Text: Joh 15:10-17
Han lämnar den kanadensiska marinen och en lovande karriär som militär.
Efter många års sökande, frivilligarbete på en psykiatrisk institution hos prästen Tomas Philippe och teologiskt akademiskt arbete hittar han hem.
Jean Vanier möter Raphaël och Philippe, två människor med funktionsvariationer som lever på en psykiatrisk institution i en av Paris förorter. Förhållandena är förfärliga och han berörs av männens nöd. Så börjar Jean Vaniers resa till ett liv i gemenskap.
Jean Vanier köper ett litet hus och flyttar in tillsammans med Raphaël och Philippe. Men det är inte en institution Jean skapar där han tar hand om mentalt handikappade människor, utan det är ett hem de tre människorna skapar tillsammans.
Ett hem i ömsesidig respekt och gemenskap,
ett hem där gemenskapen inte bygger på likhet utan på mångfald som en rikedom,
ett hem som innebär ett livslångt lärande där alla oavsett intellektuella svårigheter eller inte strävar efter att öka sin kompetens och uppfylla sin dagliga uppgift och ta sin plats som medborgare i världen.
Ett hem där var och ens verklighet äger giltighet.
Det blir så småningom en rörelse L´Arche (= arken – där alla får plats). En rörelse där människor med eller utan funktionsvariationer lever tillsammans i ömsesidig respekt och lärande. Rörelsen finns i olika länder och i olika kulturer.
Jean Vanier skriver:
”Gemenskapen skapas av den milda omsorg som människor visar varandra varje dag. Den består av små gester, tjänster och uppoffringar som säger ”Jag älskar dig” och ”Jag är glad att vara med dig”. Gemenskapen låter den andra gå framför dig, den gör att du inte försöker bevisa att du har rätt i en diskussion. Den tar de små bördorna från den andra människan.” (egen övers)
Jean Vaniers dog 7 maj i år 90 år gammal, men hans livsverk fortsätter –Arken byggs igen på olika ställen i världen. Jean Vanier har fått gå hem i djupaste bemärkelse. Och vi kan låta oss inspireras av hans hållning och idéer i våra liv.
Jesus talar om att leva i kärlek, att älska varandra i dagens evangelium. Det är inte svallande känslor han talar om utan att konkret leva i ömsesidig gemenskap – att bygga en ark där alla får plats, där skörheten och utsatthet inte blir utnyttjad utan buren, där svagheten inte är en ursäkt för att förtrycka eller osynliggöra utan en möjlighet till växt och mognad, där okunskapen inte är ett skäl för förakt utan en möjlighet till lärande.
Vänskap har en central plats i det Jesus säger. Jesus kallar lärjungarna som kommer att svika honom för sina vänner, trots att han vet hur bräckliga de är. Jesus lever en vänskap som tror på återuppståndelsen av en relation, en vänskap som tror på förlåtelsens helande kraft, en vänskap som söker försoning. Jesu vänskap med lärjungarna och med oss – är en vänskap som bär, en vänskap som håller.
Som ung bodde jag i kloster och syster Therèse var abbedissa, dvs ledare för klostret. Hon sa så här: Älska och gör som du vill. Och sen fortsatte hon: och då blir alla så upprörda. Det borde vara mer regler, tycker dem. Men då tänker de inte alls på vad det innebär att älska!
Jesus ger oss ett förtroende att gestalta och leva kärleken och det innebär mångfald. Kärlek är till sin karaktär skapande, förändrande och inkännande. Den söker nya uttryck för att vara just kärlek, när det behövs. Mångfalden blir välsignad (och det blir synligt inte minst på pingstdagen). Kan vi se det? Vi blir utmanade att leva denna vänskap! Tillsammans med den vän som faktiskt aldrig sviker, trots att vi gör det ibland, - Jesus själv.
Rubriken för idag är ”att växa i tro” och Johannesevangeliets Jesusord handlar om kärlek. Det finns så många sätt att få växa i tro och idag handlar det om kärlek, växten är också mångfaldig, inte en.
Jesus talar om en vänskap som är beredd att ge sitt liv och naturligtvis är det om sin kärlek till lärjungarna och till oss som han talar. Om hans egen död för vår skull. Och det handlar också om vänskapens hållning – att det inte är mitt ego som är centrum utan den andra människan, att det inte handlar bara om mig, utan om den andra, att det finns ett vi.
Jesus talar om vi ska göra som han säger: Älska varandra!
Vänskapen och kärleken har en egen inre logik som inte går att bryta mot utan att samtidigt förlora kärleken och vänskapen. En logik som också Jesus följer, den ligger i själva detta att vi är skapade av Gud, att vänskap och kärlek har sitt ursprung i Gud.
Kärleken som inte söker sitt, vänskapen som inte hävdar sig själv – är inte helt enkelt i ett historiskt perspektiv. Därför att den har blivit pålagd inte minst kvinnor och andra som varit/är utan makt. Och så har människor – kvinnor och män – blivit osynliggjorda, förlöjligade och bestraffade istället för del av gemenskapen, blivit skuld och skambelagda istället för en del av en ömsesidig gemenskap. Det är i det sammanhanget som Jean Vaniers vision och liv blir så inspirerande och så fylld av glädje. En väg att gå som kristen som inte anammar förtryck eller maktstrukturer, utan som bejakar kärleken och vänskapen.
Det måste finnas någon som kan älska, som kan vara vän och som bejakar sin uppgift.
Tomas Sjödin berättar hur han efter att båda deras söner dött fick träffa Jean Vanier och sjunka ner i hans nedsuttna fåtölj och dela liv och få komma hem i djupaste bemärkelse.
Det är det Jesu befallning handlar om: Att det finns någonstans att komma hem till, att det inte handlar om att jag ska prestera eller bevisa, utan att jag har ett hem och det är därifrån jag hämtar min kraft, mitt mål och min mening, inte i mig själv.
Det är därifrån jag kommer och dit jag återvänder.
Det hemmet är generöst, det är kärleksfullt och fullt av kraft, det utmanar till växt. Där är nåd som vi får ta emot om och om igen. Gud tar våra stora bördor och bär dem tillsammans med oss. Vi har en vän som aldrig sviker, eller säger upp vänskapen. En vänskap som bär.
Lotta Miller/präst