Text: 1 Kung 19:1-8; Luk 7:36-8:3
Borde hon inte skämmas! Hålla på så där! Borde inte en ”sån” som hon hålla sig på mattan och inte synas, inte ta plats, inte störa oss?
Simon är fördömande och kylig. Han är övertygad om sin egen förträfflighet och om sin egen rätt till sin plats. Han vet hur det är.
Simon skakas om av Jesus. Kvinnan är istället en förebild i sin hållning, i sin tro.
Tack och lov för att Simons värld blir rubbad, omskakad, att han blir utmanad att lämna sin förträfflighet för att älska och dela liv.
När Martin Luther dog 1546 sägs det att någon fann ett papper på hans nattduksbord där det lär ha stått: ”Vi är tiggare. Det är sant.”
Idag talar vi om dem – tiggarna här och där och ta oss rätten att ta avstånd från dem som Simon eller rätten att närma oss dem. Men tänk om Martin Luther har rätt – att vi alla, utan undantag, hela mänskligheten, oavsett ekonomiska tillgångar, är tiggare. För ingen av oss kan leva en enda dag,
en enda minut, om inte någon lägger ett stycket liv och kraft i våra händer och låter solen gå upp över onda och goda! Tänker vi så får vi ett helt annat perspektiv på vem som har något och vem som är utan.
Vi är alla tiggare och får lita på att Gud också denna dag ger oss det liv vi inte kan vara utan, vi liksom alla de andra tiggarna!
Simon är övertygad om sin rättfärdighet, om att hans behov av förlåtelse är mycket mindre än kvinnans, henne som Lukas kallar synderska. Simon tänker att han är bättre än henne som han ser ned på.
Han har inte behov av förlåtelsen. Han är inte ens en god värd enligt sin tids sed och vanor.
Varför bjöd han in Jesus egentligen? Var det för att visa att han hängde med? Var det för show?
Och så är det ju – om vi inte kan erkänna, kännas vid våra behov, vår nöd
– så blir det svårt att få hjälp och botemedel för den,
– så blir det omöjligt att få uppleva mottagandets tacksamhet och glädje, kärlekens otvungenhet och frihet.
Här finns en spännande relation mellan tro och kropp i två av 2:a Söndagen i fastans bibeltexter. Både Gamla testamentet och Evangeliet.
Ängeln är väldigt konkret och tröstande i sin omsorg om Elia. Ängeln säger med sina handlingar: Tänk inte att du kan göra hur mycket som helst, att du kan bära hur mycket som helst.
Du behöver sova och äta, t o m äta och somna om. Ingen orkar hur mycket som helst, inte ens en profet. Elia är ju på förtvivlans rand och vill inte längre leva. Han brottas med misstro och förtvivlan. Då får han i uppmaning att sova och äta, inte att käcka upp sig, inte att tro mer, inte att rannsaka sig själv, inte ens att be – utan att sova och äta, vila – innan han ger sig ut på vandringen till Horeb som är hans uppgift just då. Det kan nog några av oss behöva höra – ängeln uppmanar Elia och kanske dig också – att sova och äta, att vila rent av.
Och genom ängelns praktiska omsorg och uppmaningar växer Elias hopp och tillit till Gud. Han kan kämpa igen när det är dags.
Kvinnan i Lukasevangeliet, som kallas synderska visar sin tro genom sin sinnliga beröring.
Hon tvättar Jesu fötter, hon torkar dem med sitt hår och kysser dem, hon smörjer Jesu fötter.
Hon är så sinnlig så det stör Simon, och jag tror att det berör hans skam. Den som han gömmer under sin förträfflighet och sin självrättfärdighet.
För det kan ju inte vara fel på Simon! För vad händer med honom då, om han inte är den han tänker att han är? Vem är han då?
Och jag måste ställa en fråga – vad tror du det innebär att Lukas kallar henne för en synderska, kvinnan som är vår förebild i Evangeliet?
Jag tror att det finns en risk att vi hela tiden kopplar ihop kvinnor och synd och sexualitet. Särskilt när hon nu dessutom är sinnlig i sitt sätt att vara. Varför kopplas kvinnor och sexualitet hela tiden ihop, men inte män? Kan kvinnor inte synda på något annat sätt? Som om kvinnor inte skulle kunna stjäla, begå kontokortsbedrägerier eller t o m döda.
Att vara synderska – enligt dåtidens definitioner – kunde innebära
att hon jobbade hos någon som inte levde enligt Torahs regler, därför blev hon oren,
att hon själv inte levt enligt Torah,
att hon arbetade med något orent som att sälja frukt, vara svinaherde, tjänare, bartender, var gift med en syndare, var rituellt oren.
Här lurar både hos Lukas och i vår tid bilder av kvinnor som stänger inne och förminskar.
Jesus ställer fram kvinnan, som kallas synderskan av Lukas:
Här är en människa som lever i tro, en tro värd att ta efter.
Hennes kämpande tro är både kroppslig och hängiven, hon är fylld av kärlek därför att hon har fått ta emot mycket förlåtet.
Hennes tro får ett konkret och praktiskt uttryck.
Hon är fylld av tacksamhet och generositet, hon har slutat att tänka på sig själv som ”inte kan väl jag”, skammen har inte makten över henne i den här situationen. Hon är förlåten och upprättad. Hon blir hel i den stunden. Hennes relationer till omgivningen förändras av detta.
Och hon vet att hon behöver förlåtelsen, upprättelsen. Hon kan inte leva utan den.
Simon tror sig inte behöva förlåtelsen, han blir upprörd.
Det är stötande att bara påstå att han skulle behöva det.
Jesus säger till kvinnan: Dina synder är förlåtna. Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.
Då är det inte bara Simon som blir upprörd utan hela sällskapet. Vem är han som säger så? Vad tar han för ton? Vem tror han att han är?
Jesus ber inte om ursäkt för vem han är, han säger det som är nödvändigt att säga för att befria kvinnan från hennes förflutna. Jesus står vid sitt uppdrag som Guds Son, som Kristus.
De som vet sig vara fångna och bundna brister ut i glädje och de som tror sig vara fria av sig själva blir stötta. Och med tiden så blir denna upprördhet till ilska, till våld och Jesus dödas.
Förlåtelse är ett kraftfullt ord. Det förändrar liv och relationer.
Det blir ju alldeles tydligt att Simon är boven i dagens drama. Han är den som är fördömande och sluten. Och rätt så snabbt så hamnar nog både du och jag i ett fördömande av Simon, av den missunnsamme och snåle Simon, av den självrättfärdige och förträfflige Simon. Men då är vi ju Simon, vi är inte alls som synderskan, kvinnan som vi skulle efterlikna. Vi söker efter flisan i en annans öga, istället för att se bjälken i vårt eget öga.
Och när vi ser detta – så finns det ett val: vi kan inte förändra att vi är syndare, tiggare. Men vi kan bestämma om vi ska brista ut i glädje eller bli stötta och förnärmade.
Tänker jag på mig själv och alla andra som tiggare, som någon som behöver andra - att vi alla delar den erfarenheten, stämmer det till ödmjukhet och det blir omöjligt att döda andra.
Vi ropar till Gud för alla som dödats och skadats i terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland.
Så låt oss omfamna och ta till oss vår identitet som syndare och tiggare – ta till oss våra felsteg för att börja där vi är och som det är. Då finns en möjlighet till tro och glädje, till förändring och växt, då kan vi få ta emot Guds barmhärtiga omfamning. Du är älskad och förlåten. Vi är älskade och förlåtna. Låt oss vara glada synderskor som lever en kämpande tro och delar den med andra!
Lotta Miller/präst