Hur tolkar vi Luther idag?

Samtalen runt bordet fortsätter som på Martin Luthers tid. Hur tolkar vi Luther i dag, hur tänker vi kring de stora orden och vi ställer oss frågan: Vem bor på din axel? 21/1 startar en grupp som träffas runt bordet fyra tisdagar under våren. Samtalen passar alla som är nyfikna på Luther. Helt utan kostnad.

BORDSSAMTAL SOM PÅ MARTIN LUTHERS TID
Hur tolkar vi Luther idag? Vill du vara med och samtala om Luthers liv och teologi? De frågor han brottades med är lika viktiga för oss idag: tro och tvivel, eget värde och frihet, om rika och fattiga, om skuld och förlåtelse. Bordssamtal 4 tisdagar i vår i paviljongen vid Markuskyrkan.

Datum: tisdagar 21/1, 4/2, 18/2, 3/3, 17/3, 31/1, 14/4
Tid: 19.15-20.30.

Veckomässa kl 18.00 och kyrkmåltid 18.30 innan samtalen för den som vill.

Plats: Paviljongen vid Markuskyrkan i Björkhagen

Anmäl ditt intresse senast 20 Januari till Yvonne Iversen, präst: yvonne.iversen@svenskakyrkan.se eller 08-505 815 28.

 

Luther på vår axel

AV YVONNE IVERSEN

Ofta pratar vi om att det är Luther som sitter på vår axel och ger oss det dåliga samvetet, om plikten som ständigt kallar med alla måsten och förbud. Det dåliga samvetet som ständigt gnager och hotar som en mörk skugga bland molnen med att bränna ut oss om vi aldrig får lugn och ro. Att Luther hamnade på var mans axel och påminner oss om våra måsten kan flertalet vittna om, men hur hamnade han där?

Att Luther skulle vara den drivande rösten på axeln är en sanning som inte riktigt stämmer, det vilar på misstolkningar och översättningar som inte har det syfte som Martin Luther själv hade. Den lutherska teologin är full av motsatser, och då ligger det nära till hands att misstolka och missförstå Luther. Där Luther borde användas som den goda själavårdande och livsbejakande rösten, där skrattet och sången får stort utrymme har man istället valt att använda sig av en tolkning som betonar plikt och lidande.

Vad är det som Luther har sagt som har tolkats och riktats åt det hållet?Martin Luther var själv en man som var mycket plågad av den straffande Guden, som ansågs döma de syndiga människorna till att brinna i helvetet i all evighet. Hans grubblande över detta tog slut en dag då han satt i sitt torn där han ofta arbetade och skrev, plötsligt slog det ner som en blixt från klar himmel, att de rättfärdiga ska leva av tro och det blev då klart för honom att gärningarna inte behövs i relationen till Gud, men i relationen till medmänniskan finns kravet kvar.

Här upptäckte han nåden och blev befriad. När han upptäckte att ingenting han gjorde kunde påverka relationen till Gud blev han fylld av en euforisk glädje och började predika om nåden. I samband med denna upptäckt förstod han att alla regler om botgöring som fanns inom den katolska läran, som att späka sig och lida var helt onödiga. Istället skulle människan leva i sin kallelse, det vill säga i sina vardagliga uppgifter i arbete och familj, och för sin nästa och bejaka livets goda, alla gåvor som Gud har gett oss.

Insikten att individen är en avbild av Gud och att Gud älskar oss oberoende av hur duktiga eller moraliska vi är skulle kunna möjliggöra ett mer balanserat möte med livet.

