Röken skulle väl vara mörkare om det var på riktigt, tänkte jag. Så fel. Lågorna växte framför våra ögon. Huvudspiran föll. Och branden fortsatte.
Notre Dame säger något om det sant mänskliga
”En brinnande katedral rör mänsklighetens själ till tårar”, skrev jag på Twitter. Och reaktionerna låter mig förstå att det är just så. I lågornas sken blir Notre Dame kanske mer än någonsin allas vår Notre Dame. Den är Paris, den är Frankrike, den är Europa. Den är historia, den är civilisation, den är spiritualitet. Den är något av den gudomliga närvaron i världen. Just därför säger den något om det sant mänskliga. Mänsklighetens själ rörs till tårar när en katedral brinner.
Det är så, därför att Notre Dame är ett av mästerverken som mänskligheten har skapat. Men också därför att otaliga människor har sett dess siluett, gått in genom portarna, vandrat under valven, förtrollats av rosettfönster, böjt knä vid ett altare, tagit gruppfoton och selfies. Det må bara vara ett snabbt turistbesök. Men vetskapen om att här sammanstrålar världen sedan århundraden ger ändå en känsla av att mänskligheten – all fragmentering till trots – är ett vi.
Även bland ruiner kan mässan firas
Väl oss att vi fortfarande kan röras till tårar över en brinnande katedral. Till och med en så luttrad politiker som Carl Bildt skriver ”Det känns som om det är slutet på allting. Europa gråter”. Dock vill jag inte tro att detta är slutet på allting. Snarare en början. Det som blir kvar av Notre Dame efter branden kan fortfarande tala till oss. Även bland ruiner kan mässan firas. Det kan ge oss en förnyad insikt om hur nödvändiga heliga platser är i vår mitt, för att vi ska vara och förbli mänskliga.
Vad vore Europa utan sin andliga geografi? Utan kyrktornen, kapellen, kyrkogårdarna och andra platser där heligheten bor på ett speciellt sätt? De påminner oss om att när människan är sig själv nog, då är hon en ömkansvärd varelse. Då flyr hon antingen i övermod, hybris, eller hamnar i undermod, en oförmåga att uppfylla sitt uppdrag att vara just människa.
Medan katedralen ännu brinner samlas människor i dess närhet och sjunger psalmer. Samtidigt som många andra världen över minns sina egna besök i Notre Dame.
Bönen kan aldrig bli lågornas rov
Själv bär jag på ett outplånligt minne från den 3 december 2015. Det var under det pågående klimatmötet, COP 21. Frankrikes kristna råd, Conseil d’Èglises chrétiennes en France, hade bjudit in till en ekumenisk kvällsgudstjänst i Notre Dame. Som Svenska kyrkans ärkebiskop fick jag läsa evangelietexten, vilket i sig var en unik ekumenisk händelse. Parisavtalet var då ännu inte i hamn. Katedralen var fylld av människor som bad för förhandlingarna, för skapelsen, för mänskligheten och för klimaträttvisa.
Den bönen kan aldrig bli lågornas rov. Jag ser det som en existentiell och etisk uppfordran att vi tillsammans fortsätter i den andan.
Antje Jackelén, ärkebiskop