Text: Luk 17:7-10
Vi är odugliga allihop! Fullständigt odugliga!
Jaha, det var ju ”trevligt” att läsa!
Risken är att du slutar läsa och känner dig sänkt, kränkt och värdelös.
Men då ber jag dig: Sluta inte läsa! Inte än!
För kanske det finns något viktigt här!
För det är inte så att några av oss är odugliga, utan alla, precis ALLA.
Men – det stämmer ju inte – jag kan ju en hel del saker. Jag är inte alls oduglig, eller? Reser sig protesterna i dig?
Att vara oduglig i vårt samhälle är det samma som att inte ha någon plats, att inte ha något värde. Det slår rätt in i vårt samhälle av prestation och sensation.
Dessutom finns det de som verkligen sorterar in människor i dugliga och odugliga, i välkomna och ovälkomna, i godkända och icke godkända som medborgare och boende i Sverige. Det är förskräckligt och helt emot kristen tro. Hur kan jag då säga något sådant? Odugliga??!
Tänk om det kanske finns en lättnad, en befrielse gömd här?
Att det faktiskt inte handlar om att vara duglig, inte om att få beröm, inte om att prestera – utan om nåd. Om ett perspektiv där jaget finns i ett vi, ett sammanhang. Inte ensam i strålkastarens ljus. Där meningen med mitt liv, inte är något jag presterar, utan något som jag får, som jag deltar i.
Odugliga?!? Det gäller alla och inte bara dem som vi tror är odugliga.
(Det finns diken här – jag är oduglig men alla andra är dugliga, eller jag är duglig men alla andra är kass.) Men inget av dem stämmer. Det är radikal jämlikhet som gäller.
Den gäller ALLA. Precis ALLA. Ingen har företräde före den andra. Det kanske inte är så farligt att vara oduglig då? Att livet inte börjar, inte bärs av mina dugligheter/prestationer.
Sen kan tankarna börja gå: Det är feodala bilder av ett förtryckande samhälle som Jesus använder. Menar Jesus att samhället ska organiseras så? Att det går att försvara förtryck av människor och slavliknande förhållanden på arbetsmarknaden? Nej, absolut inte! Jesu ärende är ett annat.
Skyldigheter och rättigheter är stora, viktiga och politiska frågor som berör oss alla. Vi har tack och lov lämnat ett feodalt och odemokratiskt samhälle bakom oss, där det ju fanns slavar och herrar. Ett samhälle som förtryckte många människor. (Inte för att vi är fria från förtryck idag och på många ställen i världen är förhållandena mycket värre än hos oss. Dessutom finns det människor i vårt land som lever i den svarta ekonomin och som inte får drägligt betalt för sitt jobb, ibland inte alls. Det är slaveri.)
Slav -ordet archaios – kan översättas på flera sätt – oduglig, ovärdig, utan användning, inte önskad.
Det är ju inte så att slaven är utan värde för härskaren, tvärtom, inte heller oönskad, men däremot anses inte slaven berättigad till belöningar för att hen gör sitt jobb, slaven gör det hen är skyldig att göra.
Och här börjar det brännas. Hur ser vi på oss själva? I relation till varandra och i relation till Gud. Hur ser balansen ut mellan rättigheter och skyldigheter? Hur är det med MINA rättigheter och mina skyldigheter? Har vi tillägnat oss en syn där jag förtjänar allt, men andra inget? (Se Skurup och beslutet att polisanmäla ensamkommande pojkar som blivit åldersuppskrivna.) Är vi i så stort behov av bekräftelse att vi glömmer att bära oss själva? Är vår tids stora behov av att synas och vara kändis, få bekräftelse – snarare ett tecken på hur lite vi vilar i oss själva, hur lite vi vilar i något större än vi själva? Vilar i en uppgift, vilar i en tro?
Slaven fanns i ett socioekonomiskt system som ingen av oss accepterar, men det intressanta med slaven är ju att hens liv var för någon annan. Hängiven någon annan än sig själv. Målet var inte slaven själv utan den andra människan, den som gav uppgifterna.
Slaven fick inte lägga av för att det passade hen, utan när det som skulle göras var gjort.
Som förälder kan du inte sluta vara förälder för att det passar dig, du måste ta hand om ditt barn. Du får inte ge upp. (Jag är medveten om att det finns lägen där jag som förälder måste be någon annan om hjälp, men då ger jag inte upp, jag ser mina begränsningar.) Och det vet vi alla. Ingen av oss skulle anse det som rätt att lämna ett spädbarn utan mat och tröst t ex.
Inte heller kan vi lägga av med att vara mänskliga, barmhärtiga för då förlorar vi vår mänsklighet. Vi har kärleksplikter mot varandra. Vi är skapade att tjäna varandra. Om vi inte gör det så fattas något i våra liv.
Och när allt gått i kras, när jag gått in i självtillräcklighetens mörker eller hatet fräter sönder vad gör jag då?
Lukasevangeliets text hör hemma inte bara i ett historiskt sammanhang utan också i sitt eget textsammanhang. Det är viktigt för vår förståelse av bibelordet. Precis före evangeliet som vi hörde säger apostlarna till Jesus: Ge oss större tro. Jesus svarar med bilden av senapskornet som är det minsta fröet, men en tro stor som ett senapskorn kan göra under. Den andra delen av svaret är Jesu ord om slaven som gör sin uppgift.
Det Jesus säger om tro är grunden för vad Jesus säger om att vara Guds ”slav”.
evangeliet förändrar förståelsen av relationen mellan herre och slav. Jesus säger: Den som vill vara störst bland er ska vara den andras tjänare? Vem är störst den som serveras eller den som tjänar? Men jag är mitt ibland er som en tjänare.
Det är inte på våra förtjänster och vår duglighet som vår tillhörighet till Guds rike bygger. Det är inte för att vi har förtjänat det, som vi är älskade, utan för att vi lever och är önskade av Gud. Vi får delta i Guds rikes arbete utan att hävda meriter, utan CV. Det är nåd.
Dag Hammarskjöld skriver:
Var dag den första –. Var dag ett liv. Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom – ty vad som gått före skall speglas blott i dess klarhet, dess form och dess vidd. – and those things which for our unworthiness we dare not, 21 and for our blindness we cannot ask, vouchsafe to give us – [och för att det som vi i vår ovärdighet inte vågar och i vår blindhet inte kan be om, må förunnas oss –]
Amen
Lotta Miller/Präst