Verksamheten har funnits i över tjugo år och är ett samarbete mellan Farsta församling och Stockholms stad genom Farsta stadsdelsförvaltning.
Förberedelserna inför vårens Humlan-grupp är i full gång. Sex barn i åldrarna 9-11 år får lära sig mer om vad beroendesjukdom och psykisk ohälsa innebär, träffa andra i samma situation och stärka sin självkänsla.
– Det här är en frivillig stödgrupp och det finns inga tydliga mål som ska uppnås. Men vi ser att det händer mycket med barnen under en termin. De växer i både självkänsla och mod. Det finns en kraft i att få prata med andra i samma situation, att förstå att jag inte är ensam om att ha det så här, berättar Lena Ljungström, diakon i Farsta församling, som jobbat med Humlan i 18 år.
Grupper för barn och grupper för föräldrar
Hon håller numera i den föräldragrupp som pågår parallellt med barngruppen, där fokus är på barnets behov och föräldrarollen, inte på förälderns beroendesjukdom. Båda grupperna leds av en representant från församlingen och en från stadsdelen.
– Att jobba tillsammans med någon från en annan profession och miljö är oerhört meningsfullt. Vi bidrar med olika perspektiv och kompetens in i arbetet. Jag har fått en inblick i kyrkans verksamhet och organisation, vilket är något jag tar med mig, säger Ellinor Fridlund, familjebehandlare inom Farsta stadsdelsförvaltning.
Många barn lever nära psykisk ohälsa eller missbruksproblem
Idag beräknas 450 000 barn och ungdomar i Sverige ha en nära anhörig med psykisk ohälsa och/eller missbruksproblematik. Det motsvarar tre till fyra barn i varje klass. Många av dessa barn lever i tysthet med sina svårigheter och sin familjesituation. Genom samarbetet når Humlans verksamhet idag ut till fler barn och ungdomar som behöver stöd. Teamet arbetar också genom ambassadörer som i sitt arbete möter barn och ungdomar regelbundet och som kan fånga upp barn som behöver Humlan. Det kan vara barn- och ungdomsledare, diakoner, skolsköterskor, kuratorer och socialsekreterare. Ett par gånger per termin anordnar Humlans personal föreläsningar och olika prova-på-övningar som gör det enklare att förstå Humlans verksamhet.
– Det här arbetet har varit viktigt och vi börjar också kunna se resultatet av det. Både att grupperna fylls på snabbare och att det är en annan spridning i gruppen av barn som kommer, berättar Ellinor Fridlund.
En attitydförändring börjar märkas
IngaLill Widegarn Andrén är församlingspedagog i Farsta församling och arbetar tillsammans med Ellinor Fridlund i Humlans barngrupper. Hon kan se en attitydförändring i samhället gentemot beroendesjukdom och psykisk ohälsa, något som bidragit till att det som tidigare varit dolt nu är mer synligt.
– Där har medierna haft en viktig roll. Dokumentärserien Djävulsdansen på SVT som handlade om psykisk ohälsa är ett sådant exempel, som faktiskt har bidragit. Det kunde vi tydligt se, säger IngaLill Widegarn Andrén.
Samarbete med stadsdelsförvaltningen
Verksamheten startade från början igång som ett resultat av att den ordinarie junior- och miniorverksamheten minskade. Församlingen såg ett behov och fattade beslutet att starta en verksamhet inriktad på barn som levde i en utsatt situation. Så föddes idén med Humlan som sedan dess har utvecklats i samarbete med Farsta stadsdelsförvaltning. Varje träff har ett bestämt tema och innehåller alltid tid för samtal, övningar och fika.
– En av de första frågorna vi ställer till barnen innan de kan börja i Humlan-gruppen är Varför är du här? Det gör vi för att barnet själv ska få sätta ord på något de kanske inte satt ord på förut. Det är viktigt att alla vet den verkliga anledningen till varför de är där, säger Inga-Lill Widegarn Andrén.
Humlanteamet är noga med att berätta både för barnen och den vuxne om att gruppledarna har en skyldighet att vid behov göra en orosanmälan till socialtjänsten. Det är också vanligt att den används. Däremot förs inga journaler eller andra anteckningar förutom barnets namn och ålder.
– För barnen är det skönt att få komma utan att bli bedömda. Samtidigt är det en utmaning att alla kontaktuppgifter försvinner när gruppen avslutas. Förhoppningen är att de ska fått verktyg och information om var de kan vända sig för stöd och hjälp framöver ändå, säger Ellinor Fridlund.
Martina Croner