Hanif kom som ensambarn vid nio års ålder med sin lillebror, som han hade fått ta ansvar för, till Sverige, som för honom representerades av en sak: glass.
Verkligheten var inte glass utan en helt annan, han fick tidigt uppleva fosterhemsplacering och svårigheter i livet med samhörighet och identitet.
Hanif lotsade oss igenom en obeskrivlig historia om att bli övergiven, vilja tillhöra och slutligen komma hem i sig själv. En resa genom rädsla, identitet och samhörighet.
Som 19 åring stod Hanif inför det stora valet att gå sin egen väg eller att ge upp sitt liv till förväntningar som andra hade på honom. Han valde det första och stannade kvar i Sverige där han nu är polis.
Hanif förde sedan vidare diskussionen om vad identitet är. Vår nationalitet? Våra handlingar? Våra roller? Är jag titeln eller är jag människan?
Han tog också upp vad som händer när man bemöter andra medmänniskor utan projiceringar, utan klassificeringar, utan några som helst förutfattade meningar med exempel från sin barndom och i sitt eget förhållningssätt som polis.
Ett inspirerande föredrag om integration i samhället men också om integration med sitt jag, som vi sällan talar om.
Framför mig ser jag den lilla 9 åriga pojken, i det nya kalla landet, försöka fånga snöflingor för att visa sin lillebror.
Sedan tänker jag att det är i det lilla: i närvaron och i mötet som det sker.
Louise Linde