När Luther utlägger tio Guds bud, skriver han om vikten att helga vilodagen, han ska till och med sagt till Melanchthon att lägga från sig pennan då det var dags för vila. ”Man kan tjäna Gud inte bara med arbete utan också med ledighet och vila. Det är därför han har givit oss det tredje budet och anbefaller sabbaten” I brev till Melanchthon varnar Luther honom för överansträngning och förmanar honom att iaktta hälsoregler för kroppen; ”ty ni ska inte bli er egen mördare och så låtsa, att ni utarbetat er i tjänandet av Gud. Man tjänar Gud också genom overksamhet, ja särskilt genom overksamhet! Det är därför han strängt hävdar sabbatsbudet”. Kan man behålla det goda samvetet trots att man gör något som skulle ses som etiskt orätt? Någonting saknas när man lättvindigt blandar samman samvetsfriheten i tron och samvetets betydelse för gärningarna i den lutherska teologin. Enligt Luther finns det inget rättesnöre eller någon tydlig handling som kan ställa relationen till Gud till rätta, då relationen till Gud redan är given genom förlåtelsen. Men hur lever man då i relationen till medmänniskan om man är en uttalat kristen människa? Ett missbruk uppstår lätt då samvetsfriheten och förlåtelsen å ena sidan kan uppfattas som given, medan det å andra sidan kan vara problematiskt att veta hur nästankärleken bör se ut. För den ena människan behöver samvetet inte vara en plåga vad det gäller gärningarna, men för den andra kan det vara en ständig fråga och oro som gnager, hur kallelsen ska utföras. Hur får man då som människa i kallelsen samvetsfriheten och samvetsplågan att gå ihop?

Finns risken att bli utbränd om man enligt Luthers teologi alltid ska stå till tjänst för medmänniskan? Eller betyder Luthers teologi det motsatta att det är för lätt att behålla det goda samvetet då man redan är förlåten? Var finns drivkraften till kärleken hos Luther? Det är viktigt att veta att man enligt Luther inte befrias i sitt samvete till att inte göra någonting utan till att alltmer kunna leva efter Guds vilja, det vill säga älska sin nästa. Det handlar om att älska sin medmänniska för hennes egen skull, inte som medel för att ligga bra till hos Gud. Men enligt Luther behagar vi Gud genom att älska vår medmänniska. När Luther har talat om vikten av att leva i sin kallelse och utföra sina åtaganden med omsorg menar han att alla yrken är lika viktiga och att den kallelse var och en har ska göras med omsorg mot nästan.

Han betonar också att den kristna friheten genom tron allena skapar kravlös kärlek och omsorg då han skriver paradoxen ” En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. En kristen människa är den tjänstvilligaste tjänaren under allting och alla underdånig” En paradox som denna är lätt att misstolka om man vill använda orden i syfte att utöva makt och förtryck. Vad Luther vill betona är att glädjen i att upptäcka friheten i relationen till Gud genom tron. I den friheten upplever den kristna nåd och kravlös kärlek från Gud. Den här kravlösa kärleken är så stor att den kristna vill dela med sig av den till sin medmänniska och därför vill tjäna andra människor av hjärtat. Utan att nästan ens har krävt det har hon visat sin kärlek. Hon vill vara underdånig men inte i bemärkelsen att någon ska härska över den andra utan i en rörelse från det inre av glädje faller det sig naturligt för den kristna människan att behaga sin nästa.

Luther insåg faran med att sitta ensam och grubbla och att göra allt till synd, så som han tidigare själv hade gjort i klostret innan priorn Staupitz gav honom rådet att lyfta blicken. När han sedan insåg faran av det egna grubblandet, uppmanade han människor att söka gemenskap och tala om sina vardagsbekymmer stora som små.

Luther har också sagt att man inte ska söka sitt kors, men att alla människor får sina svårigheter här i livet och det kan upplevas som ett svårt lidande. Men vi kan inte fly från dem utan behöver genomlida kriser för att växa som människor. Här menar Luther att likt Kristus som led på korset och uppstod kan det ur smärta födas något nytt.

Med denna vetskap kan frågan ställas hur kunde då Luther hamna på var mans axel? 
Man bör bejaka att Luthers teologi inte var färdig. Han påbörjade reformationen och radikala grupper tog den ett steg längre. I Luthers namn betonade senare protestantiska grupper att kristen livsstil var att avhålla sig från ”det roliga”. Dessa grupper fick Luthers teologiska tankar att bli något han inte avsett från början. Men detta speglar problematiken med att förstå Luthers teologi som inte alltid är lättillgänglig utan kräver ett längre studium, där ingenting bör plockas ut ur sitt sammanhang. I stället för att ha Luther som något negativt på axeln kan vi ha honom som den upprättande kärleksbetonande teologen som påminner oss om att vi alla är skapade till Guds avbild och är utrustade med olika gåvor som är alla lika viktiga. Kraven kan undanröjas och murar rivas då vi alla har möjlighet att gestalta våra gåvor, vi är tillräckliga som vi är; den känslan genererar kärlek till och omtanke om vår nästa.