Prövningens stund… Den stund där mitt ego, min vilja, min bekvämlighet eller tålamodet kommer till ett vägskäl på den där kärlekens väg som var förra veckans rubrik. Jag ställs inför något som jag inte är bekväm med, något som utsätter mig för ett val – att stänga eller att öppna.
I helgens gammaltestamentliga text känner Kain en stor klump inuti när hans bror Abel får beröm och blir framhållen fast att han själv jobbat lika hår om inte hårdare. Det gnager och ligger an ett tryck och vi läser hur han blev vred på sin bror och sänkte blicken. Kain kände sig orättvist behandlad och hade anledning att vara arg på Gud och avundsjuk på sin bror. Men så var det detta att han sänkte blicken. Hade han gått till rätta med Gud på samma sätt som Job gjorde när han orättvist drabbades av lidande, då hade det funnits hopp. Men han konfronterade inte Gud utan sänkte blicken. Vreden gick istället inåt i honom och började förgifta hans hjärta. Där inuti blev hatet snabbt självförsörjande och närde en bitterhet som slutade med det första brodermordet.
Även om vi skulle förstå dessa två bröder från urhistorien som något annat än rent historiska personer, så talar de rakt in i varje människoliv ännu idag. Problemet är inte vreden, inte avundsjukan eller ens de hatfyllda känslorna. Problemet uppstår när vi sänker blicken, när vi inte längre går till Gud med alla de där destruktiva känslorna. Vi kan bara jämföra Petrus och Judas Iskariot. Båda svek Jesus men medan den ene sänkte blicken och gick sin väg så kom den andre till Jesus med sitt svek. Judas tog sitt liv medan Petrus blev kyrkans förste ledare.
Jag tror att vi är många som vet vad det innebär att sänka blicken i irritation över någon eller några andra. Det som gnager i oss, det tär. Tär på oss själva och på människor som är en del av vår vardag. När vi medvetet eller omedvetet väljer att sänka blicken, att stänga, då kan vi tala om synd i ett av ordets sannaste bemärkelser. Nämligen ”att missa målet”. Vreden mina känslor (helt befogat) kan känna låser mig och hindrar mig från att känna mig ren och fri i mig själv. När jag sänker blicken hindrar det mig från att riktigt vara den jag är och jag missar Guds mål med mig. Denna helg vill hjälpa oss att öppna istället för att stänga, att kunna hålla blicken i ögonhöjd även om det kostar på. Att erkänna det vi faktiskt känner men utan att vända ryggen till som Kain och Judas utan istället, som Petrus, aldrig sluta söka Jesus mitt i all vår ofullkomlighet.