Text: Joh 13:1-17
Tänk så olika känslor vi kan komma till en fest, en måltid, en gudstjänst med. Vi bär med oss erfarenheter och insikter som kanske inte alls är lika varandras. En del av oss är glada och förväntansfulla, andra ledsna och kanske några arga eller förtvivlade, någon vet inte vad den ska tänka och tro.
Så var det säkert med lärjungarna också när de samlades till måltid den första skärtorsdagen. De visste inte riktigt vad de skulle få vara med om – och Jesus visste.
”Jesus visste att hans stund hade kommit”. Där går han och bär på en stor sanning, en skakande insikt och vet att hans dagar är räknade. Men lärjungarna vad förväntade de sig? Påsken var (och är) en del av den judiska traditionen och tron – en fest som firar befrielsen ur Egypten, Israels folks vandring ut ur förtrycket ledda av Gud. Folket bryter upp i hast och därför hinner de inte jäsa brödet, de är på väg till friheten, bort från slaveri och rasism, bort från mindervärde och förtryck.
De tågar genom röda havet och Gud skyddar dem. Det är under och stor fest.
Och mitt i detta går Jesus och förbereder sig för sin egen död. Kontrasten är stor i kvällens drama mellan tilliten och förväntan hos lärjungarna, måltiden som förbereds på övre våningen och Jesus egen medvetenhet om att slutet är nära. Judas förräderi som fullständigt kastar honom ut i en övergivenhet han inte orkar dela med någon och Jesus som delar med sig av själv.
Kontrasten mellan Jesu ömhet och lärjungarna som inte ser, som sviker och överger.
Och i detta tar Jesus på sig handduken och tar upp lärjungarnas fötter, en efter en och tvättar dem, torka dem. Han tar deras smutsiga fötter i sitt knä – både de som är förväntansfulla och de som inte riktigt vet vad de ska tro, de som är starka och de som har fötter som gör ont och inte riktigt bär, de som bär ett stort hål inom sig och de som sviker. Ingen, inte ens Judas är utanför Jesu beröring. ALLA är med, precis alla.
Det är både sakligt och sinnligt det Jesus gör. Om du har varit i ett land med hetta och mycket damm, så vet du att en måste tvätta både fötter och sandaler varje dag för att hålla sig ren.
Det finns ett samband mellan Marias smörjelse av Jesu fötter och Jesu tvättande av lärjungarnas fötter.
Bejakelsen av våra kroppar och en sinnlighet som respekterar och inte utnyttjar.
Bejakelsen av vår sårbarhet och vår brustenhet, av kroppen som bryts ned och att vi i våra kroppar är värda beröring och respekt.
Petrus brusar upp och tycker att inte ska väl Jesus göra sådant, och definitivt inte tvätta Petrus fötter.
Och jag kan fundera på våra värderingar av arbetet som handlar att ta hand om varandra, om att tvätta och lägga om en sårad mänsklig kropp, en medmänniska. Jag kan fundera på alla människor som arbetar i vården och som med respekt och varsamhet tar hand om oss när vi är sjuka eller gamla. Så mycket kärlek det krävs och respekt att leva varje dag!
Petrus kanske blir lite skrämd av tanken på Jesu beröring och det upp och nervända perspektivet.
Petrus visar ofta starka känslor och reagerar tydligt och ibland häftigt. När Petrus förstår vad det innebär, att han blir rentvådd både i konkret och i en djupare bemärkelse, så vill han gärna ha mer, mycket! Han tvekar inte att visa hur mycket han behöver Jesus, behöver bli berörd på djupet. Han är härlig tycker jag i sina känsloutspel. De är inte alltid så genomtänkta, och de är så mänskliga.
Kärleken rentvår och tröstar, vågar gå nära och ger nya perspektiv.
Omänskligheten, hatet, misstron svinar till det, slår och tar avstånd.
Jesus väljer kärleken konsekvent, kärleken till varenda en av oss, också till Judas.
Det smärtsamma är Judas, som ju planerar att förråda sin vän Jesus, som säljer vänskapen, solidariteten för 30 silverpenningar, Judas hjärta som är upptaget av vad han ska göra och inte öppet för beröring, öppet för kärleken, för att bli rentvådd.
Det är så smärtsamt med hans insnärjda själ, hans bundna och mörka hjärta.
Vad händer med honom?
Det första är – Jesus tvättar också hans fötter, ingen lämnas utanför, men frågan är vad gör Judas med denna kärlek?
Kastar bort den? Tror sig inte vara värd den? Drunknar i sitt eget mörker?
Jesus går inte till Getsemane och korsets väg för lite förseelser, utan för att livet verkligen har gått fel, det är inte kosmetika det handlar om. Det är liv och död, det är det totala fallet och nöden, det förstörda livet, den förlorade riktningen, den förlorade sonen, den borttappade dottern – det är för alla oss som Jesus lider och dör, även Judas.
Jesus vänder upp och ner på alla våra perspektiv, upp och ner på skalan av makt och värde – därmed värdighet.
Hans identitet är stark och han tvekar inte om vem han är. Han är den som leder dem. Han vet varifrån han kommer, hans hemhörighet är i Gud.
Och jag tänker hur ofta vi blandar ihop vårt värde och vår värdighet med att vi inte ska göra det som smutsar ner oss, rent bokstavligt, däremot är inte skattesmitning eller att baktala någon inte så stort problem (!) – fastän det ju så tydligt skrynklar ihop vår själ, vår ande och gör andra illa.
Gud vänder upp och ner på värdeskala och utmanar oss att leva i/med en ny hållning. Ingenting är för litet, för smutsigt, för ovärdigt så länge det handlar om kärlek och tjänande.
Jesus är den som böjer sig och tvättar, han pekar inte på någon annan och befaller – det är ett helt annat ledarskap än det som är i ropet idag. En tjänande ledare som har sin grupps väl i fokus, inte sin egen bekvämlighet och sina egna förtjänster.
Det är genom sitt liv som Jesus leder. Genom kyrkans historia har ibland tjänandet använts som ideal på ett sådant sätt att de fattiga ska tjäna de rika, makten betjänas av de maktlösa, kvinnor tjäna männen. Men det är inte så Jesus gör! Kristus är vår Räddare, inte vår förtryckare. Vi ska tjäna varandra om vi vill följa Jesus.
Jesus ger sig själv, hans kropp bryts ned och blir vårt bröd, vårt hopp och vår välsignelse, orden vi får höra i nattvarden är ju: Detta är min kropp utgiven för er, detta är mitt blod utgjutet för er.
Våra kroppar och liv blir rentvådda och älskade i all vår brustenhet. Därför firar vi denna kväll trots att det är kvällen före Jesu död, därför att vi firar vårt hopp och vår framtid.
Nattvarden går inte att ”förstå”. Det är mysterium.
I nattvarden smakar vi får framtid, vårt hopp.
Vi tar emot helande mitt i våra brustna liv och med vår halvhjärtade kärlek. I vår mun försoningens brutna bröd – Jesu kropp och i vår strupe den utgivande kärleken – Jesu blod.
Meningen är att om och om igen få ta emot vårt hopp – en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor och kärleken omfattar allt. Brödet som vi bryter ger oss delaktighet av Kristi kropp – så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd – vilka erfarenheter vi än har.
Lotta Miller/präst