Var befinner vi oss som mänsklighet i dag?
Björn Wiman: Det är tyvärr ganska sent på jorden och det är dumt att låtsas som något annat.
Martin Modéus: Får jag börja med en bild av hur vi beter oss existentiellt. En natt sov jag över på en folkhögskola och vaknade av att brandlarmet gick. Det var en ganska ilsken ton och jag reagerade genom att muttra "åh, dessa eviga falsklarm!". Jag lade kudden över huvudet och tryckte den hårt över öronen. Så låg jag i nästan tio minuter innan jag insåg vad jag gjorde och gick ut. Som väl var så det var faktiskt ett falsklarm!
Vi lyssnar inte på larmklockorna och det beror på att vi delvis förlorat vår förmåga att se de stora meningsbärande sammanhangen. Nyckeln till förändring är att vi börjar uppfatta oss själva som delar av ett sammanhang, ett sammanhang som sträcker sig över hela världen, genom tiden men också in i ett existentiellt rum.
Björn, vad förväntar du dig av kyrkan?
Björn: Kyrkan är en del av offentligheten som det sekulära Sverige tenderar att bortse ifrån. Men kyrkan har något som ingen annan aktör i offentligheten har. Här finns erfarenhet av att tänka och tala kring frågor som ställer oss nakna och ensamma. Frågor om vår existens. Varför finns vi? Hur länge ska vi vara här? Vad händer när vi inte längre är här? Den sekulära delen av offentligheten står helt handfallen inför sådana frågor. Man begriper dem inte, har inget språk för dem.
Kyrkans tusenåriga erfarenhet av existentiella frågor gör att jag alltid känner mig hemma när jag diskuterar klimatkrisen i kyrkliga sammanhang. Här finns en klangbotten och en förståelse för att man faktiskt måste ta till ”stororden” när man talar om klimatkrisen.
Kan kyrkan leva upp till de här förväntningarna?
Martin: Vi har tre viktiga perspektiv att tillföra. Det första är berättelser. Vi har en tendens att intellektualisera och resonera. Men berättelser har en kraft att skapa engagemang och förståelse på djupet mycket mer än vad vårt intellekt kan. I Bibeln finns en outtömlig skatt. Tänk på ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…", där visas hur skapelsen växer fram ur en vilja att vi ska finnas, ur något som är älskat. Den berättelsen kan man leva hela livet med.
Kring dessa berättelser har kyrkan dessutom en samtalstradition där tvåtusenåriga erfarenheter blandats in. Det är fascinerande att se hur nya tider ger nya tolkningar, till exempel i orostider. Nu har vi i allra högsta grad en existentiell kris.
Det andra kyrkan bidrar med är språket. Vi har ord för att tala om mänsklighetens yttersta. Skuld, försoning, synd, upprättelse, förlåtelse… Det existentiella språket hjälper oss att se saker. Det man inte har språk för, det ser man inte.
Det tredje är gemenskap. Kanske är just gemenskap det viktigaste med den här samtalskvällen. Alla vi som är här ser att vi inte är ensamma om vår oro för klimatet. Känslan av ensamhet i de stora frågorna kan annars få oss att tappa hoppet. Men här ser vi, "det finns fler som tänker som jag". I kyrkan finns ett finmaskigt nätverk ner till minsta by där vi kan samtala. Men visst, det finns en outnyttjad potential, jag tycker vi ska samtala mer.
Björn: När man bottnar i allvaret med klimatkrisen är det som att få en skärva i ögat. Jag drabbades av en sådan skärva på vägen till mitt lantställe. Jag fick syn på en björk som borde ha varit i sin mest grönskande, livfulla form men den var alldeles förbränd. Jag greps av en djup medkänsla för trädet. Synen ledde till ett uppvaknande men också ensamhetskänslor inför omvärldens ointresse för klimatfrågan. När jag senare förstod att vi är många som delar den här skärvan i ögat förbyttes ensamheten till engagemang.
