Dra sig tillbaka

Steneby församlingshems ombonade inre välkomnar med en tänd brasa och knarrande golv, och det doftar kaffe. Jag ska vara med på mitt livs första tysta retreat, ledd av prästen Elisabeth Radovic. Fler deltagare anländer, nästan alla känner varandra tack vare att de deltagit på tidigare Stilla dagar eller an­dra tysta retreater. För dem är det en igenkännandets förväntan, för mig något helt nytt som jag sett fram emot i veckor. Vi får kaffe, te och kex med goda ostar och päronskivor. Elisabeth berättar om dagens upplägg, vi får också med oss ett litet stycke ur Bibeln att meditera över.

– Ni sätter er var ni vill, och den plats man tagit får man ha hela dagen. Vill man lägga sig ner någonstans och ta en tupplur, så gör man det. Och hittar man ingen ledig soffa, finns ju kyrkbänkarna, säger Elisabeth.

Det är något djupt befriande i den uppmaningen. En uppmaning att ta vara på dagen precis som den är och känns – bara vara, helt enkelt. En av herrarna i sällskapet intar genast soffan bakom bokbordet, lägger jackan över sig och slår upp sin bibel. En annan sätter sig framför brasan, en tredje drar sig undan i matsalen. Avskildhet, fast tillsammans.

Jag får husera i det lilla rummet innanför köket. Det utgör mest ett förråd, med en ranglig säng. Jag andas ut och öppnar bibeln. Och kör genast fast i Markus-orden vi fick med oss, de om Jesus och de tre lärjungarna på förklaringsberget. Vad är det här för trist bibelställe? Det säger mig liksom ingenting. Men jag idisslar ändå verserna om och om igen, och ler lite åt Petrus förslag att bygga tre hyddor åt Jesus, Elia och Mose. Petrus, handlingarnas man, men också impulsiv. Ivrig att vara till lags och åstadkomma något, trots att ingen i just den här berättelsen krävde det av honom. Det enda han och hans kamrater behövde göra var att ta emot en stor upplevelse.

Ligger på sängen och funderar över min egen – och så många andras – brådska genom livet. Alltid på väg, alltid i färd med att göra något. Ett måste hakar fast i nästa, och långt där bak i skallen mal den bedrägliga lögnen om att ”bara det här blir klart, ska jag ta det lugnt och njuta...”. När varje ny dag mest är en att göra-lista där man bockar av sak efter sak, men aldrig riktigt får känslan av att vara i mål.

Stirrar ut genom fönstret, där en gammal apel avtecknar sig i svart mot en gråvit himmel. Andas långsamt ut – det är en ovan känsla att vara en bra bit hemifrån, i ett sammanhang där jag inget särskilt kan göra, och inget heller förväntas av mig. Mer än att jag ska hålla tyst och ta det lugnt.

Dagen bryts av måltider och fika, tideböner* i kyrkans kor och däremellan egen tid. Delandet av ritualer som måltider och tideböner skapar en gemenskap och rytm som känns trygg och skön. Det finns en läkedom i att vara tyst tillsammans med andra – även de man inte känner. Att äta utan att behöva småprata, utan bara lyssna till ljudet av bestick mot porslin.

När eftermiddagsfikat är avklarat sätter jag mig fram­för den öppna spisen och känner värmen mot underbenen. Inser en stor skillnad jämfört med i morse – tillvaron har blivit trögflytande, mina rörelser och tankar långsamma. Samtidigt har sinnena på något vis skärpts. Vedens glöd och flammor är hypnotiserande, doften från min kaffemugg tillsammans med de andra deltagarnas mjuka rörelser och steg skänker lugn och glädje. Jag har i det närmaste helt stannat upp i nuet och tankarna känns avskärmade från framtida bestyr. Lite som att plötsligt ha landat i mitt eget jag, där jag är just nu. För just nu är ju egentligen det enda vi har.

