Text: Mark 12:1-12; 1 Mos 22:1-14
Idag bränner det till i texterna. Det är inga lättsmälta berättelser. Här ställs svåra frågor om försoning, ledarskap och gudsbild.
Försoning
Vad är försoning? Hur ser relationen mellan försoning och sanning ut? Vad innebär det att Jesus är försonaren? Vad betyder det i vårt personliga liv och i ett samhällsperspektiv?
Hur ser relationen mellan förlåtelse och försoning ut?
Låt mig ge några inledningar till samtal och reflektion.
Försoning betyder inte att lägga locket på, eller att måla i pastellfärger. Försoning kan inte ske utan att sanningen kommer i dagen, sanningen måste bli synlig. Det går inte att ljuga och försonas. Att försonas är en relation mellan Gud och människa, mellan människa och människa, mellan människan och hennes historia.
Försoning sätter den utsatta i centrum, den som är offer, inte förövaren – därför att sanning och barmhärtighet hör ihop när vi talar försoning.
Jag har berättat förut om försoningsarbetet bland grova brottslingar som Ulrica Fritzson arbetat med och skrivit om, både i Sydafrika och som hon tillsammans med Försoningsgruppen bedriver i Sverige.
En av grunderna i det arbetet är att förövarna måste lyssna till offrens berättelser och detta utan att kommentera eller förklara eller söka ursäkter eller ens förvänta sig förlåtelse av offren. En annan hörnsten är att öva sig i ärlighet och tillit –som ofta är mycket trasiga. Läs gärna mer om detta! https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1543339
Vad har då detta med Jesus att göra?
Det har allt med Jesus att göra! Jesus Kristus är vår försonare, säger vi, med glädje och det berör våra liv ned i våra mörka djup. Det berör både våra enskilda liv och samhällets liv.
Om vi tror att Jesus är försonaren så är det ju inte endast något som berör mig personligen, utan också något som berör alla mina relationer, det berör min tro på vad som är möjligt att göra i samhället, det berör min tro på vad som kan hända mellan människor och i människor. Det berör vem jag är och kan vara i relation till andra.
Låt mig ställa frågan så här: Tror vi att människor som begått bestialiska brott kan omvändas och bli en del av den mänskliga gemenskapen igen? T ex IS-förövarna – är de fortfarande människor värda respekt därför att de är skapade till Guds avbild? (Inte respekt för de bestialiska brotten.)
Försoning är aldrig att förneka det onda eller att låtsas som det inte har hänt. Det är bara grymt och förtryckande för den som är offer. Försoning innebär att se sanningen och avslöja ondskan, bekänna sin del för att vara människa och för att kunna bli upprättad till mänsklighet
Tror vi på försoning eller gäller det bara ibland och för vissa?
Om vi tror att Jesus är försonaren, så är han ju det också för IS-krigarna och vad betyder det?
Som kristna är vi kallade att leva försoning, inte hat, inte lögn, inte förakt.
Sanningen är förfärlig och skakande, och samhället måste straffa förövare, det tror jag är nödvändigt.
Och hur håller vi fast vid att människan är Guds avbild i detta? Hur lever vi vår tro på Jesus som försonaren för ALLAS våra synder? Jesus dog inte för att någon av oss hade trampat någon på tårna, utan för vi är kapabla till skakande ondska och bortvändhet från Gud, från det som ger liv och det som skapar kärlek. För att vi kan ta ifrån varandra hopp och livsmod, för att vi kan döda varandra och för att vi faktiskt gör det.
Jesus har satt sin kropp och sitt liv mellan oss och hämnden, med honom har hämnden ingen rätt, vedergällningens tid är slut. Rättvisa är något annat, den har sin plats, men inte ens den räcker. Det är Guds skapande och upprättande kärlek som är vår grund. Det är Gud som i Kristus förlåter, även när vi själva inte klarar av att göra det. Jag har läst om försoningsprocessen i Colombia, ett land skakat av konflikter som dödat så många människor, det har varit i det närmaste ett inbördeskrig mellan regering och gerilla. När omröstningen om försoning sker så är det de mest drabbade som röstar för försoningsprocessen, inte de som befinner sig på avstånd! Det är offren som väljer försoningen. De vet att de behöver försoningen för att kunna leva.