Martin: Jag har också en berättelse från naturen som blev ett slags uppvaknade. När jag besökte Kreta för ett antal år sedan hörde jag berättas om en liten utrotningshotad blomma på ön. Runt den här lilla blomman finns ett nätverk av människor som engagerar sig för att rädda den. Det kan tyckas absurt att slösa bort sin kraft och energi på en liten växt. Men det är precis tvärtom. Blomman blir ett sätt att visa "det här är viktigt för oss, vi gör det tillsammans". De som värnar något så litet kan inte vara klimatskeptiker! Och när jag engagerar mig i det lilla får jag också syn på det stora.
Vad kan vi som individer göra?
Björn: För mig är svaret ganska enkelt. Sedan jag började ägna mig åt klimatfrågan på allvar har det förskjutit mitt sätt att se på världen. Ju mer kunskap jag skaffat mig, desto mer har saker förlorat sin lockelse.
Jag äter nästan inget kött längre. Inte för att jag vill avstå, kött har tappat sin smak helt enkelt, det lockar mig inte längre. Jag har ingen lust att göra weekendresor till storstäder eller andra saker som i min medelklasspräglade tillvaro varit meningsbärande. Det handlar inte om något späkande, det har skett en organisk förändring. Tillvarons mening omdefinieras – och det tycker jag är hoppfullt!
Martin: Inom bönens teologi finns ett uttryck: Pray as you can, and not as you can´'t (be som du kan och inte som du inte kan). Man måste börja någonstans. Varje fredag äter jag köttfri lunch. Det gör att jag under just den lunchen stannar upp och tänker på min konsumtion, mina möjligheter att påverka. Och det blir som med den lilla blomman: när jag engagerar mig i det lilla så lyfts min blick till att se det större sammanhanget.
Björn: Bilden av klimatomställningen – och det finns starka ekonomiska intressen som matar oss med den – är väldigt överdriven. "I dag har vi det bra, imorgon ska vi drivas ut i skogen och där får vi äta kall potatis". Den bilden är inte sann. Forskare har tagit fram modeller för hur en gradvis omställning kan gå till, en omställning som kan vara tillräcklig. När det gäller mat kan vi äta ungefär som vi gjorde på 70-talet: enkelt i veckorna och stek på helgen.
Klimatkrisen är väl inte bara individens ansvar?
Björn: Nej, men i det politiska ledarskapet och i näringslivet har det länge funnits en slags tystnadskultur. Se hur nya klimatrön behandlas. Forskarna springer efter samhällets ledare nästan som hemsökande andar och vill påkalla deras uppmärksamhet. Ledarna vänder sig bort och viftar med sina krucifix och hoppas att de ska slippa ta i frågan. Den som visat mest ledarskap i miljöfrågan är en 15-årig tjej, Greta Thunberg som skolstrejkar för klimatet, som läser lusen av världsledarna och tar till storsläggan.
Greta Thunberg säger "så här illa är det" – och många lyssnar. Människor tar till sig hennes budskap. Är det inte i grunden ett slags religiöst projekt, ett förkunnande? Som forna tiders domedagspredikanter. De gav en besk medicin men också en vision för hur man kunde klara sig ur det. Håller du med?
Martin: Jag köper det rakt av. Greta Thunberg är "fel" person på ”fel” plats och hon säger saker vi inte vill höra. Precis som de gammaltestamentliga profeterna. Därför var de både ”störande” och livsviktiga. Greta Thunberg avtäcker sanningen, hon ställer människor till svars.
Björn: Borde inte kyrkan vara lite mer som dem?
Martin: Kyrkan säger nog en hel del av detta redan, men när kyrkan talar så tas det ofta emot utifrån en förutbestämd uppfattning om vad kyrkan står för, "kyrkan är så höger", "kyrkan är så vänster". Människor har många strategier för att skydda sig mot budskap som skaver. Men när det står ett barn och säger de sakerna, då blir människor skyddslösa och tar till sig budskapet.