Flera gånger under dagen dyker psalmen ”Var inte rädd” upp i mitt huvud. Det är precis som att i nuets fulla närvaro finns det utrymme för Någon att nå fram. Påminna mig om att inte göra mig så stora bekymmer över saker jag inte kan påverka, eller sådant som inte ens är så betydelsefullt när allt kommer omkring. Att oavsett vad som möter mig, är jag inte ensam. Det finns spår i sanden, en mörklagd hamn, min ensamhet har stränder in mot ljuset. Och jag får en stark känsla av att dagens budskap till mig var just detta. 

*Fotnot: Tidebön är en böneform där man ber vid bestämda tider under dygnet.

Vår Herre är inte så högljudd

Som präst gör man så mycket med fokus på att det ska vara trevligt och trivsamt. Därför var jag lite orolig för att en tyst retreat skulle bli för långtråkig för deltagarna. Men så blev det verkligen inte, säger prästen Elisabeth Radovic och skrattar.

Hon fick helt enkelt lita på att Gud skulle göra sin del, konstaterar hon.Vilket han uppenbarligen också gjorde. Till hösten är det 24 år sedan hon var med och arrangerade den första Stilla dagen. Många av deltagarna har återkommit genom åren. Vissa har ingen kyrklig bakgrund alls, men vill pröva på att vara tysta tillsammans med andra. Några upplever retreaten mest som en vila för kropp och själ, medan andra också ser den som en fördjupning i sitt andliga liv. För Elisabeth Radovics del innebär de Stilla dagarna mest arbete, eftersom hon förutom att leda retreaten är den som ska serva deltagarna med mat och fika. Vilket är en väldigt viktig del av retreaten, menar hon:

– Man ska få känna sig ompysslad och avslappnad, få komma till dukat bord och äta något riktigt gott. Jag tror att alla sinnen behöver involveras, därför bakar jag också brödet till nattvarden så att man ska kunna känna den där härliga doften.

Åtminstone en gång om året åker Elisabeth själv på retreat.

– Det betyder enormt mycket, ibland har det varit helt avgörande. Det är ett tillfälle när jag får vara i ett sammanhang där jag bara kan leva med i bönelivet, utan att behöva ”dra” själv. Jag får vårda min relation till Gud. Då kommer det lite nya eller nygamla tankar som jag kan ta med mig hem till församlingen. Vår Herre är ju oftast inte så högljudd, så stillheten behövs för att uppfatta vad han vill säga mig.

Anna-Lill Nilsson, som varit med ända från starten för 23 år sedan, längtar till varje retreat. Hennes yrke på Stenebyskolan innebär mycket kommunikation hela dagarna.

– Här går man ner i varv, och då öppnar man sig mot ett annat sätt att vara. I detta varande upplever jag att alla sinnen på något vis blir vidöppna. Man märker det både på sig själv och de andra, hur man tar i saker och ting, att vissa går barfota...

För hennes del erbjuder retreaterna något ytterst bejakande där man får vila i något större, där allt det skapade ingår och hänger ihop. Dörrar öppnas både inåt och utåt, och Anna-Lill beskriver det som att få ny luft:

– Man känner hur mycket det finns att förundras och glädjas över, vardagen får mer färg.

Hennes bild av Gud har förändrats av retreaterna, berättar hon. En Gud som skapat allt detta fantastiska kan helt enkelt inte vara kvävande och dömande – en syn hon ibland tycker förmedlas från kyrkligt håll.

– Jag har också blivit mindre rädd, åtminstone på det existentiella planet. Den där hotfulla känslan av att allt är hemskt och svart, som kan komma över en – den är inte alls lika stark längre. Det finns ett hopp.

Bertil Hammars fru Marianne hade varit med på Stilla dagar under flera år, och försökte övertala sin make att följa med. Men Bertil var skeptisk:

– Jag är en ganska aktiv människa som gillar när det händer saker, och jag tyckte inte det verkade vara något för mig. Men Marianne tyckte att jag åtminstone kunde pröva en gång.

