Perspektivförskjutning och tvivel på Heliga Treenighets dag

Text: 2 Mos 3:1-15; Matt 28:16-20 

Jag kommer att tänka på perspektivförskjutning denna söndag.

Och då kan du ju fråga dig – varför det? Det verkar konstigt. Vad har det med kristen tro och den heliga treenigheten att göra?  Eller – Vad betyder det? Det är ju inte precis det vanligaste och enklaste ordet i svenskan. Låt mig visa:

Om du tittar på en sak från ett håll – så ser du vissa saker och om du flyttar dig och ser på den från ett annat håll så ser du något annat, då har du bytt perspektiv, du har flyttat din utsiktpunkt och ser på ett annat sätt. Kanske du upptäcker något nytt eller det du trodde att du såg visar sig vara helt annorlunda eller något nytt blir synligt. (Shift of Perspective)

Men vad har nu detta med Heliga Trefaldighets dag att göra?

En hel del faktiskt.

Guds väsen som visar sig i Skaparen, Räddaren och Livgivaren skakar hela tiden om våra perspektiv och förskjuter dem. Gud går aldrig att greppa och det tydliggör Treenigheten.

Gud är alltid mer än vi kan förstå och uppfatta.

Mose skakas om och förundras när han har drivit fåren till berget Horeb. Han får syn på en buske som brinner, utan att brinna upp. Han förstår inte vad det är och går närmare – han se något fantastiskt, han blir berörd och förundrad. Han blir stilla för han möter Guds helighet. Gud bortom språket.

Treenigheten är viktig för vår tro och vårt liv.

Treenigheten något som människor av annan tro ofta ställer frågor om och har svårt att förstå.

Och det har vi kristna också! Det är en poäng!

Treenigheten innebär att Gud i sig själv är gemenskap, relation och rörelse.

Gud är inte statisk, inte stillastående. Gud är brinnande liv, utan att brinna upp.

Vi vill gärna att livet och kanske Gud också ska vara statiskt. Vi vill gärna slå fast vem Gud är och vissa sanningar, vi kan med förskräckelse se vad som händer när vi cementerar en uppfattning – nåde den som rubbar den! Vår tid och historien är fyllda av krig och våld för att någon/några vill att allt ska vara på ETT visst sätt och det får inte rubbas! Och det gäller inte bara tro, utan också mycket annat. 

När vi tror att det endast finns en sanning så hamnar du och jag lätt fel. Vi ska öva oss i att vara sanna, och det innebär ju att du och jag kan vara olika och sanna, kanske t o m måste vara det för att vara sanna. Det finns ett samband mellan Guds väsen och människans väsen, mellan Guds väsen och livets väg för oss.

Treenigheten uttrycker att Gud är mysterium. Att livet är en gåva som är så rik och så djup att vi inte kan sätta det på en formel eller enkelt förklara allting. Att tron är en gåva så rik och så djup att vi inte enkelt kan formulera vad den betyder.

T o m trosbekännelsen som vi läser högt varje söndag innehåller bara det som var konfliktpunkter i förhållande till det omgivande samhället eller i kyrkan självt. T ex sägs ju långt ifrån allt om Jesus i trosbekännelsen (2:a art). Ändå hjälper ju oss trosbekännelsen att förstå något av trons rikedom.

Treenigheten avbildas på många sätt – triangeln med tre sidor som samtidigt är en enhet, ägget som innehåller både skal, äggvita och äggula, vattnet som kan vara både flytande, is och ånga och samtidigt alltid är vatten. Vi som människor har flera olika roller i våra liv t ex jag är mamma, dotter och präst. Bilderna är till för att hjälpa oss och samtidigt är de alltid bara bilder, försök att visa på en verklighet bortom orden, bortom bilderna. Gud är större än vår tanke, vårt vetande och vårt språk. Annars vore inte Gud, Gud.

Mose blir omskakade av erfarenheten av Guds helighet och har får kraft att bjuda motstånd och faktiskt leder sitt folks befrielse ut ur Egypten.

När lärjungarna kommer till det berg som Jesus sagt till dem att gå får de också möta Guds helighet. Jesus är uppstånden och de förundras och de flesta blir fyllda av glädje.

Men där är faktiskt några som tvivlar också – ”men några tvivlade” säger Matteus evangeliet.

Får en tala om det en söndag som denna?

Janet Hunt skriver:

Ibland kämpar människor med tvivel så mycket att de inte tillåter sig själva att tillhöra kyrkan eller har svårt att tala med dem som verkar vara så fasta i sin tro och därmed så lämnar en den gemenskap som upprätthåller oss när vi kämpar. Vi behöver gemenskapen.

Hon fortsätter: Jag kan inte låta bli att undra om det beror på att troende människor inte öppet vågar visa sitt tvivel? (Det kanske finns dem som aldrig kämpar med tvivel, men Janet Hunt har inte mött någon än.) När vi inte talar om tvivlet så kan vi lätt tro att det inte är en del av den utmaning som är vår. Klarar vi av att möta dem som är ärliga med sin erfarenhet av tro och tvivel? Finns det någon plats för dem hos oss?

Janet Hunt berättar om en ung kvinna som ställde sig upp och talade på en högskola i USA. Den unga kvinnan berättade om sin tros historia. Hon hade tagit sin tro för givet, men när hon kom till akademin var hon helt oförberedd vad studierna och hennes eget vuxenliv skulle ställa för frågor till henne och hennes tro. Hon berättad om den vrede hon kände mot Gud när en god vän diagnosticerades med cancer. Om hur hon tillbringade en lång natt när hennes barndomsvän tog sitt sista andetag i frid. Hon talade om hur hennes böner gick från ilska till acceptans till tacksamhet och hur hon kom att förstå Gud som en som gick med henne.

Plötsligt får jag syn på att lärjungarna var en blandad skara, där inte alla var säkra och alla var med! Det blir en perspektivförskjutning, en öppning!

Och återigen hur Guds kärlek är så öppen och stark att Gud kan älska både vår svaghet och vår styrka, både vårt ljus och vårt mörker. Gud vill beröra oss och sända oss.

Gud är!

Lotta Miller/präst