I Andra Moseboken beskrivs hur Israels folk fick ta emot de tio buden. Texten berättar hur det började åska och blixtra och att det hördes en kraftig hornstöt. Man såg rök, och det var jordskalv.
De skrämmande fenomen som sitter ihop med gåvan av de tio budorden visar hur seriösa buden är: Att bevara dem eller avvisa dem är en fråga om liv eller död, eftersom de är Guds bud.
När profeten Elia några hundra år senare beger sig till exakt samma berg, upplever han storm, jordbävning och eld, alltså samma fenomen som hans förfäder varit med om. Elia var beredd att höra Guds tal ur åskan. Men Gud fanns, till Elias förvåning, inte där. Gud var tyst. Först när allt oljud och all storm var över, hörde Elia ”ett stilla sus”, och plötsligt talade Gud till honom. Bibeln berättar:
”Herren sa: ’Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.’ En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst … ” (Första Kungaboken 19:11-13)
Så hur är det, talar Gud med hög stämma eller i ett stilla sus? Med storm, jordbävning och eld eller i tystnad? Ska vi ta som exempel och ideal de människor som samlades vid Sinai för att ta emot tio Guds bud, eller profeten Elia? Både och – för Gud talar helt enkelt på olika sätt i olika tider. Och i en tid som vår, som är så trött på de många orden, på bombastiska fanfarer och allmänt buller och bång, på tweet och facebookuppdateringar, ja, i en tid som vår tror jag att Gud föredrar att tala genom det stilla suset. Precis som Gud gjorde på Elias tid. Dunder och brak når i vår tid knappast in i hjärtat. Snarare väcker dunder och brak vår misstänksamhet och vårt motstånd. Elias erfarenhet visar att Gud inte vill imponera, utan vill bli förstådd. Gud väljer ett stilla sus för att göra sig hörd. Ja, jag tänker helt enkelt att Gud väljer olika sätt att visa sig i olika tider.
När Gud talar till oss i ett stilla sus, påverkar det oss mer än vi kan ana. Den kraftiga stormen på berget Sinai må ha splittrat klippor, men Guds stilla susning kan verka och öppna till och med ett mänskligt stenhjärta. För Elia själv var det kanske rentav mer skrämmande med tystnaden än med stormen och åskan? Man kan tänka att Guds tystnad var förbryllande och väldigt olik allt vad Elia kände till sen tidigare.
För oss kristna är pingsten den helige Andes högtid. Jesus vandrar inte här på jorden längre, men han sände oss den helige Ande, hjälparen, sanningens ande, som alltid finns ibland oss. Det är därför vi kristna firar pingst. Bibelns ord för ande kan också översättas vind. Och det är så det är med den helige Ande: den är osynlig, men vi känner av den som en stilla susning i vårt hjärta. Precis som med vinden, som vi inte ser men som likväl är verklig.
Jag tänker därför att stillhet gör oss redo att möta Gud på nytt, såsom det var för Elia. I stillheten och tystnaden kan Guds ord nå även vårt hjärtas mest undangömda vrå. Stillheten visar sig vara skarpare än nå-
got tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande (som det står i Hebreerbrevet 4:12). Där slutar vi gömma oss för Gud, och Jesus kan genom den helige Ande nå oss och läka och omvandla oss.
Jesus säger: ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” (Johannes 15:12) Men vi behöver stillhet för att kunna ta emot dessa ord och använda dem i praktiken. När vi är oroliga och rastlösa, när vi bara springer på, har vi så många orsaker till att inte förlåta och vi har svårt för att älska och att ge av vår tid till vår omgivning. Men när vi har lugnat och stillat oss, bleknar dessa ursäkter för oss. Vågar vi ta oss tid att vara stilla och lyssna inåt kan vi möta Gud i vårt eget hjärta. Men det kräver just det: att vi tar oss tid.
Annars är det stor risk att vi missar den stilla susningen.
Fakta
Ordet pingst kommer från ett grekiskt ord som betyder 50. Pingst inträffar nämligen alltid 50 dagar efter påsk. Judarna firar pingst som åminnelse av att man då fick ta emot tio Guds bud.
De första kristna, som alla var judar, tog över flera av de judiska högtiderna. Det gör att såväl påsk som pingst firas av båda religionerna, fast av lite olika skäl. I Andra Moseboken kapitel 19-21 kan du läsa mer om den första judiska pingsten. I Apostlagärningarna, kapitel 2, kan du läsa mer om den helige Ande och den första kristna pingsten.
Text: Sören Dalevi