Jag undkom könsstympning

Ända sedan hon var riktigt liten hade Charity sett fram emot den dag hon skulle skäras – riktigt längtat efter att få lägga sig under kniven och vara med om
”the cut”.
– Min mamma såg fram emot det lika mycket som jag. I min by i östra Kenya var det den övergångsrit man skulle gå igenom för att ses som vuxen kvinna, bli gift, skaffa familj och mötas av respekt, berättar Charity och fortsätter:
– Ceremonin verkade så bra. Den omgavs av danser och sånger en hel vecka i förväg och de tio-tolv flickor som skulle omskäras väcktes tidigt den dag det var dags. Av nyfikenhet hade hon också varit med då äldre flickor omskars och haft uppgiften att hälla iskallt vatten på den flicka som skulle skäras. Den enda smärtlindring som gavs, innan stympningen.
– Flickan låg på en kohud som skulle suga upp allt blod. En kvinna höll flickan om ryggen, en annan hennes vänstra ben och en tredje hennes högra. Den fjärde i mitten var den som skar. Jag hällde det kalla vattnet för att bedöva innan själva ingreppet och fick därefter lämna platsen. Även om hon sedan hörde flickan skrika var hon inte rädd för smärtan och ifrågasatte inte det som hände, utan såg fram emot att själv få visa vem hon var och hur mycket smärta hon kunde tåla.

Men, den dag en grupp danska missionärer kom till hennes internatskola och visade en dokumentär om könsstympning förändrades hela hennes världsbild.
– Först förstod jag inte varför de skulle visa filmen, vi flickor visste ju. Fast där fick jag för första gången se flickans ansikte då hon hölls ner av de fyra kvinnorna. Det fanns en sådan hopplöshet i hennes ögon, en total utsatthet. I filmen blöder den omskurna flickan till döds.
– Det chockade mig. Där och då bestämde jag mig för att inte låta mig skäras, så skulle ingen få göra mot mig!

Priset hon fick betala för att skydda sig och sin framtid blev mycket högre än hon trott. Då familjen och byn fick reda på att hon vägrade underordna sig sedvänjan blev hon utstött, en icke-person.
– Beslutet att vägra berörde hela samhället och alla hatade mig. Ingen ens i min egen familj stod på min sida – utom, efter en tid, mamma. Jag visste inte vad som skulle ske, kände mig aldrig trygg och hade ingen att få råd av. Jag var tvungen att föra min egen kamp. Efter en tid blev det för mycket. Charity blev deprimerad och mamman hjälpte henne att fly till några släktingar. Själv hade Charity planerat att ge sig av till ett skyddat boende hon hört talas om i skolan, men mamman var
emot det.
– Eftersom myndigheterna förbjuder könsstympning fanns det risk att både hon och pappa skulle hamna i fängelse.

Så gick fyra-fem år då Charity fortsatte i internatskolan, avstod från att åka hem på loven, mådde sämre och sämre och började tänka på självmord. Till slut bestämde hon sig för att hon måste visa hela världen vad hennes nej kostat. Hon började med att träffa sin pappa för att berätta hur hon hade det som utstött. 
– Pappa blev väldigt ledsen och bad om förlåtelse. Han berättade att han varit rädd
för vad samhället skulle tänka om honom om han lät mig slippa och att han faktiskt trott att omskärelse skulle varit bäst för mig.

Via sin pappa fick Charity hjälp att komma till läkare och ekonomisk stöttning till fortsatta universitetsstudier. Dessutom är hennes pappa nu själv ute och talar om att sedvänjan måste sluta. Berättelsen om Charity och hennes mod, tillsammans med en utbildning kring kvinnlig könsstympning, har påverkat och påverkar tusentals unga flickor i Kenya.
– Visst sker könsstympning fortfarande i hemlighet men allt fler både flickor
och pappor säger nej. Vi har alla en röst och en möjlighet att förändra världen till det bättre!

text CECILIA HARDESTAM