Om Västerfärnebo kyrka
Västerfärnebo kyrka bildar navet i samhället med samma namn. Inom ett par hundra meters radie ryms hela livet. Där finns skola, bostadshus, butiker och församlingsgården från 1873, som tidigare både använts som tingssal och kommunalhus, men också den vackert anlagda begravningsplatsen som omsluter kyrkan.
Kyrkan är utformad som ett likformigt kors, med en hög sockel, spritputsad fasad avfärgad i gult med ett brett accentuerat listverk i vitt upptill som ger en känsla av extra höjd åt centraltornet. Fönstren är väl tilltagna och de rusticerade portalomfattningarna i norr, söder och väster sammanfattar formspråket hos de kyrkor som kom att byggas i Sverige under 1700-talet. Det är egentligen först när vi kliver in i kyrkan som vi kan uppfatta alla de kulturhistoriska tidslager som vår generation och generationerna före oss lämnat efter sig. Så hela kyrkan är, om vi synar den ordentligt, en provkarta över alla tiders stilideal och behov av funktionalitet.
Västerfärnebo kyrka är i grunden medeltida. Kyrkan har sannolikt uppförts omkring år 1300, för att under 1400-talets andra hälft förses med tre valv slagna i tegel. Det är samma valv som vi idag kan uppleva i långhus och kor. Under 1500-talets första kvartal tillkommer den högklassiga altartavlan, ett Antwerpenarbete troligen från Jan de Molders ateljé. 1633 förses kyrkan med inredning och en predikstol som nu finns i Nordiska museets samlingar. Vid 1700-talets mitt var underhållet eftersatt och en ny genomgripande utbyggnad och upprustning genomfördes 1767-70 varvid korsarmarna i norr och söder tillkommer, tillsammans med centraltorn och förstorade fönster och nya portaler. 1824 tillkommer nuvarande predikstol av snickare Johan Petter Milenius i Kumla. Från det sena 1800-talets omgestaltningar hittar vi de stora gjutjärnsfönstern och inte minst den nygotiska orgelfasaden, medan 1900-talet bjuder oss på glasmålningar av Gunnar Torhamn och skapandet av en mer flexibel kyrka i takt med tiden, med ett sidokapell i norr och plats för nya möten.
Varje kyrka har sin särart, så också Västerfärnebo, men alla har de gemensamt att de berättar om varje tid på den plats där de är uppförda. På så vis berättar den också om varje människa som passerat platsen, förundrats av den och upplevt den i sorg och i glädje.
