HELEN HAGMAN OLSSON och Per Rommefeldtär två av vaktmästarna som jobbar i Trollhättans pastorat. De ansvarar för Skogshöjdens kyrka och den populära kursgården Gräsviken vid Öresjö.
– De flesta vet nog inte riktigt vad vi gör, men jag brukar säga att det handlar om att följa verksamheten. Man ska inte synas som vaktmästare, men vårt jobb ska märkas. Vad det än är som händer under året så är vi där och servar, säger Helen.
BEGREPPET TUSENKONSTNÄR ÄR en ganska bra beskrivning. Det är hela tiden många detaljer som ska falla på plats för att kyrkans verksamhet ska fungera. För Helen och Pers del läggs mycket tid på att städa och förbereda inför gudstjänster
och andra aktiviteter i kyrkan. Men de får även vara ljud- och ljustekniker, kockar och sömmerskor. De inventerar, putsar silver, mäter och syr. Rollen som reparatör är ständigt återkommande.
– Förra veckan gick skurmaskinen sönder, så då fick vi plocka isär den. Vi vill alltid försöka själva först innan vi skickar en trasig grej på lagning, säger Per.
ATT VARA TUSENKONSTNÄR betyder inte att man måste kunna allt från början, men både Helen och Per menar att de är födda problemlösare. Det är en bra egenskap i vaktmästaryrket.
– Kunskapen trillar inte ner i skallen på en, utan det här jobbet handlar så mycket om nya, oväntade situationer med kreativ problemlösning. Man får inte vara rädd för att pröva saker på ett nytt sätt, säger Per.
NÄR DE FIXAR så mycket på jobbtid kan man tro att de efter jobbet dimper ner i soffan och bara kopplar av. Det är snarare precis tvärtom, konstaterar Per.
– Jag vet inte om jag ska se det som en arbetsskada, men sen jag började som vaktmästare är det nästan så att jag har mer ordning hemma. Jag vill ha samma system och samma rutiner som på jobbet, säger han och skrattar.
HELEN GILLAR ATT sy, vilket också kommer väl till pass i jobbet. När vi träffas håller hon på att sy ett landskap med kullar och sjöar till kyrkans barnverksamhet. Hon gillar även att laga mat på Gräsviken när det är konfirmationsläger, besök från ålderdomshem eller kurser.
– Vi försöker dela upp arbetsuppgifterna i den mån det går, så att vi utnyttjar det vi är bra på. Per är ju lite yngre och bland annat bättre på de administrativa bitarna som kräver dator.
VIKTIGAST AV ALLT är ändå mötet med besökarna. Särskilt vid begravningar.
– Vi är de första du möter när du kommer till kyrkan. Då är det viktigt att vara lugn och kunna skapa en varm, trivsam miljö för gästerna. Och det känns så viktigt att inget går fel. Trots att jag har jobbat i några år nu så kan jag fortfarande få lite puls vid såna tillfällen, säger Per.
BÅDE HELEN OCH Per jobbade som kyrkogårdsarbetare innan de började på Skogshöjden. Det innebar mycket utomhusjobb och Helen hade jobbat i ur och skur i närmare 20 år, innan hon fick komma in i värmen.
– Det är klart att jag kan sakna jobbet på kyrkogården ibland. Det finns inget bättre än att arbeta utomhus en fin vårdag. Men man får acceptera att man blir äldre och att det inte är lika lätt att hålla på och slita i alla väder.
– Folk kanske tror att vintern är värst, men riktigt heta sommardagar kan vara olidliga. Då längtar man efter svalka. Vänner brukade bli förvånade när de frågade vad jag hade gjort i helgen och jag svarade ”Åh, jag har haft en sån skön
helg, jag har bara varit inomhus”. Nu jobbar jag istället fler helger och högtider, men det är värt det, säger Helen och får medhåll av sin kollega:
– Nuförtiden är det lätt att få ett leende på läpparna när man tittar ut och det regnar, säger Per.
BÅDA UPPLEVER ATT statusen har höjts för vaktmästaryrket.
– Vår arbetsroll håller på att ändras och jag skulle säga att vi inte är lika osynliga längre. Vi får fler arbetsuppgifter och mer ansvar. Numer är vi också med i planeringsmöten för verksamheten på ett annat sätt än tidigare, konstaterar Helen
nöjt.
T e x t: Erika Almqv is t Foto: Sebastian La motte