Elden är lös!
Under maj månad så läggs ju marken bar och det gamla fjolårsgräset kommer fram. Om vi då tittar på TV och vädret där så dyker det upp något nytt. En ny slags varning. Inte om snö eller regn, utan om brandfara. Det torra gräset fattar lätt eld. Vi minns alla förra sommarens torka med svåra bränder som följd. Men det är minsann inte bara ute i markerna som man måste varna för brandfara. Utan även i kyrkan. På söndag varnar Kristi kyrka för stark brandfara. För då står det så här i texten från Apg: ”När Pingstdagen kom var alla apostlarna församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där det satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannande på var och en av dem. Alla fylldes av helig Ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.”
Den elden brinner nu i kyrkan. Och den brann när vi en gång döptes i den Helige Andes namn. Vad ska vi göra med denna eld i vars kraft apostlarna gick ut, och som vi är döpta i? Ska vi skynda oss att släcka den? Eld och stormvindar är ju en livsfarlig kombination. Det är ju förstås frestande att släcka elden om vi blir rädda för den. Men vi behöver inte vara rädda. För Andens låga är till nytta för oss. Den behövs nämligen för att bränna bort allt det i oss som bara är som gammalt gräs, och som inte längre duger till näring. Så att det friska kan växa till inför det uppdrag som väntar. Och för det har vi fått ett nytt språk. Det språk apostlarna fick i och med Pingstens under. Vi märker att apostlarna är helt tagna av hur det gick till. När de förvånade hör att alla talar samma språk, trots att dem kom från helt olika länder. Undret varade inte så länge. Men det betydde i alla fall att apostlarna nu förstod att de hade fått, inte ett gemensamt språk på det sättet, men en gemensam identitet i det som är trons språk, och kan genom evangeliet förstås över hela världen.