Hur och när bestämde du dig för att bli diakon?
Jag fick min kallelse efter en intensiv och känslosam helg då jag gick Svenska kyrkans grundkurs på folkhögskolan i Oskarshamn. När jag hade lämnat Oskarshamn och var i höjd med Västervik, kunde jag inte framföra mitt fordon p g a jag grät floder av lycka, en lycka som kom inifrån djupet av mitt innersta väsen. Just den stunden, då jag satt i bilen skrattande och gråtande om vart annat, så visste jag att jag var på rätt väg. ”Jag är den jag är” eller rättare sagt, jag är där jag skall vara… Så en kort tid därefter avslutar jag mina studier i utredningskriminologi och söker de sociala utbildningar som jag saknar för att kunna följa min kallelse.
Vad ser du mest fram emot med mitt nya jobb?
Det är inte bara ett jobb, utan en livsstil, som präster och diakoner är kallade att följa. Vi är kallade att följa Jesus i både text och handling. Vi är alla födda till att sprida evangelium och se vår nästa så som vi ser oss själva. Men ska vi se på det som ett jobb, så ser jag fram emot alla medmänskliga möten i både sorg och glädje.
Har din bild av yrket förändrats under utbildningens gång?
Nej, jag anser att jag som diakon äger frågan hur jag ska vara verksam och forma min roll efter det som efterfrågas, självklart också vara beredd på att förändra arbetsrollen beroende på vart jag är verksam. Alltid utifrån kontexten där jag befinner mig.
Vad ser du som den största utmaningen?
Den största utmaningen är att kunna säga nej. Ibland ringer det på kvällar och helger, då jag är ledig. Det är då svårt att inte ta samtalen eller att be dem ringa igen. Detta ser jag som en stor utmaning, då det är svårt för mig att inte försöka hjälpa.
Vad är den vanligaste kommentaren du fått om ditt yrkesval?
Är det typ en präst? eller Aha kul, men vad gör en diakon…?
Hur du ska fira?
Om jag inte får hjärtflimmer under vigningen så kommer jag först fira min vigning med min församling och vänner. Sedan blir det en liten tillställning i min bostad med min fantastiska släkt, familj och mina närmaste vänner. Jag hoppas att biskop Sven-Bernhard Fast som antog mig och stiftsdiakon Inger Hägg kommer infinna sig då också. Utan Ingers beprövade tålamod och hennes framtidstro på mig som människa och diakon hade jag aldrig vågat ”komma ut som kristen” I dag är jag stolt kristen.