Sagt och gjort. Och han blev inte det minsta rastlös eller uttråkad. Strukturen under dagen med måltider och tideböner gjorde att det aldrig blev långsamt. Visst tyckte han det var lite ovant i början att inte få prata – för han är en rätt pratsam person till vardags. Men det var skönt att fördjupa sig i Bibeln och den text man skulle läsa, utan att bli avbruten eller distraherad.

– Jag läser också gärna parallellställen och hänvisningar, för det ger olika dimensioner av en och samma berättelse. En sådan här dag kan man verkligen fördjupa sig, säger han.

Efter kvällens nattvard bryts tystnaden, och då kan man prata med varandra om dagens upplevelser. Bertil uppskattar den stunden:

– Det är alltid roligt och intressant att höra hur de andra tänkt och reflekterat över dagen eller texten de läst, för man upplever det ju på olika sätt.

Anna-Lill Nilsson tänker tvärtom. Hon åker hem innan tystnaden bryts.

– Det är bra att möjligheten finns att få dela sina tankar efteråt. Men själv vill jag gärna behålla upplevelsen av dagens tystnad, och hellre prata om det en annan dag.

Retreat

Ordet retreat kommer från engelskan och betyder reträtt, retirera, dra sig tillbaka.

 Retreater blir allt populärare i Sverige. För att komma bort från stress och press väljer allt fler att minska trycket på hjärnan och söka sig till lugn och ro under en helg eller längre än så. Man måste inte ha tilltro till någon religion eller vara munk eller nunna för att kunna komma åt tystnadens belöning. I frånvaro av ljudbelastning och det ständiga samtalet kan vi alla hitta vårt innersta väsen och må bättre.

Retreater anordnas i såväl kyrkliga som sekulära sammanhang, där tanken är att man drar sig tillbaka i stillhet i en eller flera dagar. Ett tillfälle att få andas ut, skärma av sig från vardagens måsten och tusen intryck. Få kontakt med Gud, men också med sig själv. Hinna reflektera och vara närvarande i nuet.

Flera nya studier visar att tystnaden är viktigare för vår hjärna och vårt allmäntillstånd än vad tidigare framkommit. Forskare på Duke University i USA har kommit fram till att bara två timmars tystnad om dagen gör att hjärnan utvecklar nya celler i hippocampus, hjärnans centrum när det gäller minne, känslor och inlärning. Den kognitiva förmågan blir också bättre av tystnad, liksom kreativiteten. Samtidigt minskar också stress och spänningar och det blir lättare att bearbeta upplevelser.

Text: Pernilla Fredholm

3 sorters stress

Tidsstress

Handlar om att dygnets timmar helt enkelt inte räcker till. Ibland har trycket på jobbet ökat. Ibland tar omvårdnaden om barnen/barnbarnen/de gamla föräldrarna mycket tid och du skjutsar, hämtar, lämnar och ledsagar. Möj­ligen har du själv pressat in för mycket – förutom jobbet och familjen försöker du hinna med yogan, vännerna, en utbildning och stöd till flyktingar.

Existentiell stress

Drabbar oss då vi fyllt vårt liv med sådant som vi egentligen inte valt. Det ena ledde till det andra och livet bara blev. Troligen kom idealen utifrån – från familj, vänner, media, samhället eller det vi kallar tidsandan. En dag börjar det hela kännas obekvämt och vi börjar fråga oss: Är det här verkligen det här jag vill jobba med? Bor jag på rätt ställe? Gör jag rätt saker? Och den här relationen, hur är det med den?

Moralisk stress

Den här typen av stress uppstår i glappet mellan våra ideal och handlingar. Vi har tänkt, känt efter och bestämt oss för vad vi anser vara ett gott liv – men får inte ihop det. Stressen kan vara medveten – vi vill äta vegetariskt med tanke på djuren men familjen vägrar och vi orkar inte laga olika maträtter. Men också diffus, förändringar på jobbet eller hemma kommer smygande och vi ser inte att vi står inför en moralisk utmaning som kräver att vi ifråga­sätter oss själva, våra chefer och de som står oss närmast. Kanske tänker vi att eftersom alla andra verkar klara det så borde också vi göra det. 

Källa Existentiellt.nu