenhet och rutin blir man. Och det är mycket bra. Dessutom, och säkert viktigast är den inspiration och värme jag och mina medarbetare dagligen möter från er medlemmar och många besökare. Det ger energi och glädje i uppdrag och jobb. Stort tack för det.
Det ämne och den fråga som oftast återkommit det senaste året direkt till mig handlar (förstås) om relationen mellan församlingen och klubben och vår samvaro i Villa Ingeborg. Det är enkelt att svara undvikande, något om att förhandlingar pågår, att jag själv av helt naturliga skäl inte ingår i förhandlingdelegationen, att det inte är lämpligt att föregripa pågående process etc etc. På senaste tid har det blivit svårare att upprätthålla denna position. Många, såväl klubbmedlemmar som kyrkans medlemmar och även Utlandskyrkans ledning i Uppsala frågar mig direkt som kyrkoherde i Svenska kyrkan, utsänd till denna församling vad jag anser. De vet naturligtvis att det är mitt primära ansvar att se till kyrkans och församlingens möjlighet till liv och fortsatt växt.
Jag är medveten om det och är skyldig ett svar.
Först en bakgrund. Jag upplevde Stillegården. På 1990-talet och än mer på 00-talet var jag regelbundet där med familj och vänner. Under drygt ett halvår hoppade jag in som tf kyrkoherde med specifika uppgifter, 2007-08. I efterhand är det nästan obegripligt allt som ordnades där på små utrymmen och smala terrasser. På den tiden upplevde jag aldrig några problem mellan klubb och kyrka. Vi hade varsitt hus på tomten och skötte våra respektive angelägenheter snyggt och mestadels friktionsfritt. Som kyrka och församling var vi självklart självständiga att planera och genomföra de arrangemang vi önskade, på eller utanför Stillegården. Liksom klubben. Efter drygt 20 år på Stillegården kändes det säkert som en uppenbarelse att landa på Villa Ingeborg. Luft och ljus, ståtligt hus, en park, stora ytor. Vad kunde inte utvecklas här!?
När jag påbörjade min tjänst här i augusti 2017 märkte jag omedelbart en skillnad. Eller rättare sagt flera skillnader. Det faktum att klubb och kyrka delar samma hus med gemensamma sociala ytor, delat ansvar för ordning och skötsel innebär ett betydligt ökat beroende av varandra. Vem gör vad när. Listor, ordningsföreskrifter, lokala regelverk, påbud (och naturligtvis det ständigt förekommande mänskliga tyckandet, som vi alla är bra på) reglerar nu samvaron. Och det gör det – till en viss gräns. Risken, och den är verklighet nu, är att bevakandet av hur många decimeter den ene eller andre förfogar över, veckotimmar som den ene eller andre får och kan disponera tar tid, energi och fokus från det vi är här för att uträtta. En hel del lust i arbetet går dessvärre också förlorad. Och allvarligare än så: som situationen nu är hindrar både klubb och kyrka varandras expansion och möjlighet att utveckla sin verksamhet och sitt uppdrag.
Rivieraklubben gör ett strålande arbete, kyrkan likaså. Med de förutsättningar kyrkan har – minibesättning av personal, ytterst strama ekonomiska villkor, kan jag ibland häpna över vad vi åstadkommer för våra medlemmar och andra svenskar i regionen. Ändå kan det bli så mycket bättre.
Därför ser jag efter två års arbete ”på golvet” följande framtidslösning för Svenska kyrkan i Södra Frankrike och Monaco – ett förslag.
Sälj Villa Ingeborg till Rivieraklubben. Klubben ökar sitt medlemsantal kontinuerligt och i rask takt. Att vara ”social club” för tusentals svenskar i Sydfrankrike är ett superprojekt som kräver vida gränser. Med full disposition av Villa Ingeborg kan klubben utöka sin programverksamhet väsentligt och därmed fylla sitt uppdrag på ett mer dynamiskt sätt än nu.
Kyrkans centrum och huvudsakliga verksamhet flyttar till Nice. Det är rätt plats att ha sitt nav och sitt huvudsäte i. Ser vi ut över Utlandskyrkans destinationer världen över är det enkelt att konstatera att överallt – överallt – har kyrkan sitt centrum i huvudstäder eller på centrala platser där flest svenskar/skandinaver befinner sig. För mig är det mycket tydligt att våra svenska au-pairer, turister, språkstuderande och många andra svenskar inte hittar till Cagnes-sur-Mer, och därmed inte heller till Villa Ingeborg. Detta gäller även många av våra församlingsmedlemmar.
Att upprätta ett församlingscentrum centralt i Nice skulle radikalt ändra på detta tillstånd. Församling och kyrka skulle få en helt annan och ny angelägenhetsgrad, möta målgrupper vi nu inte når – och få ett helt annat medlemsantal. Ansvaret för närvaro och engagemang över hela församlingens område kvarstår naturligtvis.
Jag inser arbetet kring denna skissade förändring, men för kyrkans framtid och ställning i denna del av världen ser jag det som nödvändigt. Kyrkan ska vara där människor är, lätt att upptäcka, lätt att dela liv med.
Pröva tanken.
Sommarlov och semester väntar nu under några veckor. Rekreation och vila är bra uppfinningar – också för en ärrad präst. Jag ser mycket fram emot att möta er igen i slutet av sommaren. En rik och spännande höst väntar.
All välsignelse,
Richard