Vad skulle Jesus ha gjort i klimatfrågan?
Martin: Om man ska ge kompassriktning åt ett kristet liv är det inte dogmer och teorier som är viktigast utan det vi brukar kalla efterföljelse. Det vill säga att ställa sig vid Jesus sida och försöka se hans perspektiv och sedan handla utifrån hans mönster. Vad är det han gör? Jo, två saker. Han helar och han talar om det kommande gudsriket. Vår uppgift är att se på världen med den Jesusnärheten och tolka vad han skulle ha gjort. Var behövs helande? Och hur berättar vi om det sammanhang, Guds rike, som hela tillvaron är en del av?
Helandet handlar inte bara om det fysiska helande han gjorde med kroppar. Det helande vi kan utföra handlar också om hela skapelsen, att göra det vi kan för världshaven som skriker på hjälp, för atmosfären som kippar efter andan.
Björn: Samtidigt finns ett motsatt kristet förhållningssätt. Inom den kristna högern i USA råder en bisarr apokalyptisk uppfattning att världen förtjänar ett klimatkaos och att man inte ska ingripa i Guds skapelse.
Vi ser hur livsföraktande krafter drar över världen, en global självmordssekt som eftersträvar mänsklighetens utplåning. Vi ser ett marscherande vansinne i form av Donald Trump som drar USA ur Parisavtalet och president Bolsonaro som vill exploatera Brasiliens regnskogar ännu hårdare.
Jag har svårt att se på det här som något annat än ondska, det är odjuret i Uppenbarelseboken som släppts lös. Vad är djävulens avsikt? Jo, att skapa kaos.
Martin: Vårt ord för djävul kommer från grekiskans "diabolos" som betyder "den som kastar isär". Det du beskriver är ett väldigt bra exempel på hur det blir när man går bort från Jesusnärheten. När den ersätts med teoribildningar där rädsla, hat och kulturella faktorer blandas ihop i en någon slags ondskefull häxbrygd.
Det är därför berättelserna – som jag talade om i början – är så viktiga. De leder oss rätt när vi går vilse. Vi behöver stanna till inför skapelsen, och då är också bönen ett viktigt redskap. För oavsett om man tror på Gud eller inte så är bönen ett sätt att stanna upp.
Björn: Jag har en del tankar och berättelser som vägleder mig, särskilt när hoppet sviker. En sådan är berättelsen om den barmhärtige samariten. Man överger inte den som ligger sårad på vägkanten, inte om det finns en chans att rädda personen.
På samma sätt tänker jag kring vårt ansvar för klimatet. Vi skulle kunna strunta i alltihop och äta brasiliansk oxfilé tills vi storknar. Men vi fortsätter sortera våra mjölkpaket. Inte nödvändigtvis för att vi känner att vi kommer att lyckas, vi gör det för att vara anständiga människor.
Martin: Det finns en nyans som är viktig att återfinna och det är skillnaden mellan optimism och hopp. Ett skäl till att vi i vår kultur är så stumma i att reagera på klimatkrisen är att vi har decennier, ja århundranden, av utvecklingsoptimism i ryggmärgen. Vi kan helt enkelt inte tänka oss en värld som inte ska bli bättre och bättre. Det gör att vi tappar perspektivet hela tiden. Och när vi då tappar optimismen blir konsekvenserna av det sekulariserade samhället tydligt; vi tappar också hoppet. Vi har ingenting att ta till, vi släpper allt.
Det kyrkan kan tillföra är att leva i hoppet. Vid en dödsbädd predikar vi inte optimism, det vore ett hån. Men vi talar faktiskt om hopp. Det gör vi eftersom vi har berättelsen om livet som övervinner döden, om Guds närvaro i det allra svåraste, om den lilla människans meningsfullhet – även i fullständigt galna sammanhang. Det är det som vi firar varje söndag och repeterar gång på gång.
Nedskrivet av Katarina Sandström Blyme