Femte söndagen i påsktiden

Söndagens rubrik: Att växa i tro

Ta och lägg höger hand på huvudet!…

”Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er”!

Jesu ord från söndagens evangelietext hade kunnat komma antingen från en dominant fyraåring i en sandlåda eller ifrån en diktator med planer att mobilisera ett folk. Men när Jesus tar orden i sin mun sker något annat än maktutövande och härskartekniker. Han har i sitt avskedstal försökt förklara vad som nu skall hända, att Anden skall uppfylla lärjungarna med Guds ständiga närvaro och bevara deras relation till honom. Kanske kan vi tycka att Jesus talar fikonspråk när han försöker förklara läget, åtminstone bör lärjungarna i stor utsträckning tyckt det, för gång på gång bryter deras oförståelse igenom… Que??

”Om ni håller mina bud så blir ni kvar, omslutna i min kärlek på samma sätt som jag hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek”… så säger han att ”detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje fullbordas”. Den fullbordade glädjen ska alltså uppfylla oss om vi ”håller hans bud” och ”gör vad han befaller”. Så understryker han än en gång vad budet handlar om – att ni ska älska varandra - som jag har älskat er! Den kärlek han talar om är inte en allmän artighet, utan den fullkomliga och utgivande kärlek som Gud genom Jesus fullbordar på korset. Hjälp!

Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner, eller egentligen sin själ, säger han sedan. Om vi i sammanhanget förstår själen som en omskrivning för den kännande personen, för vår tanke och känsloförmåga, så säger han kanske snarare att ingen bättre vittnar om Guds kärlek än den som vågar satsa sitt känslomässiga kapital i en annan människa. Den som vågar vara närvarande, engagerad och utgiven för någon annan i alla tänkbara sammanhang och situationer. Den som vågar ta ett fokus utanför sig själv. Och det är ett risktagande utan garantier på att satsningen kommer ge god avkastning för mig personligen. Därför säger Jesus sedan ”jag kallar er inte längre för slavar, för en slav vet inte vad hans herre gör”. Vi är inte tänkta att vara några känslomässiga slavar med en lista på moraliska principer att verkställa för att uppnå resultatberäkningen, för vi har genom Jesu liv och död fått veta vad vår Herre gör – genomälskar oss med den fullkomliga kärleken och önskar uppfylla oss var och en också med den fullkomliga glädjen när vi ställer oss i Guds kärleks tjänst.

När vi lever i och av hans kärlek, i vår kallelse att älska blir vi fria och uttryck för levande evangelium. När vi inte gör det blir vi istället slavar under någon eller något. Principer, baktankar, fördomar, ideal eller annat.

Ibland lyckas vi förbli i den där kärleken och ibland går det lite sämre för oss, men oavsett så säger Jesus att det är han som utvalt oss, var och en. Utvalt och kallat att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består och bygger upp Gudsrelationen. Jag tänker att frukten han talar om är motsatsen till den frukt som en gång blev till vad som raserade Gudsrelationen. Äpplet från kunskapens träd i Eden om ni minns. Den frukt som istället ledde till förtal och en kalkylerande relation som sökte vinna största möjliga vinst för sig själv. Såväl mellan Adam och Eva som mellan dem och Gud. Därför säger Jesus: Detta befaller jag er, att ni skall älska varandra! Samtidigt som det också betyder att han säger: detta vill jag, med mitt liv, fullända i er. Och varje dag får vi öppna oss för att Gud vill fullända och fylla ut sin kärlek i oss så att vi kan växa i tro.

Söndagens texter

Gammaltestamentlig läsning: Hosea 14:5–9
Epistel: Första Johannesbrevet 3:18–24
Evangelium: Johannesevangeliet 15:10–17
Psaltarpsalm: Psaltaren 98:1–8

Läs tidigare helgbetraktelser här.