Text: Joh 7:40-52
En journalist hade hållit ett föredrag inför ett antal kyrkligt anställda och varit väldigt kritisk till hur kyrkan använder sina resurser. Åhörarna var i uppror och stämningen var allt annat än god, folk var arga på journalisten. De ville gå till anfall verbalt och minsann tala om för hen vad de tyckte.
Då ställer sig biskopen i stiftet upp och säger till journalisten: Jag hör att du har en stor kärlek till kyrkan. Journalistens ögon fylldes av tårar och hen kunde knappt tala först, och hela publikens hållning till journalisten och till ämnet ändrades. Rummet fylldes av värme och samtalet – där inte alla var eniga i sak– blev ett helt annat och mycket mer barmhärtigt och respektfullt mot varandra, än vad som först kunde varit fallet. Det levande ordet drabbade dem alla och Guds Ande var närvarande. Plötsligt fick orden en annan tyngd och betydelse, och alla var säkert mer eftertänksamma i det de sa efter det, de blev del av ett levande skeende. Gud berörde.
Temat för söndagen är ju ”det levande ordet” och det handlar om vad Guds ord är för något. Det är skillnad på levande och döda ord, på ord som ”skapar, förvandlar och upprättar” (för att citera dagens bön) och ord som dödar, kränker och förintar. Eller hur?
Det levande ordet – Viva Vox är centralt för Martin Luther när han talar om bibeln, om Guds ord, om Jesus Kristus.
Guds ord är ett levande ord, ett talat ord. Guds ord är inte bokstäverna i bibeln som formar ett ord utan Guds ord är dynamiskt och levande. Guds ord är inte lika med bibelns böcker. Guds ord sker, Guds ord skapar. (Luther talar om Guds ord som det som driver till Kristus, om Jesus Kristus som bibelns kärna och stjärna.)
Guds ord är drabbande, levande och verksamt (som Hebréerbrevet skriver).
Ibland kan jag höra uttryck som ”jag blir så trött på alla ord”. Och jag uppfattar att det bakom uttrycket finns en trötthet som handlar om att du och jag blir överösta av budskap, överösta av ord som inte landar, som inte bär någon verklighet bakom sig, ord som ska överrösta vår inre röst, dränka våra tvivel och få oss att agera på ett visst sätt, köpa en vara osv…
Det är ord som inte är verksamma och levande, det är ord som inte berör.
Jag tror inte vi ska tystna för att orden kan missbrukas däremot vara rädda om orden, öva oss i ärlighet och vakta oss för köp-och-säljande som tänkande och som förhållningssätt, det finns runt omkring oss, påverkar oss allt för mycket.
Det pågår en livlig diskussion i Johannesevangeliets text och här blandas skeptiker, rättshaverister och så Nikodemus. De har hört Jesus tala och de är inte eniga om vem Jesus är.
Fördomar och förutfattade meningar gör att flera inte kan tänka sig att det kommer något gott från Galileen och det finns de som inte är beredda att ta reda på fakta utan dömer på felaktiga grunder. De vill döma ut Jesus, och Nikodemus, som vill att de ska ta reda på fakta och lyssna till Jesus.
Hotet ligger i luften. Nikodemus frågar efter rättssäkerheten och då blir han hotad och hånad. Känns det igen?
Jag har i alla fall inga svårigheter att känna igen vår tid i det som berättas i Johannesevangeliet. Flera av er tänker säkert som jag, att det liknar vad som händer på nätet och att det drivs åsikter som inte har faktaunderlag och att fördomar och förutfattade meningar sprids alldeles för lätt och hoten är mycket tydligare och konkreta än i Johannesevangeliet. Och det tycks som om rösterna på nätet är beredda att offra människor hur lätt som helst. Det är skakande!
Men om vi återvänder till situationen med journalisten, den kyrkliga publiken och biskopen så blir det så tydligt hur lätt det är att hamna i en aggressiv position, utan att för den skull vilja slå rent bokstavligt men däremot gärna andligt. Det mentala våldet är inte så långt borta. Och också hur lätt det är att tänka att vi äger bilden av kyrkan och av Gud. Men det gör vi inte.
Vi kan inte bestämma vad andra ska tänka och tycka. Vi kan och ska framföra vad vi tror och vad vi tycker är viktigt.
Det är så lätt att låta sig styras av sina förutfattade meningar om hur det ska vara och det är verkligen en övning för en vuxen kristen människa att förhålla sig öppet och lyssnande.
Och när du eller jag övar oss i öppenhet och lyssnande så öppnar du/jag för Guds beröring, för Guds närvaro i ditt och mitt liv och det förändrar livet!
Nikodemus röst är ovärderlig. Han ställer frågorna om sanningshalt och rättssäkerhet. Han ställer frågor om alla fakta verkligen är inhämtade och han är en Jesu lärjunge. Ni vet – Nikodemus som kom till Jesus om natten för att tala med honom i hemlighet, som anade vem Jesus var. Det finns ”Nikodemusar” i vår tid också – som ställer de viktiga frågorna och söker svaren, som vågar höja sin röst trots att de blir hotade. De är vänner till Jesus, tänker jag. Vi behöver många Nikodemus i vår tid!
Ryktena om Jesus florerar i hans samtid – han gör under, säger den ena, han för människor vilse, säger den andra. Dessutom kommer han ju från fel stad, fel klass och fel område. Det är inte många rätt – så kan han verkligen vara något?
Kan han verkligen hjälpa?
Jag kan ställa frågan till mig själv: Varifrån tänker jag att hjälpen ska komma? Har jag en bestämd uppfattning om hur det ska se ut? Har du som jag varit med om att hjälpen kom från ett oväntat håll? Från någon som du/jag inte förväntade oss någon hjälp av? Varför trodde du och jag inte det?
Var det fördomar, förutfattade meningar om varandra? Att den och den alltid är den svaga? Den starka? Den hjälpbehövande? Eller någon som jag tänker inte hör ihop med mig? Eller någon som jag aldrig tänkt mig skulle kunna bry sig? Eller någon som jag är rädd att ta emot hjälp av för då står jag i skuld till den personen, lite så där typiskt svenskt?
Men när desperationen blivit tillräckligt stor så öppnar jag mitt hjärta och låter hjälpen får komma från vilket håll som helst, jag klarar mig inte längre. Då kan jag ropa: Jesus hjälp mig! Och vem Jesus sänder har vi ingen aning om.
Jesus står faktiskt och ropar så att alla kan höra, före dagens text i Johannesevangeliet. Han är pinsam i sin direkthet: Om någon är törstig så kom och drick! Och det är det vi får göra.
Dricka av Guds ord, för att vi inte vet allt, inte är säkra på allt och lever med brister. För att törsten är en andlig vägvisare, så lyssna efter den, mer än efter tvärsäkerheten och mer än efter dina/ mina förutfattade meningar.
Gud är på väg och kan beröra oss! Plötsligt vänds allt – kanske genom en biskop rentav.
Lotta Miller/präst