Messias i ord och handling: Kapitel 5-9

Fader vår är den klassiska kristna bönen. Att den sågs som central redan i fornkyrkan visas av det faktum att den är placerad precis i mitten av Bergspredikan. Och i Didache, en bok som är från 100-talet efter Kristus och som kallats för ”den första kyrkoordningen”, rekommenderas att be bönen tre gånger per dag. Kyrkofadern Tertullianus hävdade att den summerar den kristna tron, och Fader vår kom på så sätt inte bara att bli den viktigaste kristna bönen, den blev också en av de viktigaste dogmatiska texterna. Luther menade å sin sida att det inte fanns en bättre bön än Fader vår, ”en bön för barn och enkla människor”, och bönen hade därför en central ställning i hans katekes. Men vad betyder bönen? Och vad ville den kommunicera när den bads av Jesus för snart 2000 år sedan?

Låt mig innan jag börjar tolka bönen slå fast två saker. För det första är Fader vår en bön som är mycket enkel, öppen och dubbeltydig. Det är just det som gjort bönen så älskad, och det är denna öppenhet som är bönens styrka. Men det gör den också mycket svår att tolka. För det andra vill jag säga att Jesus nog inte tänkt att Fader vår skulle bli en bön att lära in utantill. Förmodligen ville han ge ett exempel: era böner skulle kunna innehålla de här delarna. Flera fornkyrkliga författare, bland annat Origenes, hävdar detta.

Som detta att kalla Gud för ”Fader”. Kejsaren i Rom ville bli kallad för just Fader. Men Jesus markerar: det är inte kejsaren (läs: Trump eller Putin eller Erdogan) som är er Fader, det är Gud. Därav markeringen: Fader vår som är i himlen. Att kalla Gud för far får oss också att förstå att vi ”inte är föräldralösa”, för att säga det med påven Franciskus ord. Vi har en Gud som bryr sig om oss.

I samma härad ligger orden ”Låt ditt rike komma”, som handlar om Guds rike till skillnad från det rike som kejsaren (Trump, Putin och de andra) vill skapa. Istället vill Jesus att vi ska be om att Guds vilja skall ske, inte bara i himlen utan också på jorden. Det vill säga: försök inte fly med fromma tankar om himlen, utan var redo att omsätta dina böner till verklighet här på jorden. Be inte bara Gud att lösa världssvälten. Var redo att själv bidra.

 ”Låt ditt namn bli helgat” betydde för kyrkofadern Chrysostomos att vi skulle helga Guds namn genom våra liv. Luther konstaterar i lilla katekesen: ”Guds namn är visserligen heligt i sig själv, men vi ber i denna bön att det skall bli heligt också hos oss.”

”Ge oss idag det bröd vi behöver” är en mycket svår mening att översätta, för den handlar förmodligen om två saker samtidigt. Det handlar om att faktiskt ha mat för dagen, men också om att det himmelska överflödet ska komma oss till del redan idag. Den antika judendomen – ur vilken kristendomen kom – tänkte sig Guds rike som en fest, med god mat och fina årgångsviner (se till exempel Jesaja 25:6). Än idag firar judarna sabbat genom att äta och dricka gott eftersom sabbaten är en försmak av Guds rike.

”Och förlåt oss våra skulder” handlar nog inte bara om att Gud ska förlåta och se till det som är halvt och sårigt i våra liv, även om det också ryms, utan det handlar också om att efterskänka konkreta skulder. Jesus hade som bekant svårt för rika typer som inte visade omsorg om dem som var fattiga. En syndare var i den dåtida judiska föreställningsvärlden en person som medvetet behandlade andra som de själva inte ville behandlas. Med andra ord ligger budet om att älska sin nästa som sig själv i bakgrunden här.

Att inte bli utsatt för prövning innebar förmodligen en önskan om att inte hamna i situationer där vi kan bli frestade att överge vår moral eller tro. Gamla testamentet känner några sådana berättelser, där Abraham och Job utsätts för svåra umbäranden av olika slag, och ”rädda oss från det onda” handlar just om att slippa det meningslösa och orättvisa lidandet.

Bönen avslutas så med en lovprisning, en doxologi, som inte finns med i Bibelns äldsta handskrifter men som finns med i tidiga kristna texter: ”Ditt är riket. Din är makten och äran i evighet. Amen”. Avslutningen återknyter så till början av bönen: det är inte fåntratten som tror att han är kejsare som är det.

Nej, det är Gud som har makten och äran. Han som verkligen bryr sig.

Han som är Fader vår.

Fariséerna var en religiös gruppering som hade mycket gemensamt med Jesus och den tidiga kristendomen. De trodde, liksom Jesus och de tidiga kristna, på det kommande messianska kungadömet, på livet efter detta, på änglar och demoner … de hade kort och gott mycket gemensamt. Ja, det är faktiskt så att ingen annan judisk gruppering stod den tidiga kristna rörelsen så nära som just fariséerna. Under de många århundraden som gått sedan lagen getts på Sinai hade en muntlig lag vuxit fram. Fariséerna hävdade att denna muntliga lag hade samma auktoritet som den nedskrivna lagen. Det är denna muntliga tradition som Jesus på vissa ställen kallar för ”Fädernas regler”. Dessa traditioner och sedvänjor hade utformats under årens lopp, och accepterades som bindande av fariséerna. Genom att lära ut och tolka lagen, såväl den nedskrivna som den muntliga, förde de ner den judiska religionen till vardagsnivå. Fariséerna skapade en anda av sann personlig fromhet och hängivenhet, inte minst genom att uppmuntra till goda gärningar. Men såsom vi sett i många kristna fromhetsrörelser kan fromhet kan lätt bli legalistisk och formalistisk (”Jag är frommare och mer kristen än du!”), och riskerar på så sätt att bli hycklande. Det var inte bara Jesus som kritiserade fariséerna – flera samtida judar kritiserade dem för att vara just hycklare. Och det är viktigt att komma ihåg att all fariséer inte var hycklare.

Fariséerna omtalas i Matteus som Jesu motståndare 29 gånger, och har en mer framträdande roll som just Jesu motståndare än vad de har i Markusevangeliet.