Klimatvänner! Människan kan! Under de senaste femtio åren har medellivslängden på jorden ökat kraftigt, tillgången till utbildning har ökat och barnadödligheten har mer än halverats. På många sätt visar människan sin förmåga att förändra till det bättre.
Samtidigt påverkar vi nu vårt gemensamma hem, jorden, på ett aldrig tidigare skådat sätt. Klimatförändringen är den största gemensamma utmaning som den samlade mänskligheten någonsin stått inför. Det behöver jag inte påminna er om.
Situationen är märklig. Vi måste å ena sidan jaga in panik i samhället för att skaka om och få folk att agera. Inte strax utan nyss. Å andra sidan måste vi ingjuta mod i varandra så att vi inte blir förlamade och gör ingenting.
Jag tror att det sammanfattande ordet för detta är verkligt hopp – inte falskt hopp som ibland sprids. Och det är en himmelsvid skillnad mellan hopp och optimism. Optimister kan vi vara när vi har situationen i vår hand. Det har vi inte nu. Men det verkliga hoppet är det som får oss att orka vidare i omöjligt läge.
Att se alla er som tar klimatfrågan på allvar ger mig just verkligt hopp, och jag tror att det är genom att sluta oss samman på olika sätt som vi hjälper varandra att kämpa. Verkligt hopp har med sammanhang att göra, att se hur saker hör ihop, att sluta sig ihop som människor, att se att mitt lilla bidrag inte alls är meningslöst utan en del i en mäktig rörelse som just nu sveper över världen.
När politiken är kraftlös behövs fler och fler röster som säger ifrån, och det märks alltmer, också här i dag. Från olika håll och utifrån olika ideologiska perspektiv kommer många människor till samma slutsats: Vi måste agera.
För mig sätter min kristna tro ord på det som många spontant upplever: att natur och människa är oupplösligen beroende av varandra. Inför universums väldighet är vi små.
Samtidigt har Gud gjorts oss till medskapare – med stora möjligheter och ansvar att forma livsvillkor för människor, växter och djur. För mig hjälper min tro mig att se realistiskt på risker och misslyckanden. Den motverkar missmod och handlingsförlamning. Den ger ett hopp som motiverar till handling. Sådana sociala och etiska perspektiv finns i världens religiösa traditioner: vördnaden för det skapade och för Skaparen.
Oavsett tro hoppas jag att vi på olika sätt kan motivera vårt engagemang och tillsammans skapa en stark väv av sammanhållning, en hoppets väv som håller oss uppe också när det verkar motigare än vanligt.
Klimatomställningen kräver djärva visioner. Många upptäcker att klimatomställningen leder oss in i nya värderingar, bort från konsumism, stress och satsa-på-dig-själv-tänkande. Detta kan innebära positiva förändringar och ökad livskvalitet.
Men all samhällsförändring måste bäras av ett rättviseperspektiv. Ett förändrat klimat har i längden enbart förlorare. De som drabbas först är de som har minst kapacitet att klara av följderna av ett förändrat klimat. Klimatförändringen är i högsta grad en etisk fråga.
Klimatutmaningen inbjuder oss att skapa en framtid med respekt för planetens resurser, samtidigt som alla får möjlighet till ett gott liv. Målet är möjligt, men det kräver handling.
Jag och många med mig efterlyser därför ett tydligare ledarskap, inte bara i politiken. I företag och på skolor, i föreningar och familjer, i kyrkor och församlingar behövs människor som formulerar visioner, vågar ta initiativ och inte bara väntar på att andra ska agera.
Klimatvänner, när optimismen vacklar behöver vi verkligt hopp. Gemenskap och bön, krafttag och tro – alla de resurser har vi. Nu ska vi ställa dem till varandras förfogande – för livets och framtidens skull. Det kan människan!