Foto: Margareta Jonilson

Jag älskar Sverige. Men Sverige hatar mig.

Deras längtan efter ett bättre liv dömde dem till ett limbo, ett uppehåll i livet som ingen vet slutet på. Kyrknytt mötte Shahab och Rheza, två värmländska afghaner som gör ett nytt försök i Paris.

Vi träffar Shahab och Rheza på Gare du Nord i Paris. Den några år äldre Shahab, som har varit här ett år, visar rutinerat vägen och låter damen gå först genom spärrkors och dörrar.

Efter en stund hamnar vi på ett café med namnet ”Tout va mieux”; ”Allt kommer att bli bättre”. Shahab skrattar till, glädjelöst. ”Jaså?”.

Rheza och Shahab har båda lämnat Västvärmland efter att deras asylärenden hade körts i bott och risken för deportation till Kabul var överhängande. Deras enda sätt att hålla sig kvar i sitt drömland hade varit att gå under radarn och leva rättslösa.

Och nu?

– Nu har vi sökt asyl i Frankrike och väntar på besked om de vill skicka oss tillbaka till Sverige igen eller om vi får stanna. Eller om vi måste fly igen.

Shahab är från Kabul och han flydde inte från krig och dödligt våld. Men från ofrihet och maktkorruption.

– Jag är elitidrottare och blev afghansk mästare i min sport när jag var 18 år. Men när det var dags för mig att börja tävla internationellt var det andra krafter som ville ta min plats och åka utomlands på mästerskapen.

Precis som så många andra ungdomar i Afghanistan bestämde sig Shahab för att bryta sig loss från de ofria strukturerna i sitt hemland och skapa ett bättre liv någon annanstans. Och alla visste ju att Sverige var drömlandet, med fred, demokrati, frihet, och, så småningom, möjlighet till en stabil ekonomi.

– Och det är ju helt sant, säger Shahab. Sverige är ett fantastiskt land – för den som har inträdesbiljetten dit.

Rhezas bakgrund är annorlunda, men på vilket sätt vet vi inte. Han skyggar och blir alldeles tung i blicken när vi frågar varför han flydde.

– Jag hade problem, säger han. Stora problem. Jag vill inte prata om det.

Rheza är kluven till Sverige, vacklar mellan kärlek och bitterhet.

Kyrkoherde Per Gyllenör i Svenska kyrkan, Paris. Foto: Margareta Jonilson

– Jag älskar Sverige, säger han och blir tyst en stund.

– Men Sverige hatar mig!

Vi vet att Rheza har många svenskar som månar om honom, volontärer som fortfaran­de håller kontakten och stödjer honom på olika sätt.

– Ja, människorna är bra, säger han. Men Sverige vill inte ha mig, vill inte att jag ska gå i skola och arbeta.

Sedan konstaterar han att Frankrike är helt annorlunda.

– Den franska kommunen är jättesnäll! De såg att jag bodde på gatan och då hämtade de mig och nu bor jag på ett stort asylboende. Jag får lite pengar varje månad och de hjälpte mig att lämna in mina papper. Nu väntar jag.

Ja, nu väntar Rheza och Shahab, precis som de har gjort i snart fyra år.

Bakslaget i Sverige har tagit hårt.

– När jag kom till Sverige var jag så ivrig. Jag började studera svenska dag ett, jag trä­nade min idrott varje dag och jag ville så gärna bli svensk, säger Shahab.

När han tvingades göra en omstart i Frank­rike för ett år sedan var det svårare.

– Jag var helt slut och visste inte vad jag ville. Det tog mig nästan ett år innan jag började gå på undervisningen i franska, men nu är jag noga med att gå dit. Och jag tränar ordentligt igen. Det måste jag, annars skulle jag gå ner mig, börja röka och må dåligt.

Trots de förlorade åren i Sverige vill Sha­­­hab rekommendera unga människor i samma situation att till varje pris försöka hålla sig kvar.

– Det är sant som Rheza säger att myndigheterna är mycket mildare och mer omhändertagande i Frankrike, de vill verkligen inte ha folk sovande ute på gatan. Men Sverige har istället så många fina privatpersoner som ställer upp. Man blir mer ensam här i Paris.

Ett annat skäl är just det här med tiden.

– Det är tungt att börja om på nytt igen och igen. När du är i början av ditt vuxna liv vill du kunna bestämma dig för någonting. Det är väldigt svårt att göra det när du inte vet någonting om din framtid.

Rheza och Shahab är långtifrån ensamma om att ha dragit från Värmland till Frankrike. Bara från västra Värmland har under denna vår ett drygt tiotal unga afghaner flytt till Paris, där de samlas i ett stort asylboende i förorten Villejuif.

Flera av dem har Svenska kyrkan i Paris som träffpunkt, liksom mängder av andra afghaner som har flytt Sverige. Omhändertagandet av flyktingar är så omfattande att för­samlingen ibland måste neka att emot svenska journalister som vill komma och skildra ungdomarnas situation och kyrkans intensiva arbete med dem.

– Periodvis i år har medias intresse för vår afghanska grupp varit så stort att vi har tvingats till tillfälligt besöksstopp, förklarar kyrkoherden Per Gyllenör. Dels för att vi vill skydda pojkarna från att få kameror rakt upp i ansiktet i våra lokaler och dels för att intervjuerna tar för mycket tid, tid som vi behöver för att hjälpa killarna.

Vid Svenska kyrkan i Paris samlas cirka 10-50 afghanska ungdomar om dagen, berättar kyrko­herde Per Gyllenör. En diakoniassistent och kyrkans volontärer hjälper till med myndighets­kontakter, mat, kläder, hygienartiklar och fransk språkträning.

Text & bild: Margareta Jonilson

”Tout va mieux, allt kommer att bli bättre”, lovar cafénamnet i Paris. För ”Shahab” i vår intervju stämmer det, han har nu fått uppehållstillstånd i Frankrike, liksom många andra som kom för ett år sedan. Men enligt folk på plats dras snaran åt även i Frankrike och det blir allt svårare för de senast anlända att få stanna. Enligt Dublinfördraget ska de tillbaka till Sverige, där de först lämnade fingeravtryck och sökte asyl.

Fotnot: Shahab och Rheza heter något annat.