Text: Joh 12:20-33
Kärlekens väg låter tilltalande och ljust. Många av oss lyssnar nog gärna. Men sen börjar Jesus tala om vetekornet som måste falla i jorden och dö, annars förblir det ett ensamt korn. Han fortsätter: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, hans skall rädda det till ett evigt liv.” Det är provocerande – hur i all världen kan Jesus säga så?
Jesus befinner sig vid en vändpunkt i sitt liv. Nu börjar vandringen upp mot Jerusalem där han kommer att bli fängslad, torterad och dödad. Varje steg Jesus tar efter detta är ett steg närmare korset, närmare hans egen död och utplåning. Men vad är det som utplånas? Är det hans värdighet? Nej. Är det hans tro? Nej. Är det hans ego? Ja, om nu Jesus hade något ego så är det på väg mot undergången. Här bränner det till i vårt individcentrerade samhälle. Är jag Någon om jag inte odlar mitt ego? Det här gör oss sårbara, ensamma och självcentrerade.
I Jesu provocerande ord gömmer sig en befrielse, en befrielse att våga gå kärlekens väg. Att få lämna upptagenheten i hur det går med mig, för att se mig i ett större sammanhang och älska LIVET, för att älska SITT liv är inte det samma som att älska LIVET. Vi är en del av en större kropp, av mänskligheten, av allt levande som är del i Guds värld. Att krampaktigt hålla fast vid sitt eget är ibland motsatsen till liv. När jag kräver mitt eget liv på ständigt lycka och att jag ska vara lyckad så blir det motsatsen till liv.
Jesus utmanar oss att väga släppa taget om vårt eget liv och gå djupare in i LIVET som han erbjuder. Att det faktiskt inte är jag själv som är målet utan jag är del i något större.
Jesus är på väg till Jerusalem och talar om Vetekornet som måste falla i jorden och dö för annars förblir det ett ensamt korn, men om det dör ger det rik skörd. Då talar han om sin egen död, och han talar om ett trons mönster, om kärlekens väg. Det mönstret bär honom och ger honom nycklar till sitt eget liv i ett större sammanhang och för den svåra väg han har att gå.
Inne i det svåra väntade hans livs mening, bortom smärtan fanns löftet om den tredje dagen. Detta är att kunna uppfatta livets mysterium.
Vetekornets lag – är ett sätt att se på våra liv, där misstagen och felstegen kan sättas in i ett mönster som ger hopp – genom död till liv. Vetekornets lag bjuder oss också till ödmjukhet för vi vet inte hur den nya växten kommer att se ut. Vi vet inte vilka korn som är sådda, vad det som i mina egna ögon bara var mörker kanske kan uppstå till något helt nytt och mer kärleksfullt. Vad är du rädd att släppa taget om? Är du beredd att ge upp något för det stora LIVET?
Ibland är det som om våra brister blir den stora påminnelsen om Jesus Kristus. Bristerna som vädjar till oss om förlåtelse, hopplösheten som ber oss om hjälp, utsattheten som ber oss om värme och hårdheten som ber oss att hoppas. Genom död till LIV. Det är kärlekens väg. En väg värd att gå och befrias till.
Lotta Miller/präst