Ledarskap
Några ord om ledarskap. Jesus liknelse handlar om de som fått ledarskapet till låns. Arrendatorerna är inte ägare till marken, bara tillfälligt ansatta för att sköta marken och leda de anställda. Och så är det ju med oss alla, vi är alla ledare i våra liv, och det gäller också dem som är ledare i vårt samhälle och vår kyrka. Vi är förvaltare, arrendatorer, inte ägare. Allt tillhör Gud.
Jesus talar med ledarna i templet och påminner också sina lärjungar om vad Guds rikes ledarskap är. Lärjungarna behöver höra det, nu när de är på väg till Jerusalem och vi behöver höra det i vår tid.
Jesus ifrågasätter ett ledarskap som skadar och utsätter andra, ett ledarskap som bara tänker på att få sin del av kakan, istället för på rättvisa och rättfärdighet för alla, ett ledarskap som låter andra dö. Det är alldeles för lätt att låta privilegier ersätta motstånd mot orättfärdighet, säkerhet och trygghet ersätta anständighet och godhet, tystnad ersätta obekväm profetisk protest och profetiskt tal.
Gud behöver förvaltare och arrendatorer av vår värld som styr med rättvisa och som arbetar för en värld där sanning, försoning och rätt regerar. En värld som rymmer möjligheter till helande av människor, relationer och samhällen.
Gudsbild
Det går inte att gå förbi den gammaltestamentliga texten idag. Den måste kommenteras. Den är förfärlig. Hur ska vi förstå den? Går den att förstå? Vem är Gud? Är det Gud som befaller Abraham att gå och offra sin son? Är Gud grym och kräver fruktansvärda offer? Det är en förfärlig gudsbild som jag inte får ihop med vem Jesus är. Lär sig Gud också något på vägen?
Är Gud osäker på Abraham och deras relation? Eller förstår vi inte berättelsen? Det slår mig att det bara är Abrahams perspektiv i berättelsen. Hur var det för Sara och Isak? Hur uppfattade de situationen? Mamman vars son är i fara? Barnet som är hotat till livet? Berättelsen är så tydligt skriven i ett patriarkalt sammanhang. Vems röster hör vi? Är det bara den som är starkast som hörs? Vilka förbigås med tystnad hos oss? Vilka barn är vårt samhälle berett att offra?
Jesu liknelse blottar ett ledarskap som dödar och förgör.
OM jag ska försöka förstå den här berättelsen så tänker jag att det finns en punkt i en förälders liv där hen måste släppa barnet, låta det gå sin egen väg hur farlig den än är. Att det faktiskt inte går att skydda sitt barn mot allt och att jag måste lägga barnets liv i dess egna händer. Att barnets uppgift inte är att bära mitt livs mening och innehåll. Att jag måste bära det själv och söka det någon annan stans än i barnet självt. Att jag måste släppa och kapitulera, inte kontrollera och behålla – för att få liv av Gud.
Sedan är barn allas vår glädje, oavsett om vi fött dem eller inte och att vi ska be för alla barn är självklart.
Temat för söndagen är Försonaren – Jesus som delar våra villkor så ända ner i botten av vår mänskliga förnedring och utsatthet, som faller ned i djupet – inte som när en hand sträcker sig ned för att ta upp något utan som när en sten faller ned i djupet …
Jesus har med sitt liv sagt nej till hämndens väg, nej till vedergällningens krav – just därför att han är fri att älska, fri att i barmhärtighet se till varje människa, till dig och mig. Han är inte låst av hatet, självupptagenheten, girigheten – han är odelad och hel. I Jesus Kristus hela kärlek får vi bli helade, gå i riktning mot sanning och försoning. Jesus Kristus är vår hörnsten, vårt hopp som går genom allt, ett hopp om försoning i våra liv och i världens liv.
Lotta Miller/präst