Palmsöndagen

Söndagens rubrik: Vägen till korset

Palmsöndagen inleder stilla veckan och det berättas om när Jesus red in i Jerusalem på en åsna för att fira den judiska påsken med sina lärjungar och togs emot som kung av folket som jublade, viftade med palmblad av glädje och sjöng Hosianna. En glädjens dag, men samtidigt början på Jesu svåra vandring mot lidandet och döden. Denna berättelse får vi lyssna till både på första advent och palmsöndagen.

Kanske är det fler än präster och predikanter som kan känna att man liksom ändå är lite less på detta eviga inridande? Att det är en sådan där berättelse som man hört minst hundra gånger förut som inte går att göra så mycket mer av. Visst, är det en fantastisk text, men ska det vara nödvändigt att rida in sådär stup i kvarten?

Vi vet ju ändå hur det går. På julen rider han in i våra liv med glädje, kommer som ett litet barn med ljus och hopp. På påsken rider han in under glädje men Hosiannaropen byts snart ut mot långfredagens ”korsfäst!”. Han rider först till liv och sedan till död, år ut och år in.

Det känns liksom lite förfärligt att Jesus gör detta om och om igen. Vi fortsätter att korsfästa Gud varje år och ändå fortsätter han bara att komma, att födas och att dö. Tragiskt att han aldrig verkar begripa att det bara kan sluta på ett sätt, att det varje gång slutar med tortyr, omänskligt lidande, svek och förnedring. Eller…

Kanske finns det ändå en poäng i detta ändlösa inridande som aldrig upphör. För Jesus ger aldrig upp om oss. Han rider inte bara in i våra liv två gånger om året, utan gör det ständigt, var evig dag. När jag är upptagen med vardagens allehanda bryderier, när jag är lycklig eller olycklig, trött eller pigg. Jesus kommer travandes i alla väder, lika envis som åsnan han sitter på.

Han kommer inridande för att dela min glädje och mitt liv, men också för att dela mitt lidande och min sorg. Ständigt påminner han mig om att det var för mig han dog och att han skulle göra det igen och igen och igen. Nåden gäller mig och dig och alla, även när vi inte tror det eller känner det. Likt en envis säljare knackar han på hjärtats dörr och låter hovarnas trampande påminna oss om att han är där, alltid i färd med att forcera de ”stadsmurar” vi rest mot omvärlden. Under denna dag kan vi därför söka evangeliet i de svåra uppgifter som vi ibland ställs inför och måste genomföra. Och det slutar inte med död, det slutar med uppståndelse och liv. Lika säkert som Jesus rider mot lidande och död denna palmsöndag, lika säkert är det att han rider mot uppståndelse och liv i påskdagens glädje. Det rymmer hopp, tröst och handlingskraft för mig, detta att klappret från hovarna ständigt ljuder genom världen och genom mitt liv. Ibland hör jag död och lidande, ibland hör jag hopp och uppståndelse, men alltid hör jag Jesu ord: Jag är vägen, sanningen och livet!

Söndagens texter

Gammaltestamentlig läsning: Sakarja 2:10–13
Epistel: Filipperbrevet 2:5–11
Evangelium: Johannesevangeliet 12:1–16
Psaltarpsalm: Psaltaren 118:19–29

Läs tidigare helgbetraktelser här.