Foto: Staffan Björklund

Anna Sjons Nilsson, Vika kyrka

Om anna Sjons Nilsson

Foto: Staffan Björklund

Anna Sjons har en gedigen textil utbildning bla. Från Konstfacks textillinje. Hon har under åren ensam och i grupp visat sina verk i många konsthallar i Sverige men även utomlands i Paris och Japan.
Anna är en konstnär som är svår att definiera. Hon broderar, bygger av halm, limmar glaskulor och klär figurer med tyg ,papper och plåtstrutar och allt material som samlats genom åren. Hon arbetar i folkkonstens tradition men det finns en universell problematik i allt hon gör. Hennes installationer kretsar ofta kring förhållandet till livet, växandet och döden.

Läs mer om anna på hennes hemsida.

 

Om Vika kyrka

Att gå in i Vika kyrka är som att kliva in i ett allkonstverk. Ett konstverk där du som besökare blir en del i den evigt pågående dialogen mellan väggar och människor, mellan det avbildade och det upplevda. För det är en anstormning av bilder som möter en inne i kyrkorummet, bilder som kräver eftertanke och koncentration. Inom konstvetenskapen brukar termen kallas horror vacui, rädslan för tomrum, när varje upptänklig yta fylls av en bild eller ett ornament. Genom att interagera med rummet så för du samma dialog som människor i nästan 500 år har fört i samma rum före dig. Samma scen, men skådespelaren är utbytt.
Vika kyrka uppfördes under 1400-talets andra hälft, men inom dess grundmurar har man funnit spår av två kyrkor som föregått den nuvarande. Den första kyrkan på platsen var bygd i trä och tycks ha brunnit. Dess tillkomsttid är inte befäst, men den kan ha rests redan under 1100-talet, vilket skulle sammanfalla väl med det triumfkrucifix som utgör kyrkans äldsta inventarium.

Det interiöra måleriet tillkom omkring 1500-talets mitt, några decennier efter reformationens genomslag i Sverige. Det starkt protestantiska och mycket utvecklade bildprogrammet hämtades ur bildverket Rationarum Evangelistarum. Kyrkan kom att i huvudsak behålla sin nuvarande medeltida utformning, såväl exteriört som interiört, fram till 1770-talet. Då förstoras fönsteröppningarna till sin nuvarande form, måleriet överkalkas, skulpturerna förpassas till gapskullen som igenmuras, och kyrkan förses med delvis ny inredning. Vika kyrka genomgår helt enkelt samma process som de flesta kyrkor och byggnader genomgår. En anpassning till sin samtid. Men en reaktion möts inte sällan av en motreaktion.

Den kyrka på vars scen vi befinner oss idag är lika mycket välbevarad medeltid, som det är en produkt av det tidiga 1900-talets restaureringsideologi. Det är i och med Sigurd Curmans omdaning 1917-1918 som kyrkan återfår sin medeltida karaktär. Måleriet, gapskullen och de medeltida skulpturerna plockas åter fram och 1700-talets klassicism rensas ut till förmån för bevarad eller införskaffad äldre inredning från medeltid och barock. Nytillskotten är få och underordnade den övergripande gestaltningen. Det Curman gjorde var inte att skapa rekvisita att röra sig kring i ett historiskt rum, utan att skapa en fond för fortsatt dialog mellan dåtid och